Älskade papper!

Det är något speciellt med anteckningsböcker. Man kan kladda fritt, utan att känna sig bunden. Inget datorprogram jag sett hittills kommer ens i närheten. Det är datorn känns så hämmande. Men inte bara när man kladdar utan även när man bara skriver. Det är lite konstigt faktiskt. Samtidigt är det ju omöjligt att producera några större mängder text för hand. Det tar i alla fall väldigt lång tid. Det här till exempel, vet jag inte om jag hade orkat skriva för hand. Och varför skulle jag gjort det? Sitta och svamla i en anteckningsbok helt planlöst utan några som helst möjligheter att nå en läsekrets större än några enstaka individer.

Nu var det ju inte läsekretsen jag skulle skriva om utan anteckningsböcker. Jag satt alltså på en ganska trist och seg kurs i onsdags och kunde då inte låta bli att bara kladda lite i min anteckningsbok. Plötsligt hade jag plitan ned en mind map och lite annan ostrukturerad information om min nya karriär. Det gick riktigt bra att hälla ut tankarna där på papperet.

Dagen efter insåg jag att jag kanske inte vill ha de där privata anteckningarna i en anteckningsbok jag använder på jobbet. Det kändes fel att blanda. Så jag rev ur sidan och tog en ny anteckningsbok och stoppade in den i. Det var nog dumt. Den ny anteckningsboken känns alldeles steril och stimulerar inte alls till planlöst kladd. Kanske är det bara en fråga om att jag måste komma igång, men kanske, kanske innehöll den där jobbanteckningsboken precis lagom mycket kaos för att den faktiskt skulle fungera som en hjärnöppnare. Eventuellt måste jag blanda jobbanteckningar med högst privata grejer för att över huvud taget fungera. När jag tänker på saken blir ju de där anteckningsböckerna ändå en jävla gegga till slut. Det är ju inte direkt så att man kan slå upp och hitta grejer i efterhand. Eller man kan förstås, men det tar ju en stund. Men man kan följa sina tankar. Kanske. Ibland.

Dessa svårigheter. Jag måste nog sätta mig och kladda lite planlöst och se om det händer något. På återhörande!