Humor

Twitterförbud

Så sitter jag där och har kastat ännu en halvfärdig text i papperskorgen. Det som började med en liten glöd blev alldeles för snabbt till en stor brasa som plötsligt dog, i brist på bränsle.

Då är det skönt att Twitter finns. Max 140 tecken. Sedan är du klar. Bara att publicera och du kan luta dig tillbaka med känslan av att ha producerat något.

Men alltihop är lögn. Att skriva 140 tecken sammanhängande text är ingen bedrift. Vem som helst klarar den uppgiften. För att vara helt uppriktig så duger Twitter egentligen bara till att publicera reklam, länkar till bilder av katter och riktigt billiga ordvitsar.

Twitter är som heroin och inte bara har jag blivit beroende. Det har dessutom förstört min hjärna.

Jag kanske skulle ge mig på att öppna en avvänjningsklinik. Jag skulle kunna starta en megablogg där alla måste skriva minst tre bra texter på minst 9000 tecken vardera, varje dag i ett halvår.

Frågan är vem som skulle orka läsa allt.

Noterat

Den som ändå kunde skriva

En vecka utan Facebook. Kanske mer. Kanske tio dagar. Jag minns inte längre.

Jag minns inte hur eller när fallet började. Jag vet bara att jag plötsligt upptäckte hur det som en gång varit en social nätverkssajt hade förvandlats till en flod av reklam, rabattkuponger och automatiska uppdateringar från nätbutiker och olika appar.

Jag trodde att det här skulle vara svårt; att jag skulle trilla dit och råka logga in, av slentrian. Men nej! Istället har det varit mycket lätt.

Det som uppenbarligen är svårare är att börja skriva igen. Det där som jag skulle göra istället för att logga in och kolla att ingenting hänt gör sig uppenbarligen inte av sig själv. Nej, inte ens med stor ansträngning gör det sig.

Kanske är jag förstörd. Facebook och, på senare tid, Twitter har förstört min förmåga att tänka en koherent tanke, längre än 160 tecken. Jag kanske inte  längre kan formulera mer än två meningar åt gången, utan att behöva en ny fix.

Problemet är att fixen inte längre funkar. De som en gång gjorde att fixen funkade har dragit vidare. Kvar är bara en skrikig flod av brus.

Den som ändå kunde ta sig samman och skriva.