Noterat

Boken – Ett döende koncept

Det är något speciellt att hålla en pappersbok i handen. Människor kommer alltid att vilja ha böcker. Boken kommer aldrig att dö.

Verkligen?

Jag är född på 1970-talet och har läst min beskärda del pappersböcker. Jag gillar böcker. Böcker på papper är i många situationer mer praktiska än e-böcker.

Fast jag börjar svaja nu. Jag börjar tvivla.

Inte så att jag börjar överge pappersböcker till förmån för e-böcker. Nej, jag börjar allvarligt tvivla på boken som koncept. Det är själva formatet som är döende.

För vad är en bok?

En bok är en sammanställning av en utvald och begränsad mängd information. Det är nödvändigt att innehållet är begränsat när det ska tryckas på papper och bindas in för att kunna bäras omkring.

Men den där pappersbunten behövs inte längre. Det har till och med förlagen förstått. Bort med papper alltså, men behåll boken som koncept och sälj den som elektronisk produkt.

Men det är något som inte stämmer här? Är det bara jag som undrar lite vad grejen är med en elektronisk bok när vi har hela webben? Är det bara jag som tycker att det där med att köpa något begränsat och utvalt kanske inte är så intressant?

Jag har köpt ganska många faktaböcker i mitt liv för att jag vill orientera mig i ett ämne. Det är så lätt att bara köpa den där sammanställningen av information som jag sedan bara behöver läsa för att bli så mycket kunnigare.

Jag brukar läsa halva, på sin höjd. Ofta kollar jag igenom de där böckerna ganska snabbt och letar sedan vidare efter information på webben.

Det är ett stort slöseri egentligen. All information finns ju ändå på webben. Det går faktiskt lika bra att skippa det där med urval och sammanställning – det blir oftast en massa ointressant information – och söka direkt efter de källor som är intressanta.

Så vad ska jag med en bok till, i något format över huvud taget?

Jag vet vad du tänker nu.

– Romaner, tänker du. Romaner är begränsade i tid och rum och kommer alltid att finnas.

Tror du ja. Det kan förstås hända att du har rätt, men jag tror mer på att det är boken som dikterat romanens format än tvärtom. Naturligtvis måste en historia byggas upp med början och slut när mediet som ska bära den har en början och ett slut.

Men så är det ju inte längre. Det finns ingenting som tvingar en författare att slutföra sin berättelse innan den kan publiceras. Tvärtom finns alla skäl i världen att börja publicera så tidigt som möjligt, så fort första kapitlet är skrivet, för att locka till sig publiken.

Plötsligt ter sig boken, inte bara på papper, utan som koncept, som tämligen uråldrig och dödsdömd.

Stackars förlag! Inte bara förändras deras affärsklimat på grund av elektronisk distribution. Den produkt – boken – kring vilken hela deras verksamhet kretsar är dödsdömd.

Ur de brinnande resterna reser sig redaktörerna. Det är de, i kraft av textförädlare, och författarna – de som har förstånd att publicera direkt och sälja prenumerationer – som blir de stora vinnarna när boken försvinner.

Förlagschefer kommer däremot att bli synnerligen onödiga i framtiden.

En reaktion på ”Boken – Ett döende koncept”

  1. Det är ju inte så att en romanförfattare skriver första kapitlet först, sista sist och sedan allt däremellan i kronologisk ordning. En roman är en text som skrivs i flera utkast, ordning mm. ”writing is rewriting and rewriting and rewriting” (Stephen king). Dessutom har böcker redaktörer, någon som läser igenom, lägger till men framförallt stryker onödiga delar. Jag har läst ukast till romaner, som sedan blivit riktigt bra, men utkasten är aldrig ”läsvärdiga” på samma sätt som en bok. Det kan helt enkelt vara så att en god berättelse mår bäst med romanen som format. Vad gäller fackböcker är jag inte lika säker, men jag gissar att både fakta fel och språkfel har en benägenhet att smyga sig ner där också utan ordentlig genomarbetning. Dessutom ger inte världens all kunskaper (och lögner) automatisk förståelse för allting. Jag läser hellre en hel biografi om Napoleon en tusentals brev av och till honom, dagböcker, levnadskildringar, dåtida tidningar mm. som den gode biografen gör. Skillnaden är att han lägger flera månader ibland år, och är ofta utbildad, medans jag läser biografin på kanske en vecka. Sammanställningar är helt enkelt inte så dåligt. Slutligen gör inte begränsningar (som bokens format) nödvändighetsvis saker sämre. Teatern är uppenbart styrd utifrån scenens format, men det är inte alltid sämre en att vara bunden från en kameras format. Likaså behöver inte en berättelse bli sämre av att vara bunden till bokens format jämfört med webbens.

    /Adam Lundqvist

Kommentarer inaktiverade.