Urban löpning
Tillbaka efter 45 minuter. Man får nog kalla det urban löpning, det vi håller på med, jag och Daniel. Vi sätter timern på fem minuter och sedan springer en av oss först och bestämmer väg och tempo. Efter fem minuter byter vi ledare. Sådär håller vi på och springer kors och tvärs över stadens gator, torg och parker. Hittar på små hyss. Ett av favorithyssen är trappor och branta backar. Vi har vår beskärda del här i stan. På fem minuter kan man hinna både en och två gånger uppför samma trappa. Helt idiotiskt! Det skulle man aldrig klara ensam, men är man två som hetsar varandra går det hur bra som helst.
Efter en kvart är man ganska trött. Sen, efter 20 minuter är man ganska trött igen. Och efter 25. Och 30. Sen springer man rakt fram en stund och upptäcker hur lätt det går när man låter bli trappor i några minuter.
Sedan, när vi tröttnat måste vi ta oss upp på berget igen. Givetvis via någon rejäl trappa. Det blir som en fin liten present på slutet.
Jag misstänker att man kan bli ganska vältränad utan att märka det på det här sättet. Vi får väl se framåt våren när det är dags att vässa formen inför varvet.
Träningsv-rk
Efter att ha varit dödssjuk i förkylning i en hel vecka har jag nu återvänt till de levande. Men det är knappt. Efter elva dagars träningsuppehåll är man inte så jävla stark. Nu kan man ju tro att det skulle vara en bra idé att mjukstarta efter ett sånt fruktansvärt uppehåll, men epitetet fysmongo vore ju inte ens i närheten av rimligt med dylik måttlighet.
Så, istället kör man boxpass två dagar på raken. Det var längesen jag kände mig såhär klen och svag. Men jag har i alla fall träningsvärk. Sedan igår. Imorgon kommer den riktiga träningsvärken från igår. Sen, på torsdag kommer den riktiga träningsvärken från idag. Om jag ligger i ordentligt nu kan jag ha träningsvärk resten av veckan. Det vore ju inte så dumt.
Över två timmar sedan jag tränade sist. Vad är det här för förfall?
Retrobloggen: 13 mars 2005 21:43
Jag läser ett par sidor ur Erlend Loes bok Expedition L och inser till min fasa att den här boken redan är skriven. Samma stil. Exakt samma. Samma tilltal. Och samma meningslösa dravel.
Jag har inget emot Erlend Loe. Han är grym! Men jag undrar om världen är stor nog för oss båda. Bara tiden kan ge svar.
Nu kommer jag efter dig Erlend! Var redo!
Men Erlend har fel. Han är ute och cyklar. Han påstår att inget han byggt har påkverkat bruttonationalprodukten. Det stämmer inte. Allt han byggt har påverkat bruttonationalprodukten. Lite.
Snörvel
Jag vet inte om vi skall skylla på förkylning, ålder eller bara allmänt dekadent leverne, men idag är andra dagen på en vecka när det känns som om jag egentligen borde stannat i sängen. I torsdags kände jag mig som ett febrigt ras (med med ytterst tveksam feber.) På kvällen hade det gått över, men två dagars festande rådde raskt bot på saken och igår kväll var det dags för frossa. Det här dagen har väl varit sådär. Jag har ju lyckats jobba men boxningen fick ställas in.
Fem vilodagar på raken. Dekadensen är fullständig!
Vad är det här för dumheter egentligen? Jag är ju, som alla vet, aldrig sjuk.
Fysmongo 2006
Jag kanske inte är i klass med the Original Fysmongo, men nog är jag lite efterbliven när det gäller träning. Dagen började med att jag åt frukost vid 12 eller så. En ganska hyfsad frukost men inget överdådigt. Klockan 15 skulle jag på dejt. På väg dit insåg jag att jag var på väg in i ett smärre födoproblem och tog därför en hamburgare på BK. Sedan fikade vi i två timmar.
När jag kom hem var klockan 17:30 och det var dags att sticka iväg till dagens träningspass. Någonstans fanns tanken på att jag kanske egentligen hade missat att äta ordentligt inför detta och att det kanske skulle bli lite jobbigt, men lät jag mig själv slippa? Nejdå! Inte det minsta! Mycket riktigt höll jag också på att dö under passet. Jag skyller allt detta på maten, eller snarare bristen på mat.
Nu har jag precis, med darrande fingrar, tryckt i mig en rejäl skål med flingor, youghurt och rikliga mängder socker i ett försök att bli människa igen. Känner mig dock tämligen energibefriad fortfarande, men om jag lägger mig ned en stund kanske det ordnar till sig.
Det bästa är att jag har lovat Daniel att vi skall springa klockan 21. Där om någonstans finner vi nog det slutliga belägget för att jag faktiskt är totalt efterbliven. Jag menar, hur tänker jag egentligen???
Dessutom är det kallt och halt ute.
Hej lättja!
Nej! Ingen riktig arbetslust idag heller. Men jag är bra nyfiken nu, på vidden av katastrofen. Det kanske inte är katastrof alls. Flera gånger har jag fått hindra mig själv från att ringa och kolla läget. Jag har ju jullov för fan!
Jag kan tänka mig att det var såhär miss kermit kände sig när hon försökte avhålla sig från att skapa en egen blogg förra hösten. Plötsligt hade fingrarna bara sprungit iväg och hon stod inför fullbordat faktum. Mina fingrar försöker också springa iväg. Det gäller att hindra dem. Kanske limma ihop dem med superlim.
Nä, men jag skall ta mig något att äta och sen skall jag ta tag i den ångest som heter Vinden. Det är fullt däruppe. Alldeles för fullt. Och rörigt. Mest rörigt faktiskt. Jag måste sortera lite och sätta upp några hyllor och kanske slänga lite.
När ä kommer hem skall jag låna hennes digitalkamera och fota några möbler som nog skall säljas på blocket. Fåtöljerna behåller jag nog, tror jag. Trots allt.
Exit jul
Jag vet att traditionen bjuder annorlunda, men jag är hjärtligt trött på att ha en stor julgran stående i lägenheten. Jag tycker åtminstone inte att det är jul längre.
Traditionsenligt kastades granen ut, dock inte från balkongen, vilket är brukligt, utan genom fönstret. Detta besparade mig en massa arbete och en hel del barrande. Nu gäller det bara att komma ihåg att hämta åbäket på gräsmattan, baxa in det i bilen och köra till närmsta sopstation.
Jag drabbades förut av en plötslig impuls att åka till jobbet, men lyckades hålla emot tills det går över. Riktigt så roligt skall vi inte ha. Inte idag. Möjligen imorgon. Om jag har lust.
