Vad är grejen med alla caféer som verkar ha dålig service som affärsidé? Du kommer in, tränger dig fram bland 150 barnvagnar för att hitta en plats och får sedan vänta tio minuter på en kopp kaffe, att avnjuta i en varm, trång, bullrig miljö fylld av barnskrik.
Och det räcker ju inte med tio minuter. När du beställt får du ju vänta ytterligare fem minuter på att få ditt kaffe och sedan kanske ytterligare en kvart innan smörgåsen landar på ditt bord.
Och detta finner vi oss i! För det är ju trots allt fullt av folk på caféerna. Vilka är det, undrar jag alltid. Det kan ju inte vara de som är hungriga, eller de som har begränsat med tid.
Då återstår arbetslösa, föräldralediga och studenter. Välbeställda grupper med gott om pengar och tid. Eller vänta nu! Tid har de ju, men pengar?
Här någonstans kanske vi har förklaringen till att en kopp bryggkaffe kostar 30 spänn och en smörgås 69. En hundralapp alltså, för en i bästa fall hyfsad smörgås och en kopp kaffe som avnjuts i en närmast vidrig miljö.
Hundra spänn. Det får du en rätt hyfsad lunch för fortfarande. God mat i ofta ganska trevlig miljö. Kaffe ingår också förresten, och en kaka om du har tur.
Vad är det för fel på den här bilden? Varför är det ingen som gör uppror? Varför upphör inte hela cafénäringen att existera? Jag kan inte förstå…
Rekordet slogs nog idag förresten, när det tog 20 minuter att expediera fem beställningar. Jag tror knappast det tar 20 minuter att fika, men 20 minuter är den tid du får vänta på att börja i alla fall. Jag hade gått för länge sedan, om det inte vore för de där andra människorna jag kände, som redan börjat.
Jävla Morgan! Nästa gång blir det fika på BK. I bilen.
Ja, jag kan ju inte annat än att hålla med.
Jävla Morgan…
Men seriöst (får man använda det ordet?), det tog verkligen 20 minuter. Det hade tillockmed gått snabbare på Zenit.
Vi var på ett snabbt café. Nästa gång får du välja dina fikavänner med lite bättre omsorg. (Ja – burn, Morgan – BURN!)
Ett igenkänningens AHA! slog mig när jag läste ditt inlägg. Caféerna borde ju gå i konkurs på ett halvår fast de tar en halv förmögenhet för en kôpp å en toast. Jag menar att om det sitter 4 mammor i timmtal och suger på påtår efter påtår, med branvagnar som tar upp halva caféet och ungar som för liv så att det är omöjligt att sitta i resterande del av lokalen, borde ju inte ekonomin gå ihop trots priserna. Är caféerna sociala inrättningar med statligt stöd möjligen? Är det så de överlever?
Kram