I flera veckor nu har jag undrat, varför det inte finns någon titel på min blogg och nu äntligen har jag upptäckt att det finns en inställning för detta. Varför tog detta sån tid nu då?
För övrigt noterar vi att grannens syrra börjat bloggskolka. Jag undrar om det är så att hon hämnas på mig för min frånvaro, eller kanske för att jag kallat henne för sträng, tysk lärararinna.
Nej, jag fattar ingenting. Grannens syrra! Kom tillbaka! Allt är förlåtet! (Nåja, nästan allt…)
Aj aj! Oj oj!
Vissa straffar gud direkt, men jag är glad att han i mitt fall i alla fall väntar till morgonen efter. En fråga bara: Räcker det inte med att jag skall ha ont i huvudet, skall det verkligen vara nödvändigt att påtvinga mig tidigt uppvaknande och sömnbrist?
Sååå tröttsamt!
Ååååh! Bloggen! Mitt kära heroin! Som jag saknat dig.
Det är som om bloggen vore som städning; jag har liksom inte kommit mig för att logga in här och bajsa ord, trots att jag har hur mycket som helst att säga om ingenting.
Fosmongo-satsningen går över förväntan. För andra veckan i rad har jag hunnit med fyra träningspass när fredagen infinner sig. Denna gång måndag-torsdag. Jag tror jag skall permanenta försöket och låta det bli söndag-torsdag som gäller. Fredag kan jag gott ta ledigt. Frågan är hur det skall bli med lördagarna.
Om jag bara kunde komma på något vettigt att göra med tillvaron också. Det är desto svårare.