Jag borde ha insett detta för längesen, men av någon anledning har jag blundat för verkligheten (igen.) Det är ju så billigt och bra och praktiskt att handla på IKEA. Man får sätta sig i bilen och stå i bilkö på motorvägen ut till Kållered. Man får trängas med pöbeln i varuhuset. Man får hämta sina platta paket själv på tag-själv-lagret. Man får stå i kö. Man får försöka baxa in grejerna i bilen. Man får köra hem och kånka upp sina platta paket. Man får montera själv.
Allt detta vet vi. Vi väljer att göra allt detta för att det blir lite billigare så. Det är i alla fall vad IKEA vill att vi skall tro.
Vad vi, eller åtminstone jag, hittills valt att förtränga är hur ofta vi kommer hem och konfronteras med en företeelse som jag nu väljer att kalla IKEA-kvalitet. Det är den där känslan av att det bara är nästan bra och att vi egentligen borde åka tillbaka och klaga. Lätt missnöje med kvaliteten. Men det stannar ofta där, för vi vet mycket väl vilket jobb det blir att åka tillbaka och hur osäkert det är om det blir bättre i slutändan. Därför låter vi IKEA komma undan, gång efter gång.
Så icke igår. Om det bara hade varit en, men när tre av tre bordsskivor uppvisade visserligen små, men ändå defekter blev jag lite, för att inte säga mycket trött. Jag bar tillbaka hela kartongen och fick en ny. Bordsskivorna håller nu acceptabel kvalitet, men då kommer nästa del: de lackerade stålrörsbenen. Lackade stålrör. Det brukar vara rätt tålig lack på sådana där stålrör om lacken bara får var i fred tills den härdat ordentligt. Nu vet vi ju förstås inte så mycket om vad IKEA använder för billig lack i sina möbler, men ändå.
En bubbla hit eller dit kan jag ju stå ut, med, men så plötsligt så upptäcker man de stora defekterna. Repor och grejer. Benen är styckförpackade i plast. Hur bär de sig åt???
Plötsligt är kvaliteten inte alls acceptabel längre och vi förbereder oss nu mentalt för vårt tredje besök på IKEA denna helg. Bara transportkostnaden för detta inköp börja nu närma sig 50% av möbelns värde och jag börjar verkligen tvivla på om det står riktigt rätt till uppe i hjärnkontoret på mig själv.
Jag vet inte om jag orkar längre, men just den här helgen känner jag att IKEA borde få svettas lite och inte bara komma undan, som så ofta annars. Det är bara ett problem. Det är inte det minsta roligt längre. Behålla möblerna är inte roligt och köra tillbaka till IKEA är inte heller roligt. Jag kanske helt enkelt skulle svälja förlusten, dumpa skiten på tippen och köpa något svindyrt på stan istället. Men det skulle inte heller kännas bra.
Dessa ständiga I-landsproblem! Tänk om man kunde sluta bry sig om prylar och ägna sig åt något viktigt, typ föräldralösa barn istället. Tillfredsställelsen är garanterat större och man lär ju inte bränna hälften så mycket pengar på det heller.
Jag ville ju bara ha ett trivsamt vardagsrum!
De fick svettas. De fick plocka fram två kartonger bord ur lagret. Men nu har jag tre bord som åtminstone ser hyfsade ut. Men till vilket pris???
Nåja. Nu är det bara TV-bänken kvar. Den och två kablar som bara vägrar finnas att köpa.
Å, jag känner med dej! Läs min blogg!!
urs. (som ni säger). själv ska jag ha ”hantverkare” (ytterst diffus titel) på besök tre dagar i streck, vilket innebär massa bök. fy för satan.
(visst är det här man får gnälla?)
Nej, det är i min blogg man får gnälla!
Nej, det är i min blogg man får gnälla! Vänta bara tills jag får tag i en scanner och kan börja publicera min pappersblogg. Skall ni få se på gnäll!
Min hud är sepe. Det är vinterns fel.
åh, ljuva gnällblogg.
vad du skriver kul, sg. ren fröjd med dylikt gnäll.
testa blåvit ansiktskräm, den är bra. eller lancôme, om du liksom jag inbillar dig att det är någon skillnad.
för kroppen: dove.
Hörddö sg – jag agerade visst inte sambo, utan soffsnyltare. Och dessutom kom jag med all soppa till din spik. Kom igen och ge mig lite cred!
visste väl att det var du, ä.
kram!
Canoderm, finns på Apoteket.
Och om man nu får gnälla mest i din blogg, så tycker jag att det är mest synd om mig. Jag var så oerhört belåten med mig själv när jag skruvade och grejade. Och så detta snöpliga slut. Man kan inte se sig i spegeln efter detta.
jo, det kan man. men först måste man smörja sig noga med canoderm.
Ja, jag vet att du kom med alla nästan lussebullar och pepparkakor och russin och mandlar och att jag bara stod för själva glöggen och att du inte bor här, men nu var det ju inte det som var grejen, utan min sambo-experience som plötsligt dök upp.
Nu ger vi ett kg cred till Ä allihop! Jag går över och häller ned den i hennes brevlåda tror jag.
”jag kom med soppa till din spik”
ä:s citat kan bli en klassiker, i många olika sammanhang. (jag bara påpekar det, nu kan du associera fritt)