Jan Rosén: “All makt åt upphovsrättsorganisationerna!”

Jan Rosén, ordförande i lobbyorganisationen Svenska föreningen för upphovsrätt, skriver på dn.se idag om hur upphovsrätten måste moderniseras. Det har han rätt i. Upphovsrätten och dess tillskyndare, t ex Svenska föreningen för upphovsrätt, ligger efter och i många fall i direkt konflikt med den tekniska utvecklingen.

Det är en stor och ganska obegriplig textmassa Jan Rosén häver ur sig där han först pratar väldigt mycket om hur upphovsmännen ska ersättas för sitt arbete. Mycket ord med lite substan, men till slut kommer Jan Rosén fram till det han egentligen vill säga, fast han kanske egentligen inte riktigt vågar:

Upphovsrättsutredningen förslår därför att de organisationer som är mest representativa och som bäst företräder upphovsmännen bör få lagstiftarens mandat att utveckla den kollektiva licensieringen både när det gäller den svenska och den internationella repertoar som används i Sverige.

Jan Rosén vill alltså att lagstiftaren, dvs Sveriges riksdag, ska ge mer makt åt organisationer, dvs skivbolag och olika insamlingssällskap att företräda upphovsmännen, med eller mot deras vilja.

Mer makt åt företag och insamlingssällskap alltså och därmed mindre makt åt upphovsmännen själva. Det framgår också tydligt av det föregående stycket, att det är självklart att dessa företag och insamlingssällskap ska antas företräda alla och inte bara sina medlemmar:

Genom lagreglering finns redan normer för så kallad avtalslicens som låter representativa organisationer teckna nyttjaravtal som inbegriper verk även av utanförstående upphovsmän.

Detta, menar Jan Rosén, ska på något sätt främja spridningen av kulturen.

Ensamrätt åt vissa organisationer att diktera licensieringen för alla upphovsmän, inte bara sina medlemmar, låter annars som ett utmärkt sätt att hindra spridningen av kulturen genom att låsa in ännu fler verk i upphovsrättsorganisationernas kassavalv under årtionden framöver.

Om Jan Rosén verkligen ville göra något för att främja kulturspridningen vore det vettigare att propagera för kraftigt nedskurna skyddstider.

Med nuvarande regelverk får vi vänta i uppåt 130 år på att ett verk som produceras idag ska bli fritt för spridning. Detta är något som upphovsrättskramare som Jan Rosén slåss hårt för att få behålla.

På vilket sätt främjar det kulturen att musik, film och litteratur som skapades under 1970-talet inte ska få bli allmänt tillgänglig förrän år 2100? Det tycker jag Jan Rosén kan ta och förklara.

Fredrik Moberg (pp)

bloggar.se: piratpartiet, Politik, upphovsrätt

Pingat på Piratpartiet Live.