Byta kust var naturligtvis ett misstag. Termometern står på 30 grader och jag smälter i hettan. Ingen skön dag att vara hatt. Ingen skön dag att vara något annat heller, utom möjligen ödla eller gruvarbetare.
Det var varmt i Stockholm men det var tydligen inte illa nog.
Fast nu får jag väl stryk för att jag klagar över att det är varmt och skönt på semestern. Stryk av industrisemestermaffian som bara hade regn, mulet och kallt. Men det får jag ta med ett leende. Jag orkar ändå inte röra mig…
Det är någon som steker på Kocksgatan. Jag vet inte riktigt hur det har gått till – jag trodde stekarna höll till kring Stureplan – men bevisen är tydliga. Här är stekpannan de använder.
I övrigt i Stockholm noteras fula hus. Eller kanske inte fula. De är fulsnygga på något sätt. Oemotståndliga i all sin anskrämlighet. Eventuellt skulle Larry älska dem, om de nu är tillräckligt östtyska för hans smak.
Ikväll är det fredag och stor final här i Stockholm. Sedan drar jag ned till västkusten i några dagar åtminstone.
Solen försvinner och plötsligt är människorna som bortblåsta. Odenplan är som ett ödetorg idag jämfört med igår och jag undrar ett tag vad som hänt.
Sedan inser jag att det naturligtvis bara är turisterna som försvunnit. Det är ju turisterna som brukar befolka staden under dagtid, när resten av befolkningen ägnar sig åt att koncentrerat stirra in i en plastruta.
Men var är de, turisterna? De lär ju inte vara på stranden i alla fall, för det är ju verkligen inget strandväder. Badväder möjligen, för det är ju varmt som i helvetet, men folk hänger ju knappast på stranden när regnet hänger i luften.
De kanske sitter i bilen. Det verkar logiskt på något sätt, att sätta sig i bilen en regnig dag i Stockholm. Eller så shoppar de i någon massiv inomhusgalleria. Det är säkert så. De har satt sig i bilen allihop och åkt till Kungens kurva, eller vart man nu åker.
Jag vet inte. Jag har ingen bil och även om jag hade en vore det svårt att köra. Jag har inget körkort och lär inte få något. Jag är ju en hatt.
Jag sätter mig på stans absolut sunkigaste café istället. Det måste vara där jag sitter nu. Hela lokalen stinker rök trots att ingen fått röka där på två år eller vad det nu kan vara. Jag har hittat en rest. En bit av det förgångna som ännu inte städats bort. Det sitter till och med tre svarta snubbar som ölar och röker vid grannbordet.
Mitt på Vasagatan. Jag skulle inte äta lunch är om jag så fick betalt. Dricka kaffe går bra, men det är allt. Ändå finns stället kvar. Hur bär de sig åt?
Vi har fått många frågor hit till redaktionen angående vår nya gästbloggare Hatten. För att stilla er nyfikenhet något låter vi nu Hatten svara på några av de vanligaste frågorna.
Vem är du?
Jag är en hatt.
Var kommer du ifrån?
Jag är tillverkad i Kina och adopterad till Spanien. För ungefär ett år sedan flyttade jag till Sverige. Här har jag bestämt mig för att stanna.
Hur känner du syrrans granne?
Vi har varit ute och festat tillsammans. Fått en hel del innanför hatten om man säger så. Periodvis bor jag på hans hatthylla.
Är du en han- eller honhatt?
Jag är väldigt androgyn. Kan nog inte säga att jag är det ena eller det andra.
Jag har hört en visa som går såhär: ”Min hatt den har tre kanter.” Har du hört den? Vad är din reaktion?
Jag känner verkligen att jag kan relatera till den där visan. Jag är visserligen ingen karolinerhatt men jag har ändå tre kanter. Två på brättet och en högst upp. Några hörn har jag dock inte.
Känner du till Mr Hat? Har ni någon relation?
Jag vet inte om jag tycker Mr Hat är någon riktig hatt faktiskt. Han är mer som en liten docka. Jag vill helst inte prata om det där.
Vad är bäst med att vara hatt?
Utsikten! Man befinner sig ofta högt upp på någons huvud och har bra överblick.
Vad är sämst?
Att bli nedpackad på hösten. Undanstoppad i någon garderob. Eller att få ligga nedknölad i någon väska hela dagen eftersom det regnar. Det är riktigt pissigt!
Var befinner sig syrrans granne?
Sist jag hörde av honom var han på väg till Absurdistan. Känner jag honom rätt är han rätt bra i gardinen just nu men det är bara spekulationer från min sida.
Du har säkert gått förbi hundratals gånger utan att ens se den. Ändå sitter den där, fullt synlig och fritt åtkomlig för allmänheten.
För ett otränat öga ser det kanske ut som ett helt vanligt datortangentbord som någon hängt lite slarvigt över lamparmaturen. Det är säkert meningen för om allmänheten fick veta vad det egentligen är vore de kanske inte så sugna på att besöka Odenplan mer. Det är nämligen från det där tangentbordet som hela Odenplan styrs.
Tunnelbanetåg, trafiksignaler, rulltrappor, belysning och ventilation. Allt kan styras och kontrolleras via detta oansenliga tangentbord. Styras, kontrolleras och stängas av. Normalt görs allt detta på distans, från ett kontrollrum långt bort, men det manuella tangentbordet finns kvar som en reserv. Ifall något händer med kontrollcentralen skall i alla fall Odenplan kunna fortsätta att fungera, åtminstone hjälpligt.
Egentligen är det otroligt att kontrollpanelen har kunnat sitta där i alla dessa år, utan att någon uppmärksammat den eller rent av missbrukat den för sina egna syften. Kanske blir det ändring nu, men det kommer nog att ta några dagar till innan något händer.
Om du är sugen och har vägarna förbi ikväll, passa på att tryck lite på Odenplans knappar och se vad som händer. Kanske utbryter århundradets fest. Kanske blir det trafikkaos. Om du har otur gör du fel och då händer ingenting. Något facit finns inte. Inte än.
Jag kan inte minnas när jag tvättade mig sist. Jag är inte ens säker på att jag någonsin tvättat mig. Kanske som liten. Men hur ofta skall man då tvätta sig som hatt? När blir man äcklig och skabbig?
Är det den dagen svettremmen börjar bli tydligt brun? När man får en fläck från ett barns glass? När man luktar illa? Kan en hatt bli så smutsig att den luktar illa?
På SvD kan vi läsa att det är ”hänsynslöst att inte duscha varje dag”, men gäller det även hattar? I så fall ligger jag brunt till. Smutsbrunt! Jag vill ju inte bli betraktad som hänsynslös. Det vore katastrof!
Nej, men det är väl bäst att man duschar då kanske. Jag skall allvarligt överväga detta, även om det känns väldigt onödigt. Och jag tänker verkligen inte göra det varje dag! Då lär jag ju bli utsliten på några månader.
Ikväll kommer värdinnan hem så jag passar på att laga en god chiligryta till middag. Egentligen fuskar jag lite och använder köttfärs istället för helt kött, men jag tror jag skall komma undan med det. Ingen lök har jag heller, men vem är det egentligen som har hittat på att det skall vara lök i all mat, i tid och otid?
Bara maten inte blir för stark nu. Det vore typiskt mig…
Jag har förstås inga bevis men någon måste ha spetsat ölen och vinet igår. Det gick inte upp för mig genast imorse, men efter att ha kämpat mig igenom några utställningar på Östasiatiska museet insåg jag hur det låg till: Jag var bakfull! Bara att sätta sig i skuggan och hälla i sig starkt kaffe i ett försök att bli mänsklig, förlåt mig, hattig igen.
Efter museet och den välbehövliga kafferasten fick jag för mig att jag skulle promenera lite i staden. Det gick bra en stund. Sedan blev jag plötsligt väldigt sugen på att ta mig hem och vila.
Promenaden från Medis var jobbig och att ta sig de fyra trapporna upp till lägenheten en kamp. Jag tror jag måste sätta mig och självdö en stund, på balkongen.
Ostasien förresten. Som vanliga Asien, fast av ost. Det låter det! Eller kanske som vanliga Asien fast med ost. Skit samma! Ost är bra. Asien är också bra! Tänk då dessa två i förening. Nu får vi passa oss här i Europa för rätt vad det är kommer de på det även där borta, i Ostasien.
– Jag självdör!
Så säger hon, kvinnan. Hon har just kämpat sig uppför fyra trappor och kommit innanför dörren, tydligen under stora umbäranden.
Men alltså, det här med självdör, när dök det upp egentligen? Tidigare dog folk på det vanliga sättet men på senare år verkar det som om särskilt kvinnor har börjat självdö istället.
Är det värre att självdö än att dö på något annat sätt? Bättre? Jobbigare?
Jag tittade på pride-paraden idag. Sällan har jag sett så mycket bar överkropp inne i centrala Stockholm eller i någon stad över huvud taget. Solen sken från en blå himmel. Hud, plysch, fjädrar, lack, läder och allt vad man mer kan tänka sig i en fantastisk blandning. Helt enkelt ett otroligt underhållande spektakel.
Alla var där, inklusive gay-polisen. Ingen Apache Indian i sikte dock.
Det hela slutade med att jag fick en slängpuss av två glada damer. Inte dåligt jobbat av en gammal hatt…
Nu skall jag chilla en stund med ett glas vin på balkongen. Det blir utgång senare ikväll också, oklart hur och var men det reder väl upp sig lite senare.
Frukost på balkongen med utsikt över takåsarna, vad kan man mer begära? Det skulle vara två våningars bättre utsikt möjligen. Men det är fantastiskt nog som det är. Bra läge och nära till allt, bara ett stenkast från tunnelbanan. Såhär skulle man ha det jämt!
Imorse var det mulet men nu börjar det spricka upp. Sommaren är påväg, igen! Bara några dagar till är allt jag begär. Och det skall vi få, har jag hört.
Det är redan varmt. Varmt och fuktigt. Det blir svettigt och blött på svettremmen om man är hatt. Skönt att komma in och svalka sig en stund. Ligga ned och bara slappa. Men bara en stund. Snart skall jag ut igen.
Vagn 2, plats 19. Äntligen på väg! Göteborg är mitt hem men ändå har Stockholm en alldeles speciell plats i mitt hjärta.
Det har inte alltid vara så. Som ung toppluva och senare keps hyste jag en slags aversion mot denna stad på andra sidan. Inte längre. Nu är det något som drar. Jag vet inte vad. Det bara är.
Och nu är jag äntligen på väg. Utan returbiljett och utan plan. Till Stockholm skall jag åka och bara vara. Kanske hittar jag något där som håller mig kvar och får mig att stanna. Kanske måste jag bara vara här en stund för att få i mig lite av det som är Stockholm, vad det nu är.
Se upp! Jag är en hatt från Göteborg och här kommer jag!
Lite senare kommer jag på att det finns en bistro och att de säljer vin, så jag tar mig en flaska, slår mig ned, häller upp och betraktar landskapet som far förbi utanför fönstret. Blir kanske lite fyllenostalgisk.
Fan! Såhär skulle man ha det jämt! Jag får lust att sjunga och dansa en sväng. Men jag tar mitt förnuft till fånga. Jag är ju en hatt. Hur skulle det se ut liksom?
16:50 landar jag på Stockholms central, bara några minuter försenad och bara lite full. Nu börjar det roliga!
Hick!