”Reinfeldt lovar tusenlapp till låginkomsttagare”, läste jag i DN.
Han har i och för sig lovat förr, men skam den som misstror en politiker, tänkte jag. Fredrik ”tusenlappen” Reinfeldt lovar att vi ska få mer pengar när vi går till bakomaten. En tusenlapp mer i månaden. Han är som jultomten, fast hela året runt. Å vad jag tyckte om Fredrik R när jag läste det.
Jag ilade till bakomaten. Man vill ju inte komma försent, så att tusenlapparna är slut.
Nöjd och förhoppningsfull knappade jag in 300 kronor. ”Ett tusen trehundra kronor räcker till en cykel”, tänkte jag.
Jag har redan en cykel, en gul Monark. Men när jag nu får ännu mer i plånboken – varje månad dessutom – så ska man väl kosta på sig en ny tvåhjuling.
Bankomaten harklade sig och spottade först ut mitt kort. Gott så. Sedan kom – ungefär samtidigt – pengarna och ett kontoutdrag.
Va! Tre begagnade, lite skrynkliga hundralappar letade sig ut ur bankomatens gap. Och på kvittot stod det svart på vitt: ”Uttaget: 300 kr.”
Det blir ingen ny cykel i år heller.
Dumma snål-Fredrik! Han hade förstås varit där själv först och tagit ut alla 1000-lappar, den fähunden!