Att bilar står parkerade på cykelbanor är av någon anledning inte speciellt ovanligt, men igår tror jag att jag bevittnade något slags rekord utanför Filmstaden Bergakungen i Göteborg.
Inte bara en…
…utan faktiskt tre bilar stod parkerade på cykelbanan. Den tredje hann smita ur bild, men du får skämmas ändå.
Är det någon som fortfarande undrar varför jag skyr cykelbanor som pesten?
Föreställ dig att du kör bil och kommer till ett vägarbete där det står på en skylt att du ska kliva ur bilen och knuffa den förbi vägarbetet. Går det bra?
Nej, naturligtvis går det inte att föreställa sig ett vägarbete där man inte sett till att det går att köra förbi. Om du kör bil alltså. Om du cyklar är det däremot vardagsmat, åtminstone i Göteborg.
Cykeln är nämligen, till skillnad från bilen, inget riktigt transportmedel som används av människor som är på väg någonstans och har tider att passa. Cyklar gör man för att det är lite gulligt och småstadspittoreskt. Den som cyklar har tid att kliva av och gå istället.
Åka bil har även en rad andra fördelar:
Det är inte den lokala pizzerian i Övre Långtbortistan heller, utan Scandlines…
…eller möjligen 227-metersklubben, om nu bussen råkar befinna sig på Hallandsåsen.
Det här är… Ingen aning faktiskt, men eftersom det liggger i kameran är det väl något jag ska blogga om antar jag.
Vi kan ju låtsas att det är en läsartävling. Du gissar vad det är och det bästa förslaget vinner.
Bältesfläsket är det där fettet som kanske inte märks så mycket när du står upp, men som gör sig desto mer påmint när du sitter i bilen. Det leter sig ut mellan byxorna och din t-shirt och hamnar i kläm under bältet, som ligger och skaver med sin kant mot huden.
Du kan välja mellan att vaddera bältet, strunta i det helt eller helt enkelt banta. Några andra alternativ finns inte. Åtminstone inga som fungerar och som du kan tänka dig att leva med.
Italienare alltså. De kan inte ens döpa sina hotell utan att det blir skit av alltihop.
Hotell Baia liksom. Vem tänkte ut det?
Idag är vi lite slappa här på redaktionen och ligger kvar i sängen. Där ägnar vi oss åt att sortera alla våra bilder i prydliga högar.
Förklara det konceptet för en fotograf på 1980-talet, den som kan!
Det gäller att välja sina strider. Här har någon till exempel valt att ta strid mot en toalettdörr.
Jag undrar bara vad man gör sedan, när man väl brutit upp dörren. För det kan väl inte vara så att någon bär omkring på en kofot bara för att kunna bryta sig in på närmsta dass när behovet blir trängande?
“Nej alltså, den här marinaden är en ren skrivbordsprodukt.”
Äntligen förstår jag det där uttrycket!
Såhär ser den alltså ut, den så kallade flyttälgen, som presenterades igår.
Än så länge finns den bara i ett exemplar, men du kan enkelt bygga din egen flyttälg. Allt du behöver är en Kastrullis och en sängmed från IKEA.
De finns på varje utomhuskonsert. De korta kvinnorna med sina systemkameror.
De är 140 cm långa, eller ibland kanske 150 cm och de står där med sina stora kameror och försöker fånga… Ja, vadå egentligen? Med tanke på vad man ser från 140 cm höjd på en konsert lär det ju inte bli några höjdarkort. Ändå springer de omkring och plåtar.
Har de inte valt fel hobby? Vore det inte enklare för dem att fotografera myror, eller någonting annat som befinner sig närmare marken?
Nu är WC-ankan på plats och det ser ju bra ut, men jag har två frågor:
Även den som är tjock kan vara chic, även om de har lite svårt att stava till det.
Eller hur det nu var…