Rekrytering nu och då
Då: Du ringde någon av kontaktpersonerna för att sälja in dig själv. Om du var tillräckligt bra säljare kunde du hoppa över den tidsödande processen med ansökan och urval och komma på intervju direkt.
Nu: Du ringer en av de två kontaktpersonerna men upptäcker att det inte finns något att prata om. All nödvändig information om jobbet finns att läsa i annonsen, får du veta och att gå förbi rekryteringsprocessen är bara att glömma.
Då: Du sammanställde din meritförteckning och författade ditt brev, skrev ut alltsammans på fint brevpapper, undertecknade och skickade med post till företaget du tänkt dig att jobba på.
Nu: Du går till företagets webbplats och får ägna en halvtimme åt att lista ut hur du ska bära dig åt för att söka det där jobbet du hittat. Sedan lägger du ytterligare 45 minuter på att först skapa ett konto och sedan fylla i olika mer eller mindre väl fungerande formulär i webbläsaren. Slutligen kan du, på nåder, få stoppa in din egenhändigt författade pamflett i en smal springa längst ned. Om har skrivit den i rätt program.
Då: Du ringde efter ett par dagar för att kolla läget och se till att just din ansökan hamnade längst upp i högen. Sedan ringde du igen efter en vecka om inget hänt.
Nu: Du får ett referensnummer så att du kan gå in på en svårbegriplig webbsida för att få veta att du är “under consideration”. Efter fyra veckor är jobbet plötsligt tillsatt.
Då: Du gick på en intervju som var en tämligen ostrukturerad tillställning, genomförd på ett föga vetenskapligt eller metodiskt sätt. Ibland fick du komma tillbaka flera gånger eftersom det var så svårt att komma till saken.
Nu: Du tillbringar fyra timmar vid en dator med att göra olika mer eller mindre vetenskapliga personlighetstester. Sedan får du diskutera resultatet med någon HR-person i en halvtimme. Spektaklet avslutas med att du får träffa chefen som ägnar 55 minuter åt att visa en Powerpoint-presentation och därefter lägger fem minuter på att diskutera dina löneanspråk och vad du tycker om kvinnor och negrer.
Då: Du fick ett brev hem som talade om att “Nej, tyvärr blev det inte du som fick jobbet, men vi behåller din meritförteckning om du inte har något emot det.”
Nu: Du får väl gå in på webben och kolla själv, din latmask! Kanske att vi skickar ett mejl till dig, om du är snäll. Din personliga information inklusive det där slarvigt skrivna brevet med femton stavfel i ligger tryggt lagrad i vår databas för all framtid.
Syrrans granne satsar på upturn management
Mitt i brinnande finanskris och i vikande konjunktur är det många företag som drar i handbromsen och downturn management är ett begrepp på allas läppar.
Men inte här på redaktionen. Här blickar vi framåt istället. Genom upturn management ska både mungiporna och kurvorna förmås att peka uppåt igen.
– Man ska satsa i lågkonjunktur har jag hört, så nu kör vi! Fram med kreditkorten bara, hojtar syrrans grannes CFO glatt.
Du vet att du ligger efter…
Du vet att du ligger efter när din morsa just skaffat iPhone medan du själv är stolt ägare till en två år gammal Sony Ericsson K800i.
Hemköps egen FRA-lag
På Hemköp är de arga minsann. Så arga att de infört sin alldeles egen variant på FRA-lagen.
Nu ska mjölet kollas! Alla kunder ska visa upp sina väskor så att personalen kan kontrollera att det håller den rätta, vita kulören.
Ja, kunderna alltså. De som köper mat i affären. De ska kollas. Den som stjäl lär ju inte visa upp väskan, eller ens ha en väska med sig.
Det funkar lite som FRA-lagen. Alla ska visa upp sin påse så att en statlig myndighet kan kontrollera att mjölet är vitt. Det gör ju inget. Ingen som har vitt mjöl har något att dölja.
Nästa steg är att den som inte har någon påse med sig att visa upp automatiskt är misstänkt. Hos Hemköp är man ju uppenbarligen en tjuv om man inte har någon påse eller väska att visa upp och analogt måste ju den som försöker undvika FRA:s granskning vara skum.
På det sättet är ju Hemköps tilltag ganska praktiskt. Det plockar ned FRA-frågan på jorden och visar vad det handlar om – att den som har rent mjöl är den enda som egentligen har något att förlora på allmän övervakning.
Skillnaden är ju att jag kan välja att inte handla på Hemköp. Jag kan handla på ICA istället. Eller Coop. Det är fortfarande tillåtet. Men jag kan inte välja bort FRA. Det finns ingen alternativ infrastruktur jag kan använda, som FRA inte kommer åt.
Därför är FRA:s övervakning skadlig för hela samhället medan Hemköps lilla påhitt bara är skadligt för dem själva. Till slut är det väl bara tjuvar som bryr sig om att gå dit. För den som har smutsigt mjöl i påsen är den som verkligen inte har något att förlora.
Viktig information om steksnöre
Jag vill göra er uppmärksamma på att lagret av steksnöre på Framnäs livs i Göteborg nu är utraderat. Efter att ha legat i lager under drygt 20 års tid är det sista paketet nu sålt och någon återanskaffning är i nuläget inte planerad.
Lagret av stekpåsar är däremot välfyllt. Det enda som stör är ett tunt lager damm på förpackningarna. Detta har dock inte, såvitt jag kan bedöma, påverkat innehållet negativt.
Slut på fantasi i skivindustrin
Pernilla Andersson och Timbuktu – Lika som bär.
Att det är slut på musikalisk kreativitet inom skivindustrin visste vi, men nu orkar de tydligen inte ens anstränga sig med omslagen längre. Det blir samma för alla.
Senaste nytt på hattfronten: Potatiskepsen
Jag har den stora äran att presentera Mr Potatohead af Masthugget!
Schenström: “Bloggare inte människor”
Bloggare är inte riktiga människor. Åminstone inte sådana av kött och blod. Nej, bloggare är någonting abstrakt, omänskligt, svårdefinierbart. Åtminstone om man får tro Ulrika Schenström, före detta statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt, som intervjuas i senaste numret av Fokus.
“Jag tror att bloggare också kanske kommer att vara viktiga, men inte alls så viktiga som gräsrotsnivån som ju är människor av kött och blod.”
Här på redaktionen saknar vi just nu ord. Ja, enligt Ulrika Schenström saknar vi en del annat också, till exempel kött och blod. Där är vi lite tveksamma till om hon har rätt.
Acer Aspire One – en filserver som drar 15 watt
En filserver som drar 15 watt och som tar 15 minuter att konfigurera. Är det möjligt? Ja, om du inte har en massa exotiska idéer om kryptering och användning av underliga filsystem går det alldeles utmärkt. Dessutom kan du fortfarande använda din dator som dator när du är klar.
Man ska testa allt minst en gång, har jag hört, och idag tänkte jag att det var dags att testa hur bra det går att använda sin netbook som filserver. Det var väl kanske inte det Acer hade tänkt sig, men en dator som kostar under tre tusen och som drar ganska lite ström borde vara den perfekta utgångspunkten för ett sådant projekt.
Utrustning
Utrustningen bestod av en Acer Aspire One Linux, nyligen återuppstånden från tegelstensriket, och min gamle vän Lacie, en hårddisk på 160 GB som i ett tidigare liv tjänstgjort som backupdisk.
Utförande
Efter att ha lagt en stund på att fippla med kryptering och exotiska filsystem bestämte jag mig för att det kanske var bättre att prova något som faktiskt fungerar till att börja med. Formatering av hårddisken på enklaste sätt alltså, med EXT3, och sedan installera en Samba-server.
Fast installera Samba-server visade sig onödigt. Allt nödvändigt fanns förstås redan på plats och bara lite konfiguration krävdes. Därefter var allt klart för test.
Testresultat
Det föga vetenskapliga prestandatestet utfördes genom kopiering av en rejäl avi-fil på sådär 750 MB till den utdelade disken, vilket tog drygt fem minuter, vilket den enhövdade juryn valde att betrakta som acceptabelt. Lite slött räknat blir detta runt 20 Mbit per sekund, men då körde jag alltså servern trådlöst. Med en nätverkskabel inkopplad kan du säkert komma upp i högre hastigheter utan problem.
Prestandatest nummer två bestod i att försöka titta på den just kopierade filmen, direkt från den utdelade disken. Och det går bra. Nästan. Men all tillgänglig erfarenhet visar att det trådlösa nätverket i det här hushållet inte är så fantastiskt stabilt, så jag är nog benägen att skylla de enstaka problemen på nätet.
Slutsats
Det här är en filserver du kan bygga in i väggen, bokstavligt talat, och sedan glömma bort. Sen kan antipiratbyrån eller polisen försöka hitta den om de kommer på besök. Eller så kan du ju helt enkelt ha den stående i ett hörn, om du tillhör de mindre paranoida. Eller hos grannen, om du föredrar det. Eller i en låda i trädgården. Eller i blien. Den funkar överallt där det finns ström och tar nästan ingen plats.
Eftersom det är en bärbar dator har den dessutom inbyggd UPS, så att den klarar ett kortare strömavbrott och stänger av sig snyggt och prydligt om strömmen är borta längre. Dessutom drar den 15 watt när skärmen är avstängd. Ja, det är ju nästan ingenting faktiskt.
För under fyra tusen får du en strömsnål filserver som lagrar 500 GB och det blir ganska mycket musik och film innan den är full. Och när det händer kan du ju köpa en ny, större disk för mindre pengar än du gav för den första.
Ja, sen måste du ju köpa en hårddisk till förstås, för att göra backup. Eller två om du är en vidskeplig gammal gubbe som trots noll hårddiskkrascher hittills tror att det värsta verkligen ska inträffa. Men backup måste du ju ändå ha…
Såhär gör du
