Varför är det alltid 50-50 mellan blocken?

Min bror ställde frågan igår, varför det alltid är så jämnt mellan blocken. Jag svarade, egentligen utan att tänka efter att det beror på att det inte är någon skillnad mellan dem.

För så fungerar det ju när fri konkurrens råder. Marknaden delas upp mellan jämnstarka aktörer och efter en stund råder jämvikt. På vägen kan en och annan aktör slås ut om de har för svaga finanser och någon uppstickare kan komma in och störa marknaden lite på marginalen.

Men i huvudsak råder jämvikt, eftersom aktörerna stelnat i sina former.

Inom politiken finns inga dyra produkter som måste tas fram. Den består i huvudsak av prat och utspel med en räckvidd som avgörs av ditt kapital, i form av riksdagsplatser.

Vi har bytt regering några gånger och ibland har opinionssiffrorna svängt betänkligt mellan blocken, men de hittar alltid tillbaka till mittpunkten. Det beror på att de båda blocken noga följer varandras rörelser och slutresultatet är att skillnaderna försvinner.

Det enda som just nu skulle kunna störa jämvikten är tillförandet av ett nytt parti, som driver andra frågor än de två blocken.

Piratpartiet är ett sådant parti. Vi driver frågorna om integritet, kultur och kunskap, frågor som i huvudsak är oviktiga i den svenska blockpolitiken. Det är nya frågor för riksdagspartierna och att ta tydligt ställning i dessa frågor och att verkligen gå ut och föra debatten offentligt vore att ta en politisk risk.

Då är det mycket säkrare att spela kring den gamla välkända mittlinjen och hålla på och käbbla om skatter och bidrag. Det svänger fram och tillbaka i opinionsmätningarna men alla vet att det inte kan svänga hur mycket som helst. Att ro hem valet är i princip bara en fråga om några rätt tajmade och väl avvägda utspel. Att på allvar diskutera frågor om integritet och rättssäkerhet vore bara dumt.

Det finns alltså ingen anledning att inbilla sig att något av blocken på allvar kommer att riva upp IPRED eller FRA-lagen, eller sätta stopp för datalagringsdirektivet. Det är inte där den politiska skiljelinjen går.

En röst på något av blocken är med andra ord en röst på en fortsatt marsch mot övervakningssamhället, fortsatt minskad rättssäkerhet och fortsatt ökad politisk kontroll över vem som får säga vad på nätet, oavsett vilket parti du röstar på.

Det finns visserligen marginalpartier som säger sig stå för något annat, men som erfarenheten visar är det inte de som bestämmer. Istället böjer de sig i sina hjärtefrågor för förmånen att få sitta i regering.

Det är val till riksdagen i år och den här gången har du faktiskt något att välja på.

Tycker du att några hundralappar i plånboken är den viktigaste frågan har du två nästan likadana alternativ att välja mellan. Vilket som är bäst för dig avgörs av slumpen.

Om integritet, kultur och kunskap är viktigast för dig har du att välja mellan pest, kolera och Piratpartiet.

Jag vet vad jag väljer och det har ingenting med pengar att göra. Min yttrandefrihet, min rättssäkerhet och min rätt till ett privatliv är viktigare än frågan om det blir oxfilé eller blodpudding till middag. Jag vet att det är en lyx jag har och att det faktiskt finns människors vars liv hänger på några hundralappar. Men knappast ditt, eller hur?

Jag heter Fredrik Moberg och är nummer 18 på Piratpartiets valsedel i Västsverige.

Felet med webbteve

I en skriven text kan jag snabbt läsa igenom inledningen (Vi journalister envisas med att kalla den ingress) och se om innehållet verkar vara intressant. Med en skriven text framför mig kan jag prata i telefon eller kolla nyheterna samtidigt som jag skumläser den för att hitta de intressanta bitarna. En skriven text kan jag läsa i flera omgångar. Jag kan hela tiden se var jag är och vad jag läste senast.

Med video däremot, eller webbteve som det heter den här veckan, är det en annan sak. Med  webbteve måste jag titta och lyssna i 20 minuter för att kanske, bara kanske, hitta något intressant. Det finns i allmänhet ingen ingress, ingen innehållsförteckning och inga käcka bookmarks eller länkar att snabbspola till, ifall jag bara är intresserad av en liten del av inslaget.

Naturligtvis går det att åtgärda flera av de där bristerna. Rent tekniskt finns lösningarna, men ingen producerar någonsin webbteve på det sättet.

Jag har länge tyckt att webbteve är ett undermåligt och ganska ointressant sätt att sprida information, men jag har tidigare haft svårt att sätta fingret på problemet.

Eller så är jag bara gammal. Så kan det vara.

Tills motsatsen är bevisad tänker jag fortsätta producera text och bilder. Det är också så jag tänker ta del av information. Tills någon gör något bättre.

Göteborgsvarvet: FAIL! (2:07)

Med ett så här dåligt resultat tänker jag inte ens bemöda mig med att ta reda på den officiella tiden.

Jag tror att nästan allt gick fel. Slutligen var det värmen som tog knäcken på mig.

Inför nästa år blir det skärpning, uppsträckning och nya friska tag. 1:30 ska besegras om jag så får hålla på tills jag blir 80 år.

Göteborgsvarvet – Dagens outfit

Dagens outfit blir en vit funktionströja med piratknapp på framsidan och en rejäl piratlogga fastsydd på baksidan.

Du som inte springer kan vara med på flygbladsutdelningen som börjar med samling 14:00 utanför entrén till restaurang Palace i Brunnsparken och håller på tills alla har tröttnat och publiken gått hem. Ungefär 200 000 personer beräknas se varvet, så det finns folk så det räcker åt alla.

Inför Göteborgsvarvet – fotoreportage från startområdet

Nu börjar det dra ihop sig inför årets gatlopp, eller Göteborgsvarvet som det heter i folkmun. Med kameran i hand tog jag en sväng runt startområdet för att få ut min nummerlapp och kolla in förberedelserna.

Ett startbevis är en bra början. Men vad bevisar det egentligen? Att galenskaperna har startat?

Här någonstans är min nummerlapp. Faktiskt alldeles till vänster om bilden.

Över 50 000 anmälda till årets varv. Här är en som faktiskt tänker springa.

Denna plats skulle vi kunna döpa till Urintorget, eller något annat passande. Vi befinner oss trots allt i Göteborg…

Här börjar den skitviktiga blå linjen. Tappa inte bort den! Den slutar några hundra meter åt höger. Emellan gömmer sig 21 km löpning i vad som verkar bli strålande sol. I år gäller det att fylla vätskedepåerna.

På nätet krymper våra möjligheter

Jag skänker bort mina böcker.

Jag har läst dem och kommer inte att läsa dem igen. De tar bara upp plats i onödan. Dessutom gör de ingen som helst nytta i bokhyllan, om man nu inte ser böcker som en inredningsdetalj.

Det här är naturligtvis dåliga nyheter för förlagen. De vill ju sälja så många exemplar som möjligt och om jag skickar mina vidare, efter att ha läst dem så måste det enligt förlagsindustrins retorik betyda lägre intäkter för dem. Också enligt förlagsindustrins retorik så innebär detta att jag stjäl från dem och framför allt att jag stjäl från en stackars svältande författare.

Håller du inte med? Nåväl, men byt då ut böcker mot ljudböcker eller e-böcker, så får vi se. Om jag skulle köpa en e-bok eller en ljudbok, läsa eller lyssna på den och sedan bestämma mig för att ge bort den till någon annan (via nätet givetvis, något annat vore ju typ korkat och stenålders) så skulle genast stöldargumentet genast dyka upp.

Om jag delar med mig av mina e-böcker eller ljudböcker enligt samma princip som jag skänker bort mina pappersböcker gör jag mig skyldig till ett brott. Jag blir anklagad för stöld av upphovsrättskramarna och får höra hur jag driver stackars författare till fattighuset. Enligt utkastet till ACTA-avtalet ska jag bli fråntagen mina möjligheter att gå till banken, läsa tidningen och ha ett socialt liv, genom att min internetanslutning stängs av. Med IPRED som murbräcka kan upphovsrättslobbyn få ut min identitet och sedan kräva mig på hundratusentals kronor i skadestånd.

För att jag skänker bort mina böcker.

Internet ger oss fantastiska möjligheter att sprida vår kultur och dela med oss på ett sätt som vi tidigare bara kunnat fantisera om. Men istället för att utnyttja möjligheterna belägger våra politiker internet med restriktioner som faktiskt ger oss mindre möjligheter där än i köttvärlden.

I köttvärlden kan jag fritt gå runt på stan och ge bort mina gamla böcker till okända. På nätet är detta ett brott.

I köttvärlden kan jag skicka ett brev till någon och vara förvissad om att ingen myndighet sitter och tjuvläser vad jag skrivit. På nätet går alla trafik genom FRA:s avlyssningsnätverk där all trafik scannas.

I köttvärlden kan jag gå till ett café och träffa bekanta eller obekanta människor, helt anonymt. På nätet avlyssnas all social interaktion av FRA. Dessutom ska information om vilka som pratat och om vad lagras åt polisen enligt datalagringsdirektivet.

Jag tycker att det är ganska uppenbart att våra nuvarande politiker inte begriper vad internet är för något och vilken skada de ställer till med genom att trampa runt på våra rättigheter som en vilsen elefanthjord. Det är därför det behövs ett piratparti i riksdagen.

Om du värdesätter internet och möjligheterna det ger oss att bygga ett bättre samhälle är det i år du ska rösta på Piratpartiet. Inte 2014. Nu!

19 september är det val till riksdagen. Då kommer sju riksdagspartier att tävla om att vara dig mest till lags. Inget av dem kommer att prioritera möjligheten för dina barn och barnbarn att ha ett fritt och öppet internet att verka på.

Det är därför ska du rösta på Piratpartiet i år.

Signaler från storebror – Fråga till Beatrice Ask

Det är populärt bland politiker att sända ut signaler till medborgarna. Med hjälp av lagstiftning och ibland bidrag ska människors beteende påverkas och förändras så att de beter sig på ett, enligt politikerna, lämpligt sätt, alldeles oavsett vad folkvilja, vetenskap eller tradition säger om saken.

Justitieminister Beatrice Ask föreslog för en tid sedan att brev till misstänkta sexköpare skulle skickas ut i speciella, gredelina kuvert. Detta skulle sända en signal till människor att det inte är acceptabelt ens att vara misstänkt för vissa brott.

Jag undrar hur hon tänker nu, när det avslöjats att Säkerhetspolisens avdelning för författningsskydd ägnat sig åt systematiska brott mot just den författning de är satta skydda, i över tio år.

Vilka signaler anser Beatrice Ask att det sänder ut när våra polismyndigheter ägnar sig åt grundlagsbrott? Vilka signaler sänder det ut när höga chefer inom våra polismyndigheter inte ställs inför rätta eftersom de är för inkompetenta för att följa lagen?

Vilka signaler sänder det ut när människor som ägnar sig åt grov, organiserad brottslighet gång efter gång slipper att ens hamna i domstol?

Jag bara undrar alltså.

Sänd en signal till politikerna! En röst på Piratpartiet 19 september är en röst för ett samhälle där även myndighetschefer måste följa lagen och där grundlagen inte används som dasspapper.

Jag heter Fredrik Moberg och står på plats 18 på Piratpartiets valsedel i Västsverige.

Kundvård

Det här är en restaurang. Jag äter där ibland. De säger alltid hej när jag kommer in, men det är ju ingenting konstigt med att säga hej till sina kunder.

Idag gick jag förbi. De höll på och monterade staket och sopade upp skräp. Jag funderade inte så mycket på det där när jag passerade.

– Hej!

Det däremot, fick mig att haja till. Det hör inte till vanligheterna nämligen, att någon jag handlar av högst någon gång per månad känner igen mig ute på gatan.

Personalen på Cyrano känner igen dig och säger hej, inte bara när du kommer in för att äta, utan även när du passerar dem på gatan. Det kallas kundvård.

Att däremot göra som SvD, Tele2, Göteborgsvarvet, Göteborgs Filmfestival och en hel del andra företag och överösa sina kunder med epost och säljsamtal kallas kundmisshandel.

Du får räkna ut själv vilken metod som är mest framgångsrik för att tjäna pengar.

En tjänsteman med ryggrad

Anders Widén skriver om Dexter, ett datoriserat system som ska kunna användas för att, minut för minut, följa skolbarnens frånvaro, och som skolans anställda nu känner sig tvingade att införa och använda.

Det fick mig att tänka på när jag själv gick i gymnasiet, för ungefär 20 år sedan.

Redan då hade frånvaro- och kontrollhysterin börjat härja i skolan. Det kan faktiskt hända att det var precis då det började för just det året som jag skulle gå ut gymnasiet skulle antalet frånvarotimmar under sista terminen börja redovisas i slutbetyget.

Frånvaron skulle registreras i vad som kallades en klassbok. Klassboken var helt enkelt ett väldigt speciellt (och antagligen rätt dyrt) spiralbundet block där alla namn skrevs in på ett blad längst fram och där sedan frånvaro kunde markeras med små streck på de följande bladen. Varje klassbok räckte för en termin och ansvaret för att bära runt den mellan de olika lektionerna alternerade mellan eleverna i klassen.

Jag gissar att de flesta ser problemet. Om man vill registrera elevernas frånvaro och man kan anta att det finns en viss motvilja mot registreringen bland eleverna så kanske man är lite godtrogen om man låter just eleverna ta hand om registret.

Jag misstänker att just min klass kanske var lite extra slarviga med den där klassboken. Den försvann några gånger. Ibland dök den upp igen. Ibland inte. Vid ett tillfälle ska den ha hamnat i ICA-butikens soppress på Norums torg. Vad som hände de andra gångerna kan vi nog gissa oss till på ett ungefär.

Det fanns alltid någon som ville att klassboken skulle försvinna och det var aldrig någon som brydde sig. Nej, lärarna brydde sig inte heller. De var mer intresserade av att ägna sig åt undervisning. Eventuell skadlig frånvaro skulle ändå visa sig i betygen och oskadlig frånvaro är… Ja, oskadlig.

Framåt 20 år i tiden och vi har fått antagligen ännu värre kontrollysteri med följden att elevernas göranden och låtanden nu ska minutregistreras i ett datorsystem och att informationen ska göras tillgänglig på internet.

Precis som för 20 år sedan kan vi anta att ingen, förutom vissa politiker, ser någon nytta med systemet eller är speciellt intresserad av att det fungerar. Därför kommer det naturligtvis inte heller att fungera speciellt bra, eftersom det precis som i fallet med klassboken kommer att vara beroende av ointresserade lärare och elever.

Vad vi kommer att få se är ett dyrt, illa fungerande och framför allt läckande datorsystem som i något läge kommer att ge obehöriga människor tillgång till felaktig och lättmanipulerad information om andra människors frånvaro i skolan.

En massa människor kommer med andra ord att drabbas negativt därför att systemet läcker, innehåller felaktigheter och missbrukas av obehöriga. Däremot är det svårt att se hur systemet ska kunna göra någon som helst nytta.

Ännu ett politiskt initiativ, med andra ord, som skapar något som bara kan missbrukas och som bara är till skada för människor.

Vem var tjänstemannen med ryggrad?

Jo, nu kommer slutklämmen på historien. Cirkusen kring klassboken fick en fantastisk avslutning. Under mitt tredje år i gymnasiet fick vi en ny klassföreståndare som var, om möjligt, ännu mer ointresserad av frånvaroregistrering än vi själva.

När klassboken försvann under sista terminen ersattes den av kopierade blad, som sattes i en mapp. Varje fredag eftermiddag revs sedan veckans blad ut och slängdes i papperskorgen. Alla var glada och nöjda ända till slutet av terminen då skolledningen upptäckte vad som pågått.

Det blev en knäpp på näsan, om ens det, för vår klassföreståndare. När det kom till kritan brydde sig inte skolledningen så mycket om det där heller.

I mitt slutbetyg från gymnasiet finns ingen uppgift om frånvaro. Det fältet är tomt. Men det var ingen som brydde sig om att berätta det för politikerna så de var säkert nöjda med sin reform ändå.

Av detta lär vi oss att ingen övervakningsåtgärd någonsin kan genomföras utan benäget bistånd av dig och mig. Glöm aldrig bort det!

19 september i år är det val till riksdagen. Då kan du rösta på ett parti som inte ens tänker försöka införa meningslösa och skadliga övervakningsåtgärder. Rösta på piratpartiet. Jag heter Fredrik Moberg och står på plats 18 på valsedeln i Västsverige.

Piratpartiet – för rätten att göra själv

Piratpartiet kämpar för rätten att få och kunna göra själv, utan att be om lov eller betala licensavgifter till någon.

Det handlar om rätten att få tänka själv, att få konstruera själv. Det handlar om rätten att skriva och producera sin egen musik, sina egna böcker. Det handlar om rätten att tänka och att uttrycka sina tankar och sprida dem till andra.

Detta är viktigt att komma ihåg. Det finns nämligen en hel del resursstarka personer och organisationer som inte alls tycker om att människor kan själv.

Ett antal globala skivbolag tycker till exempel inte speciellt bra om att människor numer kan producera, spela in och sprida musik alldeles själva. Hela deras verksamhet har kretsat kring att göra just detta och det gick bra så länge det var svårt, dyrt och krångligt att producera, spela in och sprida musik.

Men så är det ju inte längre. Vem som helst kan producera, spela in och sprida musik, från en offentlig toalett om man så vill. Det är förstås dåligt för skivbolagens överlevnad och därför försöker de övertyga dig och olika politiker om att du nog inte ska få göra själv.

Argumentationen handlar dock sällan om att skivbolagen håller på att gå under. Istället får vi höra att de stackars artisterna som skivbolagen utnyttjat i årtionden kommer att svälta ihjäl och att all musik kommer att försvinna om människor tillåts göra musik själv.

Så är det naturligtvis inte. Sanningen är ju snarare att vi får mer musik att välja mellan när alla kan vara med. När fler gör musik får vi fler musikaliska uttryck vilket gör att musiken utvecklas mer och i fler riktningar.

Naturligtvis finns det ingen garanti för att en massa människor kommer att kunna försörja sig på musik, men varför skulle det vara en politisk fråga? Det är ju ingen som på allvar menar att vi ska förbjuda hemsnickeri av omsorg om professionella snickare. (Och ändå har de fullt upp och mat på bordet, snickarna…)

På samma sätt har vi det när det gäller till exempel datorprogram. Vi behöver ju egentligen inte Microsoft och de andra programvarujättarna längre. Det som Microsoft gör kan vi göra själva, kollektivt, utan att behöva betala någon annan. Det är redan gjort, med råge. Jag använder själv noll program från Microsoft.

Vem som helst kan gratis få en fem år gammal dator att använda för att vara med och utveckla fri programvara, som vem som helst får använda, vidareutveckla och dela med sig av. Vem som helst kan idag sitta och delta i, eller leda stora utvecklingsprojekt med minimala medel, från ett tält på en campingplats om man så vill.

Det är naturligtvis inte så bra för Microsoft och alla de andra mjukvaruföretagen att det är så. De har ju traditionellt levt av att det är svårt, dyrt och komplicerat att driva stora utvecklingsprojekt och det är förstås dåligt för stora mjukvaruföretags överlevnad att en massa människor sitter och kan själv. Därför försöker de övertyga oss och våra politiker om att det nog är bäst om inte vem som helst får göra själv.

Argumentationen handlar dock sällan om att mjukvaruföretagen håller på att gå under. Nej, istället får vi höra att all utveckling skulle upphöra om inte mjukvaruföretagen får ta patent på att göra saker. Alla programmerare skulle bli arbetslösa och svälta ihjäl om inte mjukvarupatent fanns.

Naturligtvis är det inte så. Det utvecklas massor av ny, fri programvara hela tiden. Massor av människor och företag försörjer sig på att utveckla program som vem som helst får använda, distribuera, kopiera och vidareutveckla utan att betala.

Med mjukvarupatent kan stora företag sätta krokben för människor som kan själv. I USA, som har mjukvarupatent, kan du bli stämd på miljoner för att du distribuerat ett datorprogram du har skrivit själv. I EU har lobbyn ännu inte fått som de vill, men det är en ständigt pågående kamp och det som senast var på förslag var att du skulle kunna få fyra års fängelse för att du skrivit ett datorprogram. Det skulle förmodligen hindra ganska många som kan själv från att verkligen våga göra själv.

Det här är två exempel på hur upphovsrätt och patentsystem används som medel för att hindra människor från att göra själv. Det är två paradexempel på hur lagstiftning inte alls främjar utan hämmar utvecklingen, tvärtemot intentionerna. Det här är två exempel som belyser vad Piratpartiet vill förändra.

Piratpartiet driver frågor som berör rätten att göra själv. Vi driver dessa frågor eftersom vi dagligen ser hur utvecklingen hämmas av föråldrad lagstiftning som inget av dagens riksdagspartier orkar eller förstår att göra någonting åt.

Därför ska du rösta på Piratpartiet i riksdagsvalet 19 september. Vår kunskap och vårt politiska program behövs i riksdagen för att främja Sveriges utveckling och se till att Sverige tar ledningen i marschen in i kunskapssamhället.

Jag heter Fredrik Moberg och står på plats 18 på Piratpartiets valsedel i Västsverige.