Noterat

Hur blir man av med Com Hem?

Jag ska äntligen bli av med Com Hem. Efter att ha bott i ett Com Hem-hus i nästan sex år känns det som en stor befrielse. Men det finns smolk i bägaren. Uppsägningstiden höjdes nyligen från en till tre månader och det var ingenting som jag egentligen noterade. Så nu sitter jag här med ett abonnemang som räcker två månader efter att jag flyttat ut.

Jag har försökt bli av med Com Hem förut. Försökt skaffa ADSL. Men det går inte. Svaren på varför det inte går varierar men jag misstänker att det helt enkelt inte finns något intresse av att erbjuda ADSL till adresser där Com Hem finns. Så långt räcker den fria marknaden.

Men nu slipper jag strax. Om jag bara kunde bli av med abonnemanget lite snabbare vore allt frid och fröjd. Så jag undrar, hur blir man av med Com Hem? Är det någon som har försökt och lyckats?

Det bör finnas ett flertal sätt som fungerar i teorin. Att köra linan i taket kan vara ett sätt. Att hyra ut sin uppkoppling i andra hand ett annat. Men hjälper det?

Jag behöver göra någonting relativt enkelt som gör att Com Hem mycket snabbt tröttnar på att ha mig som kund och säger upp avtalet. Det måste vara någonting som är lagligt, men samtidigt mycket irriterande.

Har du något bra tips?

Politik

Köttbedrägerier – Så skyddar du dig!

Världen är full av faror. Bedrägerier, stölder, våld och porr finns överallt och det är inte så lätt att veta hur du ska skydda dig.

På nätet är det relativt enkelt. Det finns antivirusprogram och brandväggar som kan skydda dig mot intrång i din dator. Söktjänster som Google kan varna dig om du besöker webbsajter med skadligt eller omoraliskt innehåll. Rikspolisstyrelsen hjälper dig genom att blockera vissa sajter vars innehåll kan vara stötande och spamfilter finns inbyggt i de flesta mejlprogram. Det går dessutom i de flesta fall att blockera personer du inte vill ha kontakt med, från att över huvud taget kunna se dig online.

Men hur skyddar du dig bäst i köttvärlden? Hur undviker du att bli utsatt för oönskad kontakt med gatuförsäljare och andra som vill stjäla din tid, kontrollera dina åsikter eller är ute efter pengar? Här får du några enkla tips.

Gatuförsäljare

Det är lätta att känna igen. De säljer någonting. Ibland är det helt legitima varor, som grillad korv eller läsk, men det kan lika gärna vara billiga plastleksaker eller i värsta fall piratkopierade varor som är av dålig kvalitet eller till och med farliga.

Gatuförsäljare är ganska lätta att undvika. Oftast säljer de sina varor från en vagn eller ett stånd och är ganska stationära. Då gäller bara att hålla sig på behörigt avstånd, minst tre meter, men gärna fem. De kanske försöker locka dig till sig genom att försöka prata med dig men du måste inte svara bara för att någon tilltalar dig på gatan och du behöver absolut inte gå fram bara för att de vill det. Gå därifrån bara!

Pärm-människor

Det här är en lite lömskare variant. De säljer egentligen ingenting men vill ibland ändå åt dina pengar och i vilket fall som helst drar de sig inte för att själa din tid.

De är lättast att känna igen genom att de i allmänhet står placerade någonstans där det passerar mycket folk och att de nästan alltid bär på en pärm. I pärmen har de bilder på annonser eller tidningssidor som de vill att du ska bedöma, eller så har de upprörande bilder av lemlästande människor, svältande barn eller fåglar inkletade i petroleum. Den senare typen är den värsta sortens pärm-människor, fullt jämförbara med nätfiskare. De vill åt dina pengar.

Undvik pärm-människorna till varje pris! De är visserligen lättrörliga eftersom de inte har någon vagn eller stånd, men de rör sig sällan mer än några meter från sin position. Ta en omväg runt dem, byt sida av gatan och titta gärna åt ett annat håll. Har du en mobiltelefon kan du låtsas att du pratar med någon i den. Försöker de trots allt hejda dig, säg bara nej tack och fortsätt gå. Stannar du hugger de direkt och därefter kan det vara svårt att värja sig.

Försäljare av mobilabonnemang

Den kanske lömskaste typen är ungdomarna som säljer mobilabonnemang. De arbetar nästan alltid i grupp, är lättrörliga och lever på provision. De inleder alltid med att fråga vad du har för mobilabonnemang, men det är bara en avledande manöver eftersom de alltid kommer att hävda att de kan ge dig mycket lägre samtalskostnader än vad du har.

Gå inte på det! Även om det faktiskt skulle vara sant att det finns ett billigare abonnemang än vad du har nu finns det ingen anledning för dig att på stående fot bestämma dig för att byta. När du tecknar ett abonnemang på gatan har du sällan ork och lust att börja fråga om täckningsgrad och debiteringsintervall och även om du skulle börja fråga får du inget svar, helt enkelt för att säljarna inte vet. De bryr sig inte heller om dig utan är bara ute efter dina pengar.

Om du ser dem i tid går de att undvika, men enda säkra sättet är att ta en annan gata. Om du kommer gående och de utser dig till offer kommer de att försöka prata med dig och de kan ofta följa efter dig ganska många meter innan de tappar intresset. Säg bara nej tack och framhärda i att du inte är intresserad. De kommer att försöka skuldbelägga dig för att du inte ens vet vad de vill säga än, men var stark och låt inte skulden ta överhanden. Stannar du sitter du fast i deras garn och de ger sig inte förrän du går därifrån med ett nytt mobilabonnemang som du inte alls hade tänkt dig att teckna.

Nästa del: Så handlar du säkert

I nästa del lär vi oss några knep för att slippa bli bedragen när du handlar i köttvärlden, vare sig du använder kort eller kontanter. Håll utkik efter nästa del här på bloggen!

Politik

En tjänsteman med ryggrad

Anders Widén skriver om Dexter, ett datoriserat system som ska kunna användas för att, minut för minut, följa skolbarnens frånvaro, och som skolans anställda nu känner sig tvingade att införa och använda.

Det fick mig att tänka på när jag själv gick i gymnasiet, för ungefär 20 år sedan.

Redan då hade frånvaro- och kontrollhysterin börjat härja i skolan. Det kan faktiskt hända att det var precis då det började för just det året som jag skulle gå ut gymnasiet skulle antalet frånvarotimmar under sista terminen börja redovisas i slutbetyget.

Frånvaron skulle registreras i vad som kallades en klassbok. Klassboken var helt enkelt ett väldigt speciellt (och antagligen rätt dyrt) spiralbundet block där alla namn skrevs in på ett blad längst fram och där sedan frånvaro kunde markeras med små streck på de följande bladen. Varje klassbok räckte för en termin och ansvaret för att bära runt den mellan de olika lektionerna alternerade mellan eleverna i klassen.

Jag gissar att de flesta ser problemet. Om man vill registrera elevernas frånvaro och man kan anta att det finns en viss motvilja mot registreringen bland eleverna så kanske man är lite godtrogen om man låter just eleverna ta hand om registret.

Jag misstänker att just min klass kanske var lite extra slarviga med den där klassboken. Den försvann några gånger. Ibland dök den upp igen. Ibland inte. Vid ett tillfälle ska den ha hamnat i ICA-butikens soppress på Norums torg. Vad som hände de andra gångerna kan vi nog gissa oss till på ett ungefär.

Det fanns alltid någon som ville att klassboken skulle försvinna och det var aldrig någon som brydde sig. Nej, lärarna brydde sig inte heller. De var mer intresserade av att ägna sig åt undervisning. Eventuell skadlig frånvaro skulle ändå visa sig i betygen och oskadlig frånvaro är… Ja, oskadlig.

Framåt 20 år i tiden och vi har fått antagligen ännu värre kontrollysteri med följden att elevernas göranden och låtanden nu ska minutregistreras i ett datorsystem och att informationen ska göras tillgänglig på internet.

Precis som för 20 år sedan kan vi anta att ingen, förutom vissa politiker, ser någon nytta med systemet eller är speciellt intresserad av att det fungerar. Därför kommer det naturligtvis inte heller att fungera speciellt bra, eftersom det precis som i fallet med klassboken kommer att vara beroende av ointresserade lärare och elever.

Vad vi kommer att få se är ett dyrt, illa fungerande och framför allt läckande datorsystem som i något läge kommer att ge obehöriga människor tillgång till felaktig och lättmanipulerad information om andra människors frånvaro i skolan.

En massa människor kommer med andra ord att drabbas negativt därför att systemet läcker, innehåller felaktigheter och missbrukas av obehöriga. Däremot är det svårt att se hur systemet ska kunna göra någon som helst nytta.

Ännu ett politiskt initiativ, med andra ord, som skapar något som bara kan missbrukas och som bara är till skada för människor.

Vem var tjänstemannen med ryggrad?

Jo, nu kommer slutklämmen på historien. Cirkusen kring klassboken fick en fantastisk avslutning. Under mitt tredje år i gymnasiet fick vi en ny klassföreståndare som var, om möjligt, ännu mer ointresserad av frånvaroregistrering än vi själva.

När klassboken försvann under sista terminen ersattes den av kopierade blad, som sattes i en mapp. Varje fredag eftermiddag revs sedan veckans blad ut och slängdes i papperskorgen. Alla var glada och nöjda ända till slutet av terminen då skolledningen upptäckte vad som pågått.

Det blev en knäpp på näsan, om ens det, för vår klassföreståndare. När det kom till kritan brydde sig inte skolledningen så mycket om det där heller.

I mitt slutbetyg från gymnasiet finns ingen uppgift om frånvaro. Det fältet är tomt. Men det var ingen som brydde sig om att berätta det för politikerna så de var säkert nöjda med sin reform ändå.

Av detta lär vi oss att ingen övervakningsåtgärd någonsin kan genomföras utan benäget bistånd av dig och mig. Glöm aldrig bort det!

19 september i år är det val till riksdagen. Då kan du rösta på ett parti som inte ens tänker försöka införa meningslösa och skadliga övervakningsåtgärder. Rösta på piratpartiet. Jag heter Fredrik Moberg och står på plats 18 på valsedeln i Västsverige.

Politik

ACTA-förhandlingarna ett läggspel

Normal förhandling:

– Jag vill ha högre lön.

– Ja, det kan du få, men då vill jag att du tar ansvar för försäljningen och ser till att öka intäkterna med tio procent på ett år. Du får hälften av höjningen nu och resten om ett år.

ACTA-förhandling:

– Vi vill ha rätt att bestämma över internet.

– Varsågod. Ni får rätten att bestämma vilka som ska stängas av från nätet. Ni får också rätten att bestämma vilka webbplatser som ska vara tillgängliga. Får ni inte som ni vill är det bara att hota internetoperatörerna med dyra skadeståndsprocesser. De ska göra som ni vill.

I en förhandling ställs det krav och motkrav. Man ger och och tar tills  alla parter är nöjda. ACTA-förhandlingarna är inte några förhandlingar. Det är ett läggspel.

Idag blev texten till ACTA-avtalet offentlig och det är inte så illa som alla rykten gjort gällande. Det är mycket värre. I praktiken ges upphovsrättslobbyn ensamrätt att bestämma över vilka som ska få tillgång till internet och vilken information du och jag ska kunna ta del av. Detta sker genom att internetoperatörerna görs ansvariga för att stänga av människor från internet för att upphovsrättslobbyn hävdar att de bedriver upphovsrättsintrång. Dessutom ska åtkomsten till webbplatser kunna stängas av på samma sätt.

Själva anklagelsen från en part i målet ska alltså vara nog för att stänga av människors möjlighet att kommunicera och för att förhindra fri spridning av information. Ingen rättegång krävs. Inget polisingripande. Ingen utredning. Ingen rättssäkerhet över huvud taget. Den internetoperatör som inte lyder blir skadeståndskyldig.

Våra politiker sitter i slutna rum och förhandlar, men deras förhandlingspartner i form av upphovsrättslobbyn har ingenting att komma med. Ändå lägger sig politikerna platt för deras krav och ger bort våra fri- och rättigheter som om det vore växelpengar. Det är dags att säga stopp nu.

På lördag går vi ut på gatorna och säger ifrån. Nu får det fan vara nog!

19 september i år är det val till riksdagen. Då kan vi välja mellan politiker som tar tydlig ställning mot ACTA och sådana som inte gör det.

Jag står på plats nummer 18 på Piratpartiets valsedel i Västsverige och jag kommer aldrig att medverka till ett sånt här avtal.

IT

Internet uppgraderas till IP version 5

Ikväll klockan 22:00 stängs internet för underhåll i två timmar. Internetprotokollet, IP, ska uppgraderas till version 5. Under tiden kommer ingen, eller högst begränsade mängder trafik att komma fram.

Bakgrunden är att adresserna i nuvarande version 4 av internetprotokollet håller på att ta slut. För att klara framtidens behov finns sedan länge en ny adress-standard framtagen. Den kommer dock inte förrän i version 6. Kvällens uppgradering är bara en förberedelse.

22 augusti i år kommer den stora smällen. Då stängs internet i två dagar för uppgradering av all central nätverksutrustning till version 6. I samband med detta kommer en hel del rputrar att behöva bytas ut för att klara av att hantera de nya adresserna som är 128 bitar långa istället för nuvarande 32.

Ledningen för Internet Engineering Task Force, IETF, som leder uppgraderingsarbetet räknar inte med några större problem i samband med kvällens arbete. Vid midnatt bör nätet vara tillbaka i full drift igen.

För dig som hemanvändare gäller att du kan behöva starta om ditt bredbandsmodem och din router efter att uppgraderingen är klar. Är du webbhotellsägare ska redan ha fått information från din internetleverantör.

Politik

Kulturskaparna ett högljutt särintresse

Idag presenterar sig nätverket Kulturskaparna i en debattartikel på svd.se. De är enligt egen utsago “ett unikt nätverk av fler än 50000 författare, bildkonstnärer, musikskapare, skådespelare, artister, regissörer, musiker och journalister” och påstår sig ge “röst i debatten åt de människor som skapar en stor del av det material som sprids via internet.”

Det låter ju sannerligen kraftfullt. En fråga bara: Vad menar Kulturskaparna med “en stor del av det material som sprids via internet”? Hur stor del av innehållet på internet tror de egentligen att 50000 personer kan bidra med? En hundradels promille? En miljondel? En miljarddel?

Kära Kulturskapare!

Ni ska ha jävligt klart för er att ni står icke för någon stor del av innehållet på nätet. Ni står inte ens för en liten del. Ni står för en bråkdel som är så liten att om den försvann i sin helhet imorgon skulle knappt någon enda människa märka av det.

Kulturen är, vad ni än tror, inte en produkt som produceras, paketeras och försäljs av professionella kulturskapare utan någonting som vi alla har en del i och som vi alla har rätt att ta del av och dela med oss av.

Kulturen är icke beroende av er. Den kan aldrig förminskas eller hotas av fri spridning. Tvärtom är det just den fria spridningen som får kulturen att berikas och blomstra.

Jag skulle uppskatta om ni slutade låtsas som om ni ägnar er åt en själuppoffrande välgärning och unik kulturgärning och istället erkände för er själva och andra att ni ägnar er åt helt vanlig, konkurrensutsatt näringsverksamhet.

Jag skulle uppskatta om ni slutade låtsas som om ni bryr er om kulturen, när det enda ni egentligen bryr er om är tjockleken på era plånböcker.

Politik

EU vill stävja näthandeln

Postorderhandel över internet är ett växande problem. Åtminstone om man får tro EU-komissionen. Tydligen konkurrerar dessa postorderföretag ut företag som öppnat butiker i köttvärlden, dit du måste åka bil för att handla, och detta kan aldrig vara bra. Därför vill EU-kommissionen att alla som sysslar med handel på internet ska kunna tvingas att även öppna butiker i köttvärlden.

Jag tror de flesta tycker att näthandel är någonting bra. Det är bra för dig själv. Du behöver inte åka runt mellan en massa butiker för att leta efter varor och jämföra priser och utbud. Det gör du snabbt och enkelt på nätet. Det finns till och med företag som gör jämförelserna och kollar lagerstatus åt dig.

Det är bra för miljön. Du behöver nämligen inte åka runt mellan en massa butiker för att leta efter varor och jämföra priser och utbud.

Det är bra för ekonomin. Det är mycket effektivare att handla på nätet, med undantag från varor som du kanske vill känna på eller prova. Du får tid över till annat. Det är också mycket effektivare för handlarna, som slipper tillhandahålla ineffektiv butiksyta och kan fokusera på effektiv lagerhantering. Dessutom är det effektivare att frakta varorna direkt från ett lager ut till kunderna än att frakta varorna till en massa butiker som kunderna ska åka till.

Ökad effektivitet är bra eller? Mindre transporter är bra eller? Enklare för konsumenterna är bra eller?

Ja, svarar vi på det.

Så vad är problemet då? Ja, de företag som envisas med att, mot bättre vetande, driva ineffektiva fysiska butiker, är förstås förlorare. De blir av med sina kunder och därmed sina inkomster och riskerar att gå i konkurs.

Detta kallas marknadsekonomi. Det finns en marknad bestående av dig och mig och alla andra och våra val avgör vem som ska tjäna pengar och vem som ska gå i konkurs. Det är inte problemfritt, men det är beprövat och det fungerar. Det är också en av EU:s grundstenar. Hela EU är från början baserat på handel och marknadsekonomi.

Världen rör sig obevekligt framåt och marknadsekonomin tuggar sakta men säkert i sig resterna av gårdagens lösningar som slutat fungerar. Detta vill EU-kommissionen tydligen sätta stopp för. Hit men inte längre ska utvecklingen gå.

Det här är så urspårat att jag knappt kan fatta det. Hur kan man leva så bokstavligt talat i en bubbla som gammelpolitikerna verkar göra? Hur kan man vara sån motståndare till framåtskridande och utveckling? Hur kan man vara så instängd att man inte ser och förstår att vinden blåser alldeles oavsett politiska beslut och byggandet av aldrig så stora vindskydd?

Jag var positiv till Sveriges EU-medlemskap en gång i tiden. Jag var ung och naiv och såg EU som en väg till bättre marknadsekonomi och större friheter.

Det har blivit någonting helt annat. En urspårad maktapparat som hämtar all sin intellektuella näring från lobbyister. En urspårad maktapparat som håller på och maler ned friheten och marknadsekonomin till ingenting alls.

19 september är det val till riksdagen. Då kan du rösta för att Sverige ska låta bli att införa en EU-dumhet som heter datalagringsdirektivet.

Rösta lila!

Politik

Ska Storbritannien straffa ut sig ur EU?

Frågan i rubriken ställs med fullaste allvar, för såvitt jag vet är det ett krav för länder som är medlemmar i EU att de är demokratier.

Enligt vad HAX och MiNimaliteter är Storbritannien nu på väg att införa lagstiftning som ger en minister, enväldig makt att bestämma över att vem som helst ska stängas av från internet av vilket skäl som helst. Samma minister ska också få befogenhet att, också enväldigt, utöka upphovsrättslagstiftningen efter eget gottfinnande, utan att behöva ta “omvägen” via parlamentet.

Ministrar som kan begränsa människors kommunikation och ändra lagar efter eget godtycke, är det något som går att förena med demokrati, enligt någon definition över huvud taget?

Vi vet ju redan vad den svenska riksdagen är kapabel till i och med FRA-lagen. Att sådana här avarter skulle kunna införas i Sverige är med andra ord en högst reell risk.

Det börjar bli hög tid för det brittiska Piratpartiet att ta plats i parlamentet, likväl som för det svenska.

Rösta på Piratpartiet 19 september!

Politik

Är Carl Bildt piratpartist?

– Bravo Google, säger utrikesminister Carl Bildt apropå att Google hotar att dra in den förhandscensurerade kinesiska versionen av sin sökmotor.

Det är knappast förvånande. Vad som däremot är förvånande är vad han säger mer:

Under det senaste året har vi ju allt tydligare tagit upp vikten av att respektera nätets frihet, och påtalat olika regimers försök att inskränka denna.

Jag vet inte vilka “vi” är, men det kan inte vara Sveriges regering i alla fall och inte moderaterna heller. Det kan omöjligt vara EU han pratar. Över huvud taget får man numer leta länge efter  politiker som kritiserar Kina.

Kanske har Carl Bildt helt enkelt gått och blivit medlem i Piratpartiet i smyg. Det vore väl festligt i och för sig.

Det kommer vi förvisso att fortsätta med.

Ja, det är korrekt uppfattat, Carl Bildt. Vi i piratpartiet kommer att fortsätta kritisera Kina, Sverige, EU, USA, Spanien, Frankrike, Nya Zeeland, Australien och alla andra som inte respekterar människors rättigheter på nätet och i andra sammanhang.

Och om du faktiskt håller med oss om att detta är viktiga frågor tycker jag du ska överväga att rösta lila i nästa val. Du kan fortsätta vara moderat om du vill. Ingen bevehöver få veta något. Valhemligheten är väl befäst i Sverige…

Politik

Ytterligare specialregler för internet

Det räcker inte att yttrandefriheten är svagare på nätet än för tryckta medier. Det räcker inte att allt avlyssnas av FRA. Det räcker inte med speciallagar som IPRED, som ger upphovsrättslobbyn befogenheter som inte ens polisen har.

Moderaterna fortsätter att tydligt visa hur de inte ser internet som en del av människors verklighet – människors liv – utan fortsätter agera som om det är ett tillbehör som man kan göra lite som man vill med.

Henrik von Sydow berättar glatt om hur moderaterna vill göra det lättare att begära skadestånd av publicister. Bara på nätet givetvis. Det verkar vara så moderaternas verklighetsbild ser ut nämligen. De ser inte på nätet som en del av verkligheten – inte som en del av människors liv – utan som ett tillbehör, som bör ha helt separata regler.

Ville moderaterna göra någonting för att föra utvecklingen framåt vore det vettigare att utreda hur vi ska slå ihop yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen så att det blev lika villkor för alla publicister, nätbaserade såväl som pappersbundna sådana. Men jag antar att det är omöjligt. Jag antar att det skulle krocka med en för moderaterna viktig princip, nämligen att det är skillnad på medier och medier.

Piratpartiet kräver samma regler överallt

Likhet inför lagen är en allmän rättsprincip som borde gälla överallt. Men av någon anledning ägnar sig våra politiker åt att skapa andra regler för nätet.

På nätet finns ingen brevhemlighet, eftersom all kommunikation avlyssnas av FRA. På nätet får vi inte träffas och umgås anonymt eftersom upphovsrättslobbyn när som helst kan kräva ut våra identiteter. På nätet får vi inte publicera information på samma villkor som i den fysiska världen eftersom grundlagen bara skyddar den som trycker på papper eller betalar en avgift.

Piratpartiet kräver att samma regler ska gälla på nätet som i övriga samhället, vare sig det gäller brevhemligheten, rätten till ett privatliv eller möjligheten att publicera sina tankar och idéer. Det är inget konstigt eller onaturligt krav, men det är ett krav som i stort sett verkar otänkbart att tillgodose i de politiska finsalongerna.

19 september är det val till riksdagen. Då kan du hjälpa till och ändra på det. Rösta lila!

Politik

Internet är inte laglöst land

En sak jag tycker man kan begära av journalister är att de åtminstone har grundläggande kunskaper om vilka lagar som gäller för publicering. Därför blir jag mycket förvånad när SvD i en artikel om förtal beskriver internet som “laglöst land”.

Det är inte en bokstav rätt i ett sådant påstående. Tvärtom. Om du publicerar något på internet löper du  i allmänhet mycket större risk att bli fälld i ett förtalsmål än om du skulle trycka samma sak på papper.

Det är nämligen skillnad på publicering och publicering i Sverige. Det har våra politiker sett till.

Om du publicerar något på papper eller på fysiska ting, som en CD, skyddas du alltid av tryckfrihetsförordningen. Det är en grundlag som finns för att skydda den som driver en tidning från att behöva ägna all sin tid åt att försvara sig i förtalsprocesser.

Tryckfrihetsförordningen begränsar vilka brott du kan bli åtalad för när det gäller fysiska medier och den försvårar dessutom att du blir fälld genom att en jury först får höra målet och avgöra om du överhuvud taget begått ett brott.

När du istället publicerar på internet gäller den vanliga lagen. Du kan bli åtalad för precis vilket brott som helst och det finns inga speciella procedurer vid en rättegång.

Undantaget är om du först ansöker om och betalar för ett utgivningsbevis från Radio- och TV-verket och sedan följer ett antal rigorösa regler för hantering av dina alster.

JK fel instans

Att JK avskriver en massa förtalsärenden har ingenting med laglöshet att göra, det har med lagen att göra. Till att börja med är JK bara behörig att ta upp mål som faller under tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen.

Om någon publicerar förtal på en webbplats är det alltså bara aktuellt att vända sig till JK om webbplatsen har ett utgivningsbevis. Annars är det vanlig åklagare som gäller.

Inte allmänt åtal

Nu hjälper det mycket sällan att anmäla förtalsmål till någon åklagare över huvud taget. Det krävs nämligen “särskilda skäl”, som det står i lagtexten, för att någon åklagare över huvud taget ska ta upp ett förtalsmål. Det förekommer förstås, men är som du säkert förstår inte normalfallet.

Den som blir utsatt för förtal får i allmänhet klara sig själv, oavsett om förtalet är tryckt på papper, skrivet på en blogg, eller sprids muntligen av grannarna. Det som skiljer situationerna åt är att det finns speciella regler som skyddar fysiska medier.

Att SvD väljer att kalla internet för laglöst land är obegripligt. Det vore i så fall mer sakligt att kalla dagspressen för laglöst land, eftersom det är inom fysiska medier som lagarna går längst för att skydda den som publicerar.

Piratpartiet kräver samma regler överallt

Likhet inför lagen är en allmän rättsprincip som borde gälla överallt. Men av någon anledning ägnar sig våra politiker åt att skapa andra regler för nätet.

På nätet finns ingen brevhemlighet, eftersom all kommunikation avlyssnas av FRA. På nätet får vi inte träffas och umgås anonymt eftersom upphovsrättslobbyn när som helst kan kräva ut våra identiteter. På nätet får vi inte publicera information på samma villkor som i den fysiska världen eftersom grundlagen bara skyddar den som trycker på papper eller betalar en avgift.

Piratpartiet kräver att samma regler ska gälla på nätet som i övriga samhället, vare sig det gäller brevhemligheten, rätten till ett privatliv eller möjligheten att publicera sina tankar och idéer. Det är inget konstigt eller onaturligt krav, men det är ett krav som i stort sett verkar otänkbart att tillgodose i de politiska finsalongerna.

19 september är det val till riksdagen. Då kan du hjälpa till och ändra på det. Rösta lila!

Läs också:

Politik

Skatt på att prata med varandra

En del kallar det bredbandsskatt.

Jag kallar det skatt på att prata med varandra, för det är vad det handlar om.

Internet förändrar världen på ett långt mer omfattande sätt än någon tidigare uppfinning, och som vanligt när världen genomgår omfattande förändringar överlever inte allt.

Förlagsbranschen är ett exempel på något som förmodligen inte överlever. Deras jobb har varit att finansiera, producera och transportera plastbitar och pappersbuntar och naturligtvis lider dessa företag svårt nu, eftersom transport av information blivit nästan gratis och den tekniska kapaciteten att producera litteratur, musik och film finns i varje hem.

Men de försöker lura oss. De försöker få oss att tro att om alla bara slutar med illegal fildelning, om upphovsrätten bara kan upprätthållas, så kommer allt att ordna sig.

Fel!

Illegal fildelning kanske påskyndar förloppet, men det är verkligen inte därför förlagen dör. De dör för att de inte behövs längre.

Författare behöver inte förlagen längre. Musiker behöver inte förlagen längre. Konsumenterna behöver inte förlagen längre. Ingen behöver förlagen. Det går bra att nå ut ändå. Vi har internet och på internet kan vem som helst, nästan gratis, publicera sina alster och nå ut.

Det är ju vad det handlar om. Att nå ut. Allt prat om förlorade intäkter kommer uteslutande från en hög förläggare och avdankade artister som blivit gamla, slutat arbeta och tappat förståndet.

Så, helt följdriktigt, tycker dessa människor som tycker att du och jag ska betala skatt till stöd för deras gamla verklighet, som inte finns längre.

Vad de helt har missat är att internet är den nya verkligheten. Det är på internet vi pratar med varandra. Det är på internet vi gör affärer. Det är på internet vi tittar på film och lyssnar på musik. Det är på internet vi läser och förkovrar oss.

Det är inte en skatt på bredband. Det är en skatt på att vi pratar med varandra. Det är en skatt på själva livet. En skatt som ska gå oavkortat till en förlagsbransch som inte längre behövs.

Ett land som verkligen utmärker sig på området är Frankrike, där nu Nicolas Sarkozy lyfter fram ett förslag som går ut på att beskatta företag som säljer annonser på webben. Ja, inte bara franska företag förstås, utan alla företag i hela världen, så länge användarna finns i Frankrike.

Pengarna ska användas till att ge stöd åt de företag som drabbats av internets framväxt, så att den franska kulturen kan bevaras.

Med skatt på samtal och statligt stöd ska kulturen bevaras alltså. Jag vet inte om en sådan kultur är något att bevara faktiskt.

Kultur har gått från att vara något som vi alla delar på och är med om att skapa till att bli något som ett utvalt fåtal tjänar väldigt mycket pengar på. Jag tycker det är dags att vi tar tillbaka den nu. Den tillhör oss. Inte förlagsbranschen.

Du kan själv hjälpa till. Rösta lila 19 september.

Politik

Internetcensuren fördubblad under 2009

Antalet länder i världen som censurerar internet fördubblades under 2009, rapporterar (PDF) organisationen Reportrar utan gränser. Kina är fortfarande världsledande på internetcensur men även många europeiska länder arbetar med att skärpa kontrollen över internet och dess innehåll.

Totalt under 2009 uppges 151 bloggare ha gripits av polis, 61 har utsatts för fysiska övergrepp och en dött i fängelse.

Det är tydligt att det inte bara är Kina som närmar sig resten av världen. I allt högre utsträckning verkar det som om västvärldens politiker nu vill närma sig Kina. Kritiken av Kinas censur har i stort sett tystnat helt.

Noterat

Tyskland hotas av nedläggning

Farsen kring gammelmedierna och de andra dinosaurierna inom upphovsrättsindustrin blir bara konstigare för varje dag. Enligt SvD förbereder Tysklands gammelregering ett lagförslag som ska avgiftsbelägga länkar. För att länka till en nyhetsartikel ska du alltså betala en avgift.

Jag vet knappt i vilken ända jag ska börja kommentera detta. Den här typen av förslag idéer hör liksom inte hemma i samma årtusende som internet.

Men vi kan väl säga såhär: Om vill länka till något där mina läsare ska kunna läsa mer om ett ämne och jag kan välja mellan att länka till någon som vill ha betalt för att jag ska skicka dit mina läsare och någon som inte vill ha betalt så väljer jag den som inte vill ha betalt.

På internet funkar det ju så att all information är ungefär lika lätt att komma åt. Om jag ska läsa nyheter kan jag alltså välja helt fritt vems nyheter jag ska läsa och på vilket språk. Det kostar mig inte mer att läsa nyheter som publiceras i ett annat land eller på ett annat språk.

Den dag tyska sajter kan ta betalt varandra för inkommande länkar kommer tyska sajter att sluta länka till varandra och istället länka till utländska, eventuellt tyskspråkiga, sajter. Alternativt kan de flytta sin egen verksamhet till ett land som inte tar betalt för läkning och fortsätta med sin verksamhet därifrån.

Resultatet blir alltså färre inkommande länkar till tyska nyhetssajter och därmed färre besökare och lägre inkomster. Både Tyskland och det tyska språket kommer på sikt att få allt mindre betydelse i världen…

Läs också gärna Oscar Swartz granskning av gammelmediernas värdefulla “journalistik”, för en intressant inblick i vad de egentligen gör på sina redaktioner.