Paus-skrift

Det här måste vara textens motsvarighet till pausmusik. Det finns ingenting att skriva om, men eftersom det finns ett tomrum att fylla blir det text ändå. Skvalande text som håller sig i bakgrunden och inte tränger sig på och stör.

Ack så lätt det är att tänka att den inte spelar någon roll, men tänk om du blev av med bakgrunsmusiken i butiken! Hur konstigt vore inte det?

På samma sätt funkar min paus-skrift. Den kan förefalla onödig och det är lätt att tro att det inte gjorde någon skillnad om den försvann, men oj vad man bedrar sig då!

Utan den här texten skulle internet kännas lika ödsligt och tomt som en klädbutik i stan efter att personalen stängt av musiken och gått hem. Det funkar helt enkelt inte.


Ännu en handsfree i papperskorgen

Blåtandshandsfree från Jabra

Den blinkar fint efter gårdagens mjölkbad. Det är också i stort sett det enda den gör, min handsfree. Den andra på kort tid som går åt helvete. Förra gången det begav sig försvann den under mystiska omständigheter i Stockholm.

Men under solen är sällan någonting nytt. Såhär ser statistiken ut sedan 1998:

  • Två mosade displayer
  • Tre sönderslitna kabelhandsfree
  • Två trasiga styrpinnar, varav en på garanti och en vattenskadad
  • En mosad knappsats (tjänstetelefon)
  • En vattenskadad telefon (glappade och lät till slut som Niagarafallen)
  • Ett krossat hölje
  • Två blåtandshandsfree åt helvete, inom loppet av tre månader

Bland övrig elektronik noteras följande:

  • Ett söndersparkat (sic!) nätverkskort
  • En styck vattendator
  • Ett utslitet tangentbord (Eventuellt samband med vattendatorn ovan kan inte uteslutas.)
  • Ett utslitet (sic!) moderkort på samma vattendator
  • Ett (och det här är jag extra stolt över) trasigt tangentbord på kollegas dator, efter suddgummikrig

Kära elektroniktillverkare,

Ni är välkomna att försöka, men jag tvivlar på att ni någonsin lyckas utveckla en produkt som jag inte kan ta livet av på ett eller annat sätt.

Inte bara blondiner…

Jorå såatte, det är minsann inte bara blondiner som kan.

Jag har två smörgåsar, ett glas mjölk, en mobiltelefon och en trådlös handsfree som ska bäras ut i vardagsrummet. I ena handen har jag två smörgåsar och en mobiltelefon. Inga problem där. I den andra håller jag min handsfree och försöker ta tag i mjölkglaset. Det är lite svårt att hålla båda sakerna samtidigt.

– Det går nog bra om jag gör såhär. Bara jag inte tappar min handsfree i mjölkglaset, tänker jag.

Plums!

Det måste ha varit en syn när jag står där som ett fån och försöker fiska upp min handsfree ur mjölkglaset. När jag får upp den går jag till kranen för att skölja den i vatten.

Då inträffar nästa katastrof. När jag skall skaka ur vattnet lyckas jag drämma pekfingret i kranen så hårt att det börjar blöda.

Nu vet jag inte hur det skall gå här, men i värsta fall, om det hörs dåligt, så får jag väl höja volymen.


Biltema-koma

Det händer något konstigt varje gång jag går in på Biltema. Plötsligt slutar min hjärna fungera. (Man kan i och för sig argumentera för att det faktum att jag går in på Biltema är ett tecken på att min hjärna slutat fungera redan innan, men det är en annan diskussion.)

Det spelar ingen roll om jag vet precis vad som skall inhandlas och alla varorna finns inne. Det går jättelångsamt och när jag efter en stund tittar i min varukorg upptäcker jag oftast att den är fylld med en massa skräp som jag inte alls skall köpa, i synnerhet inte på Biltema.

Varför det blir såhär vet jag inte. Det verkar osannolikt att det skulle röra sig om någon giftig gas som finns i butiken. Den borde ju påverka personalen på samma sätt.

Nej, det måste vara något med själva möbleringen. Upplägget på butiken är skapat för att göra kunderna förvirrade och få dem att stanna i över en timme och köpa en massa skräp de sedan skäms för att lämna tillbaka.

Om jag kunde komma på något motsvarande trick som fungerar på redaktörer vore det mycket bra. Det skulle liksom fixa hela min försörjning.


Syrrans granne spanar in: Larmfågeln

Natten sänker sig över Göteborg

Klockan är strax efter nio på kvällen och solen gör sitt bästa för att rodna av skam över att behöva gå ned över vårt broderland i väster. Staden ligger lugn och stilla och fåglarna kvittrar. Scenen är på det hela ganska fridfull.

Vad händer då? Jo, då sätter larmfågeln igång. Den där elektroniska modellen som har ett ihållande, ack så regelbundet och inte det minsta rogivande ljud.

Först verkar det vara ett billarm och hur onödigt det än må vara går det att stå ut med i två minuter eller så.

Efter tre minuter håller det fortfarande på. Så även efter fem minuter. Och sju. Och tio. Det slutar inte.

Aldrig tröttnar den, larmfågeln. Märkligt bara att den skall passa på samtidigt som alla andra fåglar håller på som bäst. Kan den inte sjunga på någon annan tid av dygnet?

Sådär vid 14-tiden får den gärna hålla på.