DET INGÅR INTERNET OCKSÅ!
– av Stellan Löfving
En hel dag utan Internet är på gränsen av vad jag klarar. Ibland kan jag dock göra undantag, särskilt om jag vet att dagen avslutas med en tretimmars tågresa i total ensamhet tillsammans med massor av andra ensamma människor.
Det finns ju Internet på tåget, så under de där tre timmarna hinner jag göra alla viktiga saker som en viktig affärsman som jag behöver göra hela tiden, överallt. Internet på tåget har jag betalt för. Det är därför jag åker tåg istället för att flyga, som riktigt coola personer gör.
– Vi måste tyvärr informera om att Internet inte fungerar i hela tåget, meddelade tågvärden i högtalarna medan vi rullade ut från spår 10.
Jag börjar ana osande katt, men bestämmer mig för att tänka positivt. Här funkar det väl i alla fall. Första klass. Viktiga elitmänniskor som betalt extra för ynnesten att surfa i snigelfart samtidigt som man färdas ett par hundra knyck.
Någonstans i tåget kanske Internet fungerar. Men ska en viktig person som jag tvingas vandra in bland plebejerna i andra klass för att få det jag betalt för?
Otänkbart!
Under stigande irritation inser jag att jag nu måste skjuta upp allt arbete till imorgon. Då har jag redan massor av andra viktiga saker att göra. Jag känner starkt för någon form av bärsärkagång, men lyckas oväntat nog att tygla mig. Lika oväntat klarar jag av att låta bli att skälla, ut alternativt strypa tågvärden när han kommer för att knipsa biljetten.
Han inser sannolikt inte själv hur nära döden han är när han klipper min biljett och förbindligt meddelar att det ”ingår kaffe”. Det är med uppbådande av min yttersta självbehärskning som jag hindrar mig själv från att med blottade tänder kasta mig mot hans strupe, skrikande ”DET INGÅR INTERNET OCKSÅ!”
Jag är egentligen en närmast dumsnäll person. Jättesnäll! Så länge jag har tillgång till Internet.
Syrrans granne producerar ny teaterpjäs
KULTUR: I väntan på åtal, en pjäs i två akter, med tydlig inspiration från Samuel Becketts I väntan på Godot, men med ett modernare innehåll.
Pjäsen handlar om åklagare Roswall, som låter polisen slå till mot en torrent-tracker och då beslagtar inte bara trackern utan hela webbhotellet. Han utreder och utreder men lyckas aldrig åtala någon. Han vägrar dock släppa taget om utredningen. De farsartade turerna kring utredningen blir bara mer och mer bisarra och kostar samhället miljontals kronor.
Allvarligt talat, hur många år kan man hålla på med en utredning om upphovsrättsbrott? För det är ju vad Håkan Roswall hävdar att han håller på med. Det är ju bara ett problem. Han har hållit på sedan 31 maj förra året och behöver ännu mer tid.
Senaste budet är åtal senast 1 december. I år får man förmoda, men det är väl ingen som blir förvånad om det dröjer ytterligare ett år innan någon åtal kommer. Eller kanske två. Eller tio.
Är det någon som tror på det här längre?
Tusen spänn
Det gick bra till slut. Det jävla åbäket transporterades till skroten och byttes mot ett mottagningsbevis och tusen spänn.
Men det var inte lätt. Det började i fredags, då bilen egentligen skulle skrotas. Naturligtvis blev det inget. Jag var alldeles för lat och hade annat, roligare att göra. “Jag gör det sen. På måndag…”
På måndagen kördes det jävla åbäket till kontoret. Jag skulle göra vissa ärenden under dagen och sedan skrota den. Någon dag i veckan.
Vid lunchtid gick den inte längre att köra. Kopplingen vägrade koppla ur och att lunchtrafiken med en sådan bil, dessutom lastad med hundratals kg kakel och skit lät inte som någon upplyftande aktivitet. Den fick stå.
På tisdag fick den också stå.
På onsdag eftermiddag tänkte jag att “Vad fan!”, gick ut och startade åbäket. Cross-växla är ju inte så jävla besvärligt kanske, men inte så roligt om man måste stanna, så jag såg inte riktigt fram emot bilköerna på vägen. Men nu var jag redan på väg.
Egentligen var det väl ganska förutsägbart med tanke på hur bilar brukar bete sig, men plötsligt fungerade kopplingen igen. Det gick alldeles utmärkt att köra bilen. Raka vägen till skroten körde jag den, med andan i halsen och bara ångor kvar i tanken.
Så, nu står den där och blir strippad på sitt innehåll, för att sedan malas ned till en metallsörja eller kanske pressas ihop till ett litet rätblock. Tyvärr kunde de inte göra det medan jag väntade.
Nu är frågan: Vad skall jag göra med mina tusen spänn? Köpa ost, bränna på krogen eller handla 40 Triss-lotter.
Ge mig lite förslag nu! Ju tokigare desto bättre.
Exminister dold av enormt bakverk
GÖTEBORG: Leif Pagrotsky, före detta utbildnings- och kulturminister, siktades idag vid fyratiden på eftermiddagen på Café Jacobs uteservering i stadsdelen Haga i Göteborg. Han hade under flera timmar hållit sig gömd bakom en enorm kanelbulle som han köpt på caféet.
Till slut blev dock frestelsen för stor. Den före detta ministern kunde inte längre hålla sig utan tog en rejäl tugga ur bullen. Den uppmärksamme kunde då se hans ansikte blottas under bråkdelen av en sekund.
När Leif Pagrotsky väl smakat av den goda bullen kunde han inte längre hejda sig utan fortsatte tugga i sig. Förvåningen blev stor bland caféets övriga gäster när de fick klart för sig vem det var som suttit och hukat under den enorma bullen hela dagen.
Två bruna blondiner dricker öl
Två mycket mörkhåriga blondiner – låt oss kalla dem Kastrullis och syrrans granne – skall dricka öl. En av blondinerna har haft ölen i sin resväska hela dagen och lägger den därför i frysen för att den skall bli kall.
Två av flaskorna plockas fram till middagen. De nästan precis lagom kalla och dricks upp till maten. Sedan, efter en stund, skall den andra blondinen ta en öl till.
Han öppnar frysen och tar fram den sista flaskan som nu känns rejält kall och go. Han sätter öppnaren till och…
POFF!
Men en liten smäll far kapsylen upp i luften, i en liten kaskad av öl. Sedan blir det intressant. Ur ölflaskan kryper sakta som en skumraket, fast av öl. Den har börjat frysa.
Sedan skall ölen hällas upp. Det går ganska bra. Halva flaskans innehåll är ganska flytande och rinner snällt ut. Sedan återstår resten. Den delen liknar mest Slush Puppie. Den är trög. Rinner ut lite åt gången.
Blondinen får stå där och banka, som på en ketchupflaska i glas, fast utan ketchupeffekt. Ölen sitter fast.
Till slut kommer den ut. Nu är ölen i glaset, flytande, med ett lock av frusen öl överst. Den går nog att dricka. Om två timmar går det säkert att dricka den. Just nu är det lite väl mycket is i ölen. Det ser ut som öl med fågelbajs på.
Blondinen hämtar ett sugrör. Här skall supas!
Diarré till lunch, någon?
Vi har sett tevereklamen: “Åh nej! Diarré!”, “När du fick diarré imorse hade du ett val” och så vidare i all oändlighet verkar det som. Uppenbarligen tycker reklammakarna att det går bra att exponera människor för vad äckligheter som helst i situationer då de kan tänkas sitta och äta.
Men det är naturligtvis inte bara teven som blivit nedsprutad av denna vedervärdiga bruna sörja som vi helst slapp tänka på. Självaste Avenyn i Göteborg har faktiskt begåvats med alldeles egen Diarré-reklam.
Så, du kan vara lugn! Även om du äter ute på restaurang har du chansen att få lite diarré till maten.
Bodströms första offer
Tänk om någon berättat om ett land och ett system där man registrerar varenda telefonsamtal tillsammans med en mängd uppgifter om vem som ringer vem och när och var de befann sig. Och där varje brev som skickas mellan människor registreras. Och där varje människas steg registreras. Exakt var hon gick och i vilken riktning och när. Så att man exakt kan följa rörelsen hos varje människa 24 timmar om dygnet.
Det landet finns och heter Danmark. Lagen började gälla 15 september. 1 november skall Trafikuppgiftsutredningen lägga fram sitt förslag för en liknande lag i Sverige.
Vad vet du vad din riksdagsledamot egentligen gör på dagarna?
Läs mer hos Oscar Swartz.
Jag heter Fredrik Moberg och är riksdagskandidat för Piratpartiet. Du hittar mig på plats 18 på Piratpartiets lista Väst.