Månad: december 2005

Morgon. Igen.
Frukost. Man måste ju. Fast det är så tråkigt! Jag hatar mat! Mat har gjort sitt! Mat är inge lattjo längre. Mat har blivit trist. Det är inte så att jag anser att mat skall dö. Mat får gärna försöka, även om jag tror det blir svårt. Jag har smakat allt! Det finns inget kvar för mat att göra. Mat borde ge upp. Synd. Mat som var så gott en gång i tiden. Nu är mat blasé. Lägg ner!

Årets sista AWImpro går av stapeln nu på fredag (imorgon) 16 december 18:30 på Redbergsteatern. Att vara med i själva improviserandet är frivilligt, men alla måste komma. Det är sista chansen för i år.

Upp och hoppa!

Kommer hem och inser till min stora förskräckelse att sängen fortfarande inte är bäddad, precis som väntat. Katastrof! Misär! Mitt liv är meningslöst! Jag har ingenting att göra och ändå orkar jag inte ens bädda min säng.
Jag gör det i alla fall. Här skall sovas! Först skall jag dock påbörja min författarkarriär. Jag skall bli rik. På att skriva en dagbok. En helt meningslös dagbok. Om ingenting. Det kommer aldrig att gå.
Du läser fortfarande. Sluta! Nej det gör du inte. Allt är bluff. Jag kommer inte att leva på det här. Imorgon har det gått över. Detta är ju totalt meningslöst!
Du läser fortfarande. Det är som Heroin för dig. Du kan inte sluta. Du missköter ditt arbete för att läsa den här smörjan. Den handlar inte om någonting men ändå får den dig att försaka allt annat. Du är dum i huvudet! Din fru kommer strax att lämna dig. Bara för att jag inte har något liv. Snart har jag dragit ner dig också i träsket. Rätt åt dig! Detta är min hämnd.
Nej, jag bara ljuger. Detta är bluff. Du läser inte. Jag har inte ens publicerat detta på någon bortglömd hemsida. Jag har ingen Hemsida alltså. Jag har slutat. Hemsidor är meningslösa. Ungefär som mitt liv. Ditt också. Snart.
Nu skall jag sova.
Jag skall bara titta på TV.
En stund.
Så jag slipper hinna få något gjort imorgon.
Så jag kan fortsätta klaga. Klagan är mitt liv. När jag blir stor skall jag bli en bitter nucka.
Jag skall klaga över att jag aldrig tar mig för något. Därför skall jag sluta nu. Imorgon river jag ur de här sidorna. Sen slutar jag.

Nu är det nära! Imorgon smäller det till!

Grannens syrra är här, antagligen för att kontrollera att allt går rätt till i samband med lanseringen.

Eller så saknade hon helt enkelt Göteborg. Vem som helst kan ju få lappsjuka i kongl. hufvudstaden.

Nej, nu vet jag! Hon var tvungen att provsitta min vräkiga soffa. Tur att man har städat, eller flickanpassat lägenheten som det heter.

Alltså, det här med ”Vad är grejen?”

Om tre dagar börjar publiceringen av Retrobloggen. Stay tuned for even more pointless stuff!

Under dagens städning har hittills följande föremål blivit utvisade:

• Nordeuropas äckligaste öronproppar i silikon.
• Kontaktlim från 1900-talet. Eventuellt från 1980-talet
• TV-möbel. Garanterat från 1980-talet.

Därmed tror jag att de sista spåren av 1900-talet är utrensade ur mitt hushåll och jag kan därmed stolt deklarera att mitt hushåll nu till fullo lämnat 1900-talet bakom sig och att jag därmed lever i framtiden.

Att öppna dörren till grovsoprummet är numer en ytterst intressant upplevelse. Ännu mer intressant är problemet att försöka stänga den efter sig. Jag skall nog samla lite vuxenpoäng genom att prata med någon ansvarig om det där. Tur att vi har arbetsvilliga pensionärer i föreningen. Annars skulle det vara en betydligt dyrare historia att bo här.

Det jag egentligen skulle filosofera över när Ebba von Sydows ansikte dök upp och störde mina tankebanor, var vilken konstig verklighet jag plötsligt lever i. Jag och grannen (syrrans syrra alltså. Inte den där störiga grannen under. Ja, alltså inte min syrras syrra då, utan miss_kermits syrra. Ja, ni fattar.) umgås. Eller umgås och umgås. Vi sitter i hennes soffa med varsin bärbar dator och slöpratar medan vi bloggar, surfar och chattar med andra. När blev det såhär egentligen?

Jag vet ju att jag varit med om det, men faktum är att jag inte längre förstår hur man levde innan det fanns datorer och mobiltelefoner överallt. För så lite som tolv år sedan var världen tämligen normal, men sen inträffade diverse händelser som kom att förändra allt till oigenkännlighet.

Jag antar att sanningen är att dessa förändringar pågått och pågår ständigt och att närhelst man stannar upp och reflekterar så ställs man inför samma frågor. Hur levde man egentligen för tolv år sedan? Vad gjorde folk med all sin tid?

Det är något med Ebba von Sydows ansikte. Det stämmer inte. Ansiktet är för ungt i förhållande till resten av människan. Det är väl OK, men hon kanske skulle tänka efter lite innan hon är med i TV med det där ansiktet.

Den här grejen med ”Vad är grejen” som ni pratar så mycket om på en blogg här i närheten, vad är grejen med den?

Förlåt! Jag kunde inte låta bli. Jag är så barnslig. Borde läggas in på dagis.

Det var i ett lätt chockat tillstånd vi hamnade förra helgen, när vi plötsligt fick beskedet rakt i ansiktet: Svullo är död. Borta. Finito. Han tog sin hatt, sitt gormande och sina välrökta fillingar och lämnade jordelivet bakom sig. Vi förstod ingenting. Köpte en konkurrerande aftontidning. Sorg, förvåning, ilska. Vi kände oss lurade! Varför???

Strax hämtade vi oss något och kunde framåt aftonen festa loss ganska ordentligt och vara ute och slarva till åtminstone klockan tre. Det är inte så lätt alltid, när man befinner sig i en mindre stad än vad man är van vid.

Den gångna veckan har gått som i ett töcken. Säga vad man vill om att nattsudda, men man blir inte pigg av det. Inte om man måste upp på morgonen och jobba. Jag tror jag skall återgå till att ha den dygnsrytm jag lyckades ha under några veckor, när det var som jävligast på jobbet sist. Det funkade ju nästan bra.

Träningen går över förväntan och jag märker nu hur medeljympan förvandlats från ganska jobbigt till något som jag gör med vänsterhanden. Den där avgrundsdjupa hungern efteråt har försvunnit; det är som om jag inte längre behöver mat. Det är förstås dumheter. Det är jag som har vant mig. Jag äter säkert mer än förut. Det verkar ju så. Var är mina två kg?

Nämen jag vet! Intensivjympa. Då blir det nog fart igen. Undrar vad jag skall göra sen, när det blir blasé. Det kanske löser sig själv genom att jag sliter ut min kropp. Det borde väl hända ganska snart nu. Jag står ju på randen till ålderdomen. Dags att börja klä sig i beige. Livet blir nog enklare då, när man vet vilken färg man skall ha på kläderna. Beige förresten, jag tycker att det är dags att vi förenklar stavningen lite. Jag föreslår ”bärs” kort och gott. Det bäddar dessutom för roliga missförstånd.

Ryktet om 70-talisternas död är ingenting annat än förtal. Jag förstår inte var dessa idéer kom ifrån, men de kan gå och lägga sig på samma skräphög av obsoletism som skivindustrin och leverantörer av is. Flytta på er alla 80-talister (och alla andra talister med för den delen!) Vi skall fram här! Har lite grejer att ordna. Vi börjar med fri sprit och bredare trottoarer. Sedan skall vi ordna med rejäl pension. Det där med medalj kan vi hoppa över. Den bara tynger ner.

Jag är på konferens med min grupp, dvs de 15 personer som har samma chef. Vi försöker definiera om vår verksamhet inför framtiden. Det behövs.

Vi har diskuterat detta förr. För ett år sedan gjorde vi några fina visioner. Dessa har vi gjort intet av. Nu har vi diskuterat detta igen. Denna gång med några chefer från några andra grupper som vi jobbar tillsammans med. Det hela blev ganska agiterat till slut. Det finns en avgrund mellan vår chef och de andra cheferna. Denna avgrund har funnits där länge, men blir nu allt svårare att undvika. Det kan vara en hård värld att vara chef i ett stort företag. Ibland måste man strida för sin sak. Men vår chef vill inte strida. Hon har förklarat att hon hellre abdikerar. Hon vill föra en saklig debatt. Varsågod! Vad hon skall göra när de inte kommer överens i den sakliga debatten framgår inte.

Så, jag har en chef som är på väg att abdikera och en chef över henne som inte heller verkar något vidare på interna strider. Och så sitter man där och försöker komma fram till en lösning men inser allt mer att vi kan prata tills vi blir gröna, men så länge inte våra chefer vill strida för sina idéer lär ju ingenting hända.

Det värsta är att de inte verkar förstå att det faktiskt är deras eget problem och att vi kanske inte orkar tjata om detta år efter år om de i slutändan inte orkar göra något själva.

Urk!

Jag har flytt till mitt rum. Rummet där man kunde haft trådlöst nätverk, om det inte vore för att hotellet tycker att det är en bra idé att debitera 120 spänn per dygn för skräpet. Hallå! Vi lever på 2000-talet. Jag har två mobiltelefoner som klarar jobbet för betydligt lägre summa. En del har verkligen ingen koll. Konferenshotell verkar tillhöra den kategorin. Det gäller för övrigt även TV-utbudet. Det kanske kommer som chockerande nyheter, men vi som bor på dessa hotell numer är uppvuxna med TV-kanaler som Z-TV och MTV. Hur svårt kan det vara?

Men jag antar att dessa hotell inte behöver bry sig eftersom de som bokar är chefer i 50-årsåldern.

Patetiskt!

Nu skall jag sova istället.