Acer Aspire One – en filserver som drar 15 watt

En filserver som drar 15 watt och som tar 15 minuter att konfigurera. Är det möjligt? Ja, om du inte har en massa exotiska idéer om kryptering och användning av underliga filsystem går det alldeles utmärkt. Dessutom kan du fortfarande använda din dator som dator när du är klar.

Man ska testa allt minst en gång, har jag hört, och idag tänkte jag att det var dags att testa hur bra det går att använda sin netbook som filserver. Det var väl kanske inte det Acer hade tänkt sig, men en dator som kostar under tre tusen och som drar ganska lite ström borde vara den perfekta utgångspunkten för ett sådant projekt.

Utrustning

Utrustningen bestod av en Acer Aspire One Linux, nyligen återuppstånden från tegelstensriket, och min gamle vän Lacie, en hårddisk på 160 GB som i ett tidigare liv tjänstgjort som backupdisk.

Utförande

Efter att ha lagt en stund på att fippla med kryptering och exotiska filsystem bestämte jag mig för att det kanske var bättre att prova något som faktiskt fungerar till att börja med. Formatering av hårddisken på enklaste sätt alltså, med EXT3, och sedan installera en Samba-server.

Fast installera Samba-server visade sig onödigt. Allt nödvändigt fanns förstås redan på plats och bara lite konfiguration krävdes. Därefter var allt klart för test.

Testresultat

Det föga vetenskapliga prestandatestet utfördes genom kopiering av en rejäl avi-fil på sådär 750 MB till den utdelade disken, vilket tog drygt fem minuter, vilket den enhövdade juryn valde att betrakta som acceptabelt. Lite slött räknat blir detta runt 20 Mbit per sekund, men då körde jag alltså servern trådlöst. Med en nätverkskabel inkopplad kan du säkert komma upp i högre hastigheter utan problem.

Prestandatest nummer två bestod i att försöka titta på den just kopierade filmen, direkt från den utdelade disken. Och det går bra. Nästan. Men all tillgänglig erfarenhet visar att det trådlösa nätverket i det här hushållet inte är så fantastiskt stabilt, så jag är nog benägen att skylla de enstaka problemen på nätet.

Slutsats

Det här är en filserver du kan bygga in i väggen, bokstavligt talat, och sedan glömma bort. Sen kan antipiratbyrån eller polisen försöka hitta den om de kommer på besök. Eller så kan du ju helt enkelt ha den stående i ett hörn, om du tillhör de mindre paranoida. Eller hos grannen, om du föredrar det. Eller i en låda i trädgården. Eller i blien. Den funkar överallt där det finns ström och tar nästan ingen plats.

Eftersom det är en bärbar dator har den dessutom inbyggd UPS, så att den klarar ett kortare strömavbrott och stänger av sig snyggt och prydligt om strömmen är borta längre. Dessutom drar den 15 watt när skärmen är avstängd. Ja, det är ju nästan ingenting faktiskt.

För under fyra tusen får du en strömsnål filserver som lagrar 500 GB och det blir ganska mycket musik och film innan den är full. Och när det händer kan du ju köpa en ny, större disk för mindre pengar än du gav för den första.

Ja, sen måste du ju köpa en hårddisk till förstås, för att göra backup. Eller två om du är en vidskeplig gammal gubbe som trots noll hårddiskkrascher hittills tror att det värsta verkligen ska inträffa. Men backup måste du ju ändå ha…

Såhär gör du

Instruktionerna är anpassade för en Acer Aspire One Linux. Har du någon annan dator med Linux i kan det skilja i detaljerna. Har du tur funkar det likadant, men det finns inga garantier.

Om du köper en ny USB-hårddisk är den antagligen formaterad för Windows med ett filsystem som heter NTFS. Det kan inte din Acer Aspire One Linux läsa, åtminstone inte som den är konfigurerad från fabrik. Vi börjar med att formatera om disken med filsystemet EXT3.

1. Se först till att du inte har några andra diskar, USB-minnen eller SD-kort i datorn. Annars riskerar du att radera dina filer av misstag. Koppla sedan i din nya disk. Klicka bort dialogen som säger att datorn inte kan montera disken.

Nu ska du starta ett terminalfönster. Det gör du genom att trycka Alt+F2 och skriva terminal i dialogen som visas. När du trycker Enter startas ett kommandoradsfönster. Där kommer vi nu att skriva en massa kryptiska kommandon. Ja, det är krångligt, men det är enklaste sättet. Jag lovar!

2. Nu ska vi skriva i kommandofönstret. Är du med nu? Skriv exakt såhär, och tryck Enter:

sudo fdisk /dev/sdb

Sudo talar om att du vill vara administratör för datorn en stund. Fdisk är ett program för att partitionera hårddiskar och /dev/sdb är namnet på din disk.

2.1 Nu kan det hända att datorn frågar efter ditt lösenord i terminalfönstret. Skriv in det (man kan inte se tecknen) och tryck Enter för att fortsätta.

3. När fdisk startat visar den sin prompt, som ser ut sähär: Command (m for help): Där skriver du bokstaven t och trycker Enter.

3.1 Fdisk ber dig om en Hex code. Här ska du ange 83 och trycka Enter.

3.2 Nu är vi klara med programmet Fdisk och trycker därför w och Enter för att verkställa ändringarna på disken.

Antagligen får du upp en ruta igen, som säger att din dator inte kan läsa disken. Klicka bara bort den så ska vi strax få ordning på det.

4. Nu är det dags att formatera hårddisken med filsystemet EXT3. Skriv såhär i terminalfönstret och tryck Enter:

sudo mkfs -t ext3 /dev/sdb1

Sudo är precis som förut ett kommando som gör att du blir administratör. Mkfs är kommandot för att formatera en disk. -t ext3 talar om vilken typ av filsystem du vill ha och /dev/sdb1 är namnet på första (och enda) partitionen på din disk.

Mkfs tar en stund på sig. Du kan se hela tiden följa förloppet i terminalfönstret.

5. När mkfs är klar kan du dra ur disken och sätta i den igen. Nu bör datorn hitta disken och montera den. Om ingenting händer, öppna programmet File Manager (Öppna My Documents) och klicka på disken i vänsterlisten. Förhoppningsvis får du upp en disk med katalogen lost + found som enda innehåll. (Den hör till filsystemet och ska ligga där.)

Nu har du skaffat dig en rejäl hårddisk som du kan lagra filer på. Första steget är nu att se till att du får lagra filer på den. Men först måste vi ta reda på var någonstans i filsystemet din disk hamnade.

6. Skriv in följande kommando i terminalfönstret och tryck Enter:

mount

Kommandot gör att vi får se alla partitioner som finns monterade. Titta i listan du får upp efter raden som börjar med /dev/sdb1. Antagligen är det sista raden och den bör se ut ungefär såhär:

/dev/sdb1 on /media/disk type ext3 (rw,nosuid,nodev,uhelper=hal)

Här ska du lägga märke till vad som står efter /dev/sdb1 on … Din disk är monterad i katalogen /media/disk, dvs allt du lägger i den katalogen hamnar nu på din disk. Vi ska se till att du blir ägare till disken och får skriva till den.

7. Skriv följande kommando och ersätt /media/disk med det du läste ut i punkt 6 ovan.

sudo chown user:user /media/disk

Chown är ett kommando som används för att byta ägare på en katalog, i detta fall katalogen som innehåller din disk. Nu kan du börja lägga grejer på disken. Nu börjar det riktiga äventyret. Dags att dela ut den…

8. Öppna sambas konfigurationsfil med följande kommando. Tryck Enter, som vanligt:

sudo mousepad /etc/samba/smb.conf &

Nu öppnas sambas konfigurationsfil i texteditorn mousepad. Strunta i den arga varningen högst upp.

9. Bläddra tills du hittar raden: #============================ Share Definitions ===================

Precis under den ska du skriva in följande. På raden som börjar med path är det viktigt att du skriver in sökvägen du tog reda på i steg 6 och använde i steg 7 ovan:

[shared]
browseable = yes
writeable = yes
valid users = user
path = /media/disk

Stäng texteditorn och svara ja på frågan om du vill spara.

Nu ska vi bara ange ett lösenord också…

10. Skriv följande kommando i terminalfönstret och tryck Enter:

sudo smbpasswd -a user

Programmet smbpasswd kommer att be dig ange ett lösenord för användaren user och sedan upprepa det för att kolla att du skrev rätt.

11. Nu ska du se till att programmet Samba, som är ansvarigt för att dela ut din disk, läser in konfigurationen som du just ändrade. Skriv in följande i terminalfönstret och tryck Enter:

sudo /etc/init.d/smb reload

12. Högerklicka på nätverksikonen i menyraden längst ned och välj Connection Information. I fönstret som öppnas letar du upp raden IP Address och skriver upp siffrorna med punkter emellan. Det är adressen till din server. I vårt exempel är IP-adressen 192.168.0.197. Om du inte gett din dator en fast IP-adress kan IP-adressen ändras. Om du inte längre hittar din server kan du behöva gå in och kontrollera om IP-adressen ändrats.

13. Nu tar du närmaste Windows-dator och ansluter dig till nätverksadressen \\192.168.0.197\shared, med användarnamnet user och lösenordet från steg 10 ovan. Glöm inte att byta ut 192.168.0.197 mot IP-adressen från steg 12.

Om det inte funkar, gå igenom allt och kolla att du inte glömt något. Tyvärr finns det ganska mycket som kan gå fel och det är inte alltid enkelt att ta reda på vad, men om du kämpat dig igenom allt det här och du får problem, lämna en kommentar så ska jag se vad jag kan göra.

3 reaktioner till “Acer Aspire One – en filserver som drar 15 watt”

  1. Kör man Ubuntu så är det mycket enklare. Bara till att plugga in USB-disken (jag förmodar att det var en sådan du använde), vänta några sekunder och — vojla, vojla — så poppar det upp en disksymbol på skrivbordet.

    Då dubbelklickar man på den symbolen (det går för övrigt utmärkt att använda NTFS — då har man ju fördelen att man kan flytta över disken till en Windowsmaskin om man vill) och så väljer man en lämplig folder, alternativt skapar en ny. Högerklicka på denna folder, välj Utdelningsalternativ, klicka i det som önskas. Klart!

  2. Bra poäng. Fast då måste man ju installera Ubuntu först. Det tar ju åtminstone några minuter, men visst då slipper man en massa andra konstiga begränsningar i operativsystemet också.

    Just nu väntar jag mest på att någon ska slå sönder min server så att jag verkligen kan bygga en ny, grön modell. Jag lär väl få vänta…

  3. För övrigt fick jag ännu mer nedslående resultat än du (6m10s för 750-meggaren) trots att mitt trådlösa nätverk fungerar perfekt. Det var nästan så att jag misstänkte att min Acer Aspire 3000 bara hade stöd för USB 1.1 (max 12Mb/s), men då hade det ju tagit ännu längre tid…

    Det är nog bara att konstatera att vill man ha hyfsad hastighet via WLan, så bör man sträva efter åtminstone 802.11n (cirka 100Mb/s).

Kommentarer inaktiverade.