Datalagringsdirektivet som samhällsfara

EU:s datalagringsdirektiv kommer att införas i Sverige efter valet, oavsett färg på regeringen, om ingen stoppar dem. Polisen kommer, i korta drag, att få tillgång till ett register över samtliga medborgares telefonsamtal och epostmeddelanden, kombinerat med våra positioner i mobilnätet.

Exakt vad de positiva effekterna av detta skulle vara är oklart. Det hela bygger mest på en förmodan om att polisen ska få lättare att utreda vissa brott.

De negativa effekterna är dock redan kända. En studie från Tyskland, som införde direktivet i början av 2008, visar att människor numer drar sig för att ringa bland annat psykologer.

Båda våra två regeringsalternativ planerar alltså att införa en lag som får människor att dra sig för att söka hjälp för psykiska problem.

Kan någon föreställa sig vad det skulle kunna få effekter om vi får en lag som gör människor mindre benägna att söka professionell hjälp för psykiska problem?

Opålitliga partier kan inte åtgärdas med väljarkontrakt

Partierna går inte att lita på i integritetsfrågor, skriver Mathias Sundin (fp) i Svd och pekar ut väljarkontrakt som enda lösningen. Skriftliga utfästelser från enskilda riksdagskandidater ska alltså lösa problemet med att partierna ljuger för sina väljare.

Det ju ett sätt att försöka angripa problemet. Haken är att det faktiskt inte angriper själva problemet med partier som lovar runt och håller tunt. Ett väljarkontrakt kan möjligen påverka vilka som blir inkryssade i riksdagen och inte, men det är fortfarande partierna som bestämmer vilka som får stå på listorna och bråkstakar som underminerar ett partis maktställning lär inte komma först i kön.

Om vi vill få bukt med problemet krävs antingen att vi övergår till personval, där vi röstar in personer i riksdagen, eller så får partierna helt enkelt sluta ljuga.

Vi har sju riksdagspartier i Sverige. Inget av dem har eller kommer att få egen majoritet inom överskådlig tid. Det betyder också att inget av dem kommer att få makten att bestämma allt själva. Det hindrar dem dock inte från att presentera förslag och göra utspel om allt mellan himmel och jord.

Faktum är att ett parti som inte kan presentera ett fullständigt politiskt program som berör precis alla aspekter på samhället av många betraktas som oseriöst.

För egen del tycker jag det är mycket mer oseriöst när partier med väljarstöd under 10 procent urskillningslöst gör utspel i vilka frågor som helst, utan att att berätta vilka frågor de egentligen tänker driva om de får plats i en regering.

Inför riksdagsvalet 2006 lovade till exempel både centern och folkpartiet att rösta nej till FRA-lagen. Centern gick till och med så långt att de presenterade ett öppenhetsmanifest som de sedan omsorgsfullt smulade sönder under mandatperioden och som  de nu förpassat till soptippen.

Det hade varit ärligare av centerpartiet att före valet erkänna att: ”Nej, vi bryr oss inte om hur det blir med FRA-lagen. Vår hjärtefråga är istället kärnkraften att få sitta i regering.” Istället valde man att vilseleda och bedra sina väljare.

Lösningen på problemet är att erkänna att det inte går att bestämma över allt och att våga prioritera de frågor som är viktigast. Det borde inte vara så svårt och det borde inte vara speciellt farligt heller. Alla vet ju trots allt att det där fullständiga politiska programmet aldrig kommer att genomföras i sin helhet, så vad vore då bättre än att helt enkelt berätta på förhand vad man faktiskt tänker prioritera?

Det enda som krävs är lite mod. Piratpartiet har redan visat vägen. Vi tar bara ställning i frågor som rör integritet, kultur och kunskap. Det är de tre politiska frågor som vi tycker är viktigast att driva just nu och med ett latent väljarstöd på sex procent är det fullt tillräckligt.

När förhållandena ändras i framtiden kommer vår politik säkerligen att behöva anpassas och förmodligen breddas. Det är ingenting konstigt alls, utan helt naturligt. Men det behöver vi inte oroa oss över just nu.

19 september är det val till riksdagen. Då röstar vi om vilka frågor som ska stå högst upp på dagordningen under de kommande fyra åren. För mig är den viktigaste frågan hur vi gör Sverige till ett öppnare samhälle som gå starkt in i framtidens kunskapssamhälle.

Därför röstar jag på Piratpartiet i år.

Utan privatliv slutar vi bry oss

Jag träffade en man idag, som på fullt allvar hävdade att han inte behöver något privatliv. Jag blir fortfarande alldeles för paff inför den där åsikten för att egentligen kunna komma med något vettigt, men lite bättre på att argumentera emot tycker jag nog att jag blivit med tiden. Men den här personen alltså, han framhärdade.

Han var, enligt egen utsago, känd på bygden och utsatt för så mycket mobbing, så många förtalskampanjer, att han slutat bry sig om vad andra vet om honom. Han har helt enkelt gett upp.

Jag lyckades nog inte värva honom som väljare till Piratpartiet och knappast till något annat parti heller. Förmodligen var det kört från början – Han hävdade att han hatar alla politiker – så utsikterna att nå fram var väl inte de bästa.

Vad jag aldrig kom mig för att gå in på var om han inte tyckte att någon annan heller behöver ett privatliv. Nu tror jag i och för sig att svaret på det är att han faktiskt skiter i andra. Det är ju precis vad det innebär att sluta bry sig.

Och det är ju just det här som är poängen. Den som inte tillåts ha ett privatliv, utan hela tiden utsätts för kränkningar, slutar till slut bry sig om andra. Det fungerar på individnivå, men det fungerar minst lika bra på samhällsnivå. I ett samhälle där människor utsätts för ständiga kränkningar av privatlivet slutar de till slut att bry sig.

Om vi tillåter politikerna att fortsätta bygga upp ett övervakningssamhälle kommer människor till slut att sluta bry sig om varandra. Vi kommer att få ett otrevligare samhälle, med ökande social misär, men vi kommer också att få ett ekonomiskt fattigare samhälle, med ökande ekonomisk misär. (Kolla vilket korrupt land som helst och fundera över varför majoriteten lever i ekonomisk misär. Det beror på att företagande och välstånd förutsätter starka sociala nätverk där människor bryr sig och litar på varandra.)

Det finns ett skäl till att jag inte är speciellt intresserad av de två politiska blockens tjafsande om pengar och skatter. Det är inte så att jag inte bryr mig om pengar. Jag bryr mig jättemycket om mina pengar faktiskt. Problemet är att detaljerna som våra etablerade riksdagspartier försöker upphöja till avgrundsdjupa skillnader kommer att vara helt betydelselösa om vi fortsätter att trasa sönder samhällets sociala väv genom att bygga upp ett övervakningssamhälle.

Fredrik Reinfeldt vill gärna framstå som en regeringsduglig statsman, som tar ansvar för Sveriges ekonomi. Det må han vara och göra, men han verkar totalt ha missat att allt ekonomiskt välstånd förutsätter en underliggande social väv, som de blå och rödgröna blocken tävlar om att slita i stycken.

Den viktigaste frågan för Sveriges ekonomi just nu är återupprättandet av ett öppet samhälle som erkänner människors rätt till ett privatliv och som upprätthåller grundläggande rättssäkerhet för alla. Den frågan drivs inte av något riksdagsparti.

Därför röstar jag på Piratpartiet i år.

Bortkastat att vilja förändra?

Staffan Heimersson vet inte vad han ska rösta på i riksdagsvalet. Moderaterna är för dumma, folkpartiet är för populistiska, centern för bruna, kristdemokraterna för arkaiska, miljöpartiet för livsfientliga. F!, sverigedemokraterna och vänsterpartiet är för excentriska.

Men det finns ett parti Staffan Heimersson gillar. Piratpartiet står upp i en fråga som är livsavgörande för framtiden: stärkt integritetsskydd för individen, skriver han. Ändå är det ett omöjligt alternativ för Staffan Heimersson, eftersom en röst på Piratpartiet, enligt honom, är bortkastad.

Att rösta på ett nytt parti, med framtiden för sig, som tar ställning i livsavgörande frågor är alltså bortkastat. Jag vet inte varför Staffan Heimersson tycker så och tyvärr berättar han det inte för oss.

Jag får intrycket av att Staffan Heimersson gett upp. Alla riksdagspartier är skit och har antingen tappat sin ideologi, eller så driver de helt fel typ av politik och det parti som, enligt honom själv, driver de livsavgörande frågorna kan han inte rösta på för att det är bortkastat.

Antagligen tänker Staffan Heimersson att Piratpartiet aldrig kommer att kunna komma in i riksdagen och att det därför är lönlöst att lägga sin röst där. Det är inte bara ett oerhört kortsiktigt sätt att tänka utan tyder dessutom på att han inte riktigt gjort sin research.

Bland ungdomar är Piratpartiet undantagslöst störst eller näst störst i varje undersökning som presenteras. Det borde stämma till eftertanke. Piratpartiet är ingen dagslända utan kommer bara att bli starkare med tiden.

Men vi behöver inte vänta. Varje röst har betydelse redan nu, i år, oavsett om valresultatet blir 3,8 eller 6,3 procent.

Politiskt inflytande består inte bara av riksdagsplatser. Jag utmanar Staffan Heimersson att visa mig den partiordförande som inte skulle känna sig nödgad att vidta riktiga förändringar av politiken om Piratpartiet skulle landa på, säg 3,2 procent av rösterna i årets val. Med ett sådant resultat skulle vi ha en riksdagsplats i princip garanterad till nästa val. Du vet det där valet när alla ungdomarna får rösta.

Varje röst har betydelse och en röst på Piratpartiet är en röst på vår politik, oavsett valutgång. Ett resultat på ynka 1 procent skulle ge oss gratis valsedlar och distribution av dessa vid nästa val. Ett resultat på 2,5 procent eller mer ger oss rätt till statliga bidrag i form av partistöd. Båda två är saker som var för sig gynnar Piratpartiet och vår politik.

Jag tycker att Staffan Heimersson ska ta upp huvudet ur hinken och inse att samhället faktiskt går att förändra. Du är varmt välkommen till det lila lägret och jag lovar att din röst inte kommer att vara bortkastad, vare sig i riksdagsvalet eller internt i partiet.

Att rösta pirat kan aldrig vara bortkastat. Det är ju faktiskt det enda alternativet för dig om du nu verkligen tycker att vi står för de livsavgörande frågorna. För du menar väl inte, på allvar, att du tror att något av de andra partierna kommer att göra ett bra jobb med att förverkliga de frihetliga ideal du har?

Hur blir man av med Com Hem?

Jag ska äntligen bli av med Com Hem. Efter att ha bott i ett Com Hem-hus i nästan sex år känns det som en stor befrielse. Men det finns smolk i bägaren. Uppsägningstiden höjdes nyligen från en till tre månader och det var ingenting som jag egentligen noterade. Så nu sitter jag här med ett abonnemang som räcker två månader efter att jag flyttat ut.

Jag har försökt bli av med Com Hem förut. Försökt skaffa ADSL. Men det går inte. Svaren på varför det inte går varierar men jag misstänker att det helt enkelt inte finns något intresse av att erbjuda ADSL till adresser där Com Hem finns. Så långt räcker den fria marknaden.

Men nu slipper jag strax. Om jag bara kunde bli av med abonnemanget lite snabbare vore allt frid och fröjd. Så jag undrar, hur blir man av med Com Hem? Är det någon som har försökt och lyckats?

Det bör finnas ett flertal sätt som fungerar i teorin. Att köra linan i taket kan vara ett sätt. Att hyra ut sin uppkoppling i andra hand ett annat. Men hjälper det?

Jag behöver göra någonting relativt enkelt som gör att Com Hem mycket snabbt tröttnar på att ha mig som kund och säger upp avtalet. Det måste vara någonting som är lagligt, men samtidigt mycket irriterande.

Har du något bra tips?

Tittat på barnporr på semestern?

Har du tittat på barnporr på semestern?

Det kanske låter som en väldigt konstig fråga att ställa, men som lagstiftningen ser ut vore det helt relevant för polisen att stå vid gränsen och fråga ut de inresande.

Barnporr, enligt svensk lag, har nämligen väldigt lite med barn och porr att göra. Istället har vi en lagstiftning som förbjuder dig att inneha eller ens titta på en bild som skulle kunna få dig att associera på ett visst sätt.

Bilder eller filmer av sexuella övergrepp på icke könsmogna människor. Det är en definition av barnporr som jag tror att de flesta kan ställa upp på. Jag tycker tycker att man kan ställa det kravet faktiskt, om man ska upprätthålla ett förbud mot innehav och distribution av bilder av vissa typer av övergrepp, att de faktiskt föreställer just den typen av övergrepp.

Men nej, istället har vi en lag som gör det straffbart att ens ha tittat i vissa serietidningar. Vi har en lagstiftning som gör dig kriminell för att du fotograferat din fru utklädd till skolflicka. Vi har en lagstiftning som gör att polisen när som helst kan dyka upp för att kolla att du inte har några förbjudna nakenbilder av dina egna barn hemma i fotoalbumet.

Vi har en lagstiftning som gör dig till brottsling om du varit i Tyskland och läst mangaserier på semestern, eller tittat på en viss sorts konst i USA.

Uppenbarligen förtjänar vi den här lagstiftningen, eftersom ingen ställer sig frågan vad följderna blir när vi kriminaliserar vad människor ser. Ingen ställer frågan vad det innebär när vi kriminaliserar inte bara bilder av verkliga övergrepp utan även försöker ingripa i människors fantasi. Ingen funderar över om det verkligen är rimligt eller önskvärt med rena tankeförbud.

Nej, den som tar bladet från munnen och pratar eller tänker högt i frågan om gränserna för vad som kan förbjudas blir genast misstänkliggjord och utpekad som en äcklig pedofil.

DN lämnar sitt bidrag genom att ställa frågan: “Så att gå hem till en pedofil och titta på hans bilder i datorn är okej?”

Ja, DN. Vi tycker att det är okej att gå hem till andra människor och läsa serietidningar. Vi tycker att det är okej att titta på bilder av andra människors barn. Och ja, vi drar gränsen för lämplig lagstiftning vid innehav och distribution. Att straffa människor för saker de sett eller tänkt är varken lämpligt eller önskvärt, alldeles oavsett vad det kan röra sig om för smaklösheter. Handlingar kan vara straffbara.  Aldrig tankar eller minnen. Annars bör vi snarast bura in hela befolkningen för vad vi tänkt.

Vi kunde haft det på ett annat sätt. Vi kunde lagt mer energi, tid och pengar på att förhindra sexuella övergrepp på icke könsmogna barn.  Men nej. Politikerna var upptagna med annat. De var upptagna med att försöka förbjuda ungdomars sexualitet genom att kriminalisera deras sexbilder. De var upptagna med att upprätthålla och utvidga lagstiftningen till att göra det kriminellt, inte bara att inneha, utan att läsa vissa typer av serier. De var upptagna med att införa något som mest av allt liknar ett tankeförbud.

Politikerna är fortfarande upptagna med barnporrspöket. Det räcker inte med tankeförbud. Om Cecilia Malmström  får som hon vill kommer vi snart att ha statligt kontrollerad censur i hela EU. Den ska användas för att förhindra spridning av barnporr. Det blir censur på mangaserier, konst och familjebilder får man förmoda för någon riktig barnporr hittar du inte på nätet. Vad som ska censureras mer är inte riktigt klart, men det reder sig nog, bara vi får censurapparaten på plats.

Under tiden finns det människor som begår sexuella övergrepp på barn. Riktiga sexuella övergrepp på riktiga barn som inte fullbordat sin pubertet. Men det är det ingen som vill prata om. Vi har inte tid. Vi har fullt upptagna med att städa bort bevisen och för övrigt rensa samhället från bilder som kan ge upphov till orena tankar. Vi är fullt upptagna med att peka ut människor som pedofiler. I den svenska ankdammen är vi fullt upptagna med att peka finger och låtsas göra något för barnen.

Jag blir så jävla less!