Sverige ombildas till vasallmonarki

Sverige ska officiellt ombildas från självständig stat till vasallmonarki, enligt ett pressmeddelande från regeringskansliet nu på morgonen. Efter de senaste årens anpassningar av Sverige till att passa bättre in i USA är det nu alltså dags att ta steget fullt ut.

– Vi har jobbat med den här frågan länge. USA-anpassningen sträcker sig tillbaka till 2001 då vi införde amerikansk terrorlagstiftning och började tillåta CIA att sköta sina kidnappningar via svenska flygplatser. Sedan har vi följt upp med flera justeringar av upphovsrätten och införande av Ipred. Den stora åtgärden var ju införandet av FRA-lagen som ger jänkarna full insyn. Att vi officiellt blir en vasallstat är mest en kosmetisk fråga, säger statsminister Fredrik Reinfeldt.

Källor som syrrans granne varit i kontakt med gör gällande att det plötsliga utspelet kommer på grund av avslöjanden om hur USA bedrivit olovlig underrättelseverksamhet på svensk mark, något som förnekas av Fredrik Reinfeldt.

– Nej, det där har ingenting med saken att göra. Det viktiga är att inse att alla tjänar på om den här debatten lägger sig nu, säger han.

Övergången till självständig stat till vasallstat kommer inte att få några omedelbara följder för statsskicket. Enligt Fredrik Reinfeldt kommer  alla ministrar att fortsätta uppbära lön och och riksdagen ska även i fortsätta få bekräfta regeringens beslut genom votering.

– Vi är en lydstat, inte en diktatur. Riksdagen fortsätter ha den beslutande makten över lagstiftningen. Skillnaden mot förut blir att vi nu är helt öppna med att det är USA som dikterar för oss i regeringen hur riksdagsmännen ska rösta. I sak blir det ingen skillnad.

Även kungen kommer att sitta kvar i orubbat bo. Han ska vara ett bekant ansikte för medborgarna att känna sig trygga med i oroliga tider.

– Det är viktigt att medborgarna känner att vi har kontinuitet i arbetet. Kungen är ett gammalt kärt ansikte hos svenska folket. Han kommer att få fortsätta precis som förut med att ha absolut ingen makt alls över hur Sverige styrs, avslutar statsminister Fredrik Reinfeldt.

Politikens kukmätartävling

Det pågår en tävling i den politiska bloggosfären. Det är en tävling som befinner sig på nivån kukmätartävling eller pissing contest.

Det handlar om vilket parti som kommer högst upp på Knuff.

Vinnare är den som är mest länkad. I den automatiserade topplistevärlden räknas bara kvantitet. Som en följd av detta hetsas allt fler politiska bloggare att tydligt välja sida och sedan länka, helt ohämmat, till sina partikamrater och bara till sina partikamrater.

Det är jättekul att ligga högt på Knuff. Det är jättekul att se hur olika nyhetsmedier refererar till ens eget parti som vinnare. En stund är det jättekul. Sedan blir det meningslöst.

Ganska ofta är det relevant att skriva ett referat eller bara komma med länktips. Vissa bloggare fyller funktionen av redaktörer och har läsare som besöker dem just av det skälet att de vet att det finns bra och intressanta länktips.

Men när en massa bloggare börjar länka sina partikamrater, och bara sina partikamrater, bara för att de är partikamrater och inte för att de har något relevant att tillföra i sammanhanget, då blir det bara löjligt. Ungefär som en kukmätartävling.

Politisk debatt är ett utbyte av argument och åsikter och kräver att människor från olika politiska läger deltar. Det innebär att om vi vill föra en intressant och relevant politisk debatt i bloggosfären så måste vi länka till våra meningsmotståndare.

För att ha något att bidra med i längden är det nödvändigt att ge sina politiska motståndare knuffpoäng.

Alternativet är alltmer uppdelad och introvert politisk bloggosfär som är helt ointressant för alla utom de inblandade själva och det tror jag inte leder till några valframgångar. Det leder bara till att vi slösar energi på sånt som ingen bryr sig om.

Tyskland hotas av nedläggning

Farsen kring gammelmedierna och de andra dinosaurierna inom upphovsrättsindustrin blir bara konstigare för varje dag. Enligt SvD förbereder Tysklands gammelregering ett lagförslag som ska avgiftsbelägga länkar. För att länka till en nyhetsartikel ska du alltså betala en avgift.

Jag vet knappt i vilken ända jag ska börja kommentera detta. Den här typen av förslag idéer hör liksom inte hemma i samma årtusende som internet.

Men vi kan väl säga såhär: Om vill länka till något där mina läsare ska kunna läsa mer om ett ämne och jag kan välja mellan att länka till någon som vill ha betalt för att jag ska skicka dit mina läsare och någon som inte vill ha betalt så väljer jag den som inte vill ha betalt.

På internet funkar det ju så att all information är ungefär lika lätt att komma åt. Om jag ska läsa nyheter kan jag alltså välja helt fritt vems nyheter jag ska läsa och på vilket språk. Det kostar mig inte mer att läsa nyheter som publiceras i ett annat land eller på ett annat språk.

Den dag tyska sajter kan ta betalt varandra för inkommande länkar kommer tyska sajter att sluta länka till varandra och istället länka till utländska, eventuellt tyskspråkiga, sajter. Alternativt kan de flytta sin egen verksamhet till ett land som inte tar betalt för läkning och fortsätta med sin verksamhet därifrån.

Resultatet blir alltså färre inkommande länkar till tyska nyhetssajter och därmed färre besökare och lägre inkomster. Både Tyskland och det tyska språket kommer på sikt att få allt mindre betydelse i världen…

Läs också gärna Oscar Swartz granskning av gammelmediernas värdefulla “journalistik”, för en intressant inblick i vad de egentligen gör på sina redaktioner.

Nytt världsrekord i kappvänderi

Lars G Josefsson, vd för Vattenfall, sätter idag nytt världsrekord i kappvänderi, i SvD:

Är du som har byggt upp Vattenfalls kolkraftverksamhet rätt person att leda den omställningen?

– Ja, definitivt. Om det är något som är mitt signum så är det väl engagemanget i klimatfrågan, säger Lars G Josefsson.

Ja, att bygga kolkraftverk visar sannerligen på engagemang, men kanske inte för utan snarare mot miljön. Men det är tydligen inget problem för Lars G Josefsson eftersom han  kan tänka sig att när som helst byta ståndpunkt och inriktning.

Jag vill passa på att gratulera regeringen till ett fantastiskt val av vd. Ni har lyckats hitta en person som, om möjligt är en ännu mer obegåvad och principlös nickedocka än ni själva.

Linux på Acer Aspire Timeline 1810T – uppföljning

Acer Aspire Timeline 1810TDet här är tredje delen i serien om Acer Aspire Timeline 1810T. I förra delen kunde vi konstatera att det går ganska bra att köra Linux på den, men att batteritiden är ganska usel. Idag kan vi konstatera att problemet är svårlöst och att Linux dessutom har problem att hitta disken.

Fortsätt läsa Linux på Acer Aspire Timeline 1810T – uppföljning

Linux på Acer Aspire Timeline 1810T

Acer Aspire Timeline 1810TDet här är del två serien om Acer Aspire Timeline 1810T. I första delen tog jag upp den ur kartongen och provkörde lite med Windows Vista. Idag är det dags att gå på djupet och prova hur den funkar med Linux.

Acer Aspire Timeline 1810T levereras förinstallerad med Windows Vista, vilket säkert är lockande för många. Men hur går det om man istället trycker in Ubuntu Linux? Väldigt bra, visar det sig, möjligen med undantag för batteritiden. Med lite tur går det till och med att titta på mpeg4-film i HD-format, även om just det faktiskt är på gränsen både i Vista och Ubuntu.

Mitt första försök hade tiden emot sig. Ett trådlöst nätverk som åkte jojo och uteblivet stöd för det fasta nätverkskortet gjorde att försöket avbröts i förtid.

Efter att ha brottats med Windows Vista i ett par veckors tid är det väl bara att konstatera att lite mer uthållighet hade lönat sig. Den saknade drivrutinen tar ungefär fem minuter att ladda ned och installera och därefter funkar faktiskt allting.
Fortsätt läsa Linux på Acer Aspire Timeline 1810T

Windows Vista – början till slutet, av livet

Jag har tidigare skrivit om Linux här på bloggen och hur det är en bra väg till personlig olycka. Det var då det. Jag trodde att jag var finurlig och hade kommit på något om hur världen är beskaffad.

Det var innan jag provade Windows Vista.

Jovisst, jag har kört Windows Vista några gånger. Flera minuter säkert. Kanske en timme sammanlagt. Jag har använt det för att det råkat vara installerat på någon dator jag lånat eller blivit ombedd att fixa.

Att gränssnittet och navigationen var en katastrof visste jag redan. Det märker man ganska fort när man ska hjälpa någon med ett krånglande nätverk, att det helt enkelt är omöjligt att navigera i soppan. Men alltså, nu har jag använt det på riktigt, på min egna dator. Försökt har jag i alla fall.

Windows Vista fungerar inte.

Även om navigationen och gränssnittet i allmänhet är en katastrof trodde jag ändå att det faktiskt fungerade rent tekniskt, på en grundläggande nivå. Dumma mig!

Windows Vista kan inte kopiera filer.

Jag har en hemkatalog. Den ligger på en server som delar ut den via Microsofts eget protokoll, SMB. Där ligger filerna, åtkomliga. Jag kan se dem, öppna dem, spara dem och göra allt annat jag förväntar mig. Men de går fan inte att kopiera.

Jag har en hemkatalog på kanske 20 GB. Det är ju en löjligt liten mängd i dagens läge, men så är det ju bara en liten del av mina filer som ligger där. Dessa 20 GB vill jag kopiera från servern till min lokala hemkatalog. 20 GB och ja, rätt många tusen filer är det men ingenting konstigt.

Så jag markerar, drar och släpper. Tjoff! Så! Bara att vänta. Så börjar Windows räkna upp hur många filer och hur mycket data den ska kopiera.

1000 filer… 2000 filer… 3000 filer… 4000 filer… *poff*

Borta!

Dialogen som räknar upp filerna försvinner.

Sedan händer ingenting.

– Hmmm… Det där var konstigt. Jag är rätt säker på att den inte borde göra sådär. Jag provar en gång till.

1000 filer… 2000 filer… 3000 filer… 4000 filer… *poff*

Borta!

OK, nu börjar det bli löjligt, men jag provar några gånger till, med samma resultat. Ingen filkopiering, inget felmeddelande, bara poff borta.

Till slut tvingas jag inse det omöjliga, nämligen att Windows Explorer faktiskt kraschar när jag försöker använda den för att kopiera filer från nätverket.

Jag vet inte vad ni andra tycker men för mig är filhantering den kanske mest grundläggande funktionen i ett operativsystem om man bortser från kommandoprompten men den har ju Microsoft hällt ut med badvattnet för länge sedan.

Som jag minns det bestod Microsofts första operativsystem, MS DOS, ursprungligen av de två komponenterna kommandoprompt och filsystem och inte ett jävla skit mer faktiskt. Det var inte så avancerat på den tiden, men man kunde åtminstone kopiera filer.

Det går uppenbarligen inte längre.

Nej, vill du föra över filer till en dator som kör Windows Vista gör du nog bäst i att använda en portabel hårddisk. Då kanske det fungerar.

Nu vet jag bara inte om jag ska känna mig lättad eller besviken. Från början skulle Windows Vista bara bli en parentes. Jag skulle testa lite. Men sen blev det lite för krångligt med Linux på grund av vissa drivrutinsproblem, så jag bestämde mig för att köra Windows Vista i alla fall. De flesta program jag använder finns portade och jag gör inte så underliga saker.

Men nu alltså. Jag vet verkligen inte om det kommer att gå. Det är för dåligt. Det funkar ju inte. Filhanteringen är inte toppen på isberget. Det är själva fundamentet till isberget och funkar inte den detaljen är toppen på isberget faktiskt ganska ointressant.

Det här var fanimig det sämsta jag sett på länge. Den personliga olycka jag skaffat mig genom Linux är ingenting mot det här. Windows Vista gör ont att använda. I själen.

Acer Aspire Timeline 1810T

Acer Aspire One Timeline 1810T

En netbook på 1,4 kg som går över 8 timmar på en laddning och kostar 6000 kronor? Naturligtvis är det för bra för att vara sant. 1,5 kg är närmare sanningen och 8 timmars drift kan du möjligen få ut, men då får du hålla dig till lätt användning.

1477 gram – det ska vara en datorleverantör till att avrunda det till 1,4 kg. Vågen ljuger inte. Lite svårare är det med påståenden om batteritid, men med ytterst lätt användning går det åtminstone att komma i närheten av åtta timmar, även om det verkar osannolikt att det ska gå vid något som liknar normal användning.

Annars finns det rätt lite att anmärka på vid en snabb granskning. En skärm på 11,6 tum och ett bra tangentbord och pekplatta är en bra början och ett hyfsat grafikkort med HDMI-utgång antyder en möjlighet att titta på HD-film i vettiga upplösningar. Det enda jag saknar är Bluetooth, men det verkar vara ett kommande tillval eftersom både indikator och avstäningsknapp finns.

Installation

Datorn kommer förladdad med Windows Vista Home Premium och för att komma igång är det bara att slå på strömmen och välja språk. Därefter sköter den sig själv. Efter en dryg timme kan du börja använda datorn.

Fast du är ju inte klar där förstås. Till att börja med måste du ägna en stund åt att installera diverse uppdateringar. Sedan kan du ägna en bra stund åt att rensa datorn också. Acer skickar med ett tjugotal spel och Microsoft bjuder på en 60-dagars provversion av Microsoft Office. Om du tycker att det där bara är onödigt har du att göra någon timme till med att avinstallera allt.

Efter att ha suttit 3-4 timmar bara med installation och avinstallation börjar jag fråga mig om det inte hade varit lättare att helt enkelt strunta helt i Vista. Jag har ju ändå tänkt mig att köra Linux på burken, så det här är egentligen förspilld tid, men å andra sidan är det ju en nyttig påminnelse om hur det funkar på andra sidan.

Prestanda

Som ägare av Acers första netbook, Aspire One 110, har jag fått vänja mig vid att vänta på saker. I synnerhet efter att jag installerade Ubuntu Netbook Remix på den har jag fått vänja mig vid att vänta på att Firefox ska ladda webbsidor.

Men nu är det slutväntat, för i den här burken sitter både en snabbare processor och sex gånger mer minne minne, plus en disk som är snabb både på att läsa och skriva.

Det här är en dator som inte bara funkar att skriva dokument och surfa med. Du kan redigera bilder med den om du vill och det går att dra igång en webbserver utan att den säckar ihop fullständigt. Dessutom ryms allt det där du behöver på hårddisken. Den har med andra ord potential att ersätta tre datorer:

  • Den gamla bärbara som är lite för tung och har för dålig batteritid
  • Min gamla netbook
  • Skrivbordsdatorn

Inte så illa pinkat för 6000 kronor. Jag tror jag behåller den här burken.

Systemåterställning – Ett varningens ord

Den här datorn levereras förladdad, med en särskild partition för installation och systemåterställning. Du kan i vanlig ordning återställa systemet från denna partition eller från återställningsskivor som du skapar inifrån Windows. Det var när jag skulle använda dessa för att återställa datorn efter ett experiment som jag upptäckte problemet.

Återställningsskivorna kräver att det redan finns en formaterad och startbar partition för Windows och att Master Boot Record på hårddisken är förberedd. Finns det ingen partition formaterad för Windows går det inte att göra någonting alls och utan Master Boot Record kommer ditt system inte att starta.

Du får alltså vara beredd på en del trassel om du bestämmer dig för att blåsa burken och installera något annat. Mer om detta i nästa artikel, när vi ska se hur det går att installera och köra Linux på Acer Aspire Timeline 1810T.

”Artister har rätt att få betalt för sitt arbete”

The Pirate Bay

Att artister har rätt att få betalt för sitt arbete måste vara ett av de vanligaste argumenten från upphovsrättskramare. Det är också ett argument som helt saknar substans.

Men låt oss anta att det är sant; att det finns en universell rätt att få betalt för sitt arbete. För det måste väl i så fall gälla alla, inte bara artister? Vad får det för konsekvenser.

Man kan förstås diskutera länge vad som egentligen är ett arbete, men jag tänker utgå ifrån att arbete är någonting som du gör som någon annan drar nytta av eller kan tänkas dra nytta av.

Musiker som spelar musik innefattas av denna definition. Andra kan lyssna på musiken och därmet ha nytta av den. Detsamma gäller andra konstnärer, vars konst andra också kan dra nytta av.

Vilka andra är det då som utför ett arbete som de har rätt att få betalt för? Ja, alla som är anställda av någon har ju rätt att få betalt. Det får de ju också. Det ingår i att vara anställd, att det betalas ut lön.

Mer då? Ja, alla som arbetar ideellt i en förening har förstås rätt att få betalt såvida föreningens medlemmar har nytta av deras arbete. Till exempel var jag kassör i en förening under ett par år, vilket var till stor nytta för medlemmarna. Alltså har jag rätt att få betalt för mitt arbete.

Piratpartiets aktivister har rätt att få betalt för sitt arbete. Massor av arbete läggs ned varje dag på att hålla partiets verksamhet igång. Detta är till nytta för partiets medlemmar och sympatisörer. Det är också till stor nytta för nyhetstörstande massmedier. Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter borde alltså betala Piratpartiets aktivister för att de deltar i att skapa bra nyheter.

Vissa bloggare arbetar oerhört hårt med sina texter. Det är till nytta för andra. Alltså har bloggare rätt att få betalt, inte bara för tiden det tar att skriva texten utan också för övrig tid de lägger ned på att förbättra sin blogg. I själva verket har de rätt att få betalt per sidvisning. Det är ju på motsvarande sätt som musikartister sägs ha rätt att få betalt.

Folk som deltar i open source-projekt har rätt att få betalt. Tänk bara på de tusentals människor som lagt ned mängder av tid på att utveckla Linux. De har rätt att få betalt, inte bara av alla företag och privatpersoner som använder linux, utan också av alla företag som tjänar pengar på att sälja tjänster kring Linux.

Så, om vi håller det för sant att artister har rätt att få betalt för sitt arbete är det rätt många andra som också har rätt att få betalt för sitt arbete.

Hur ska nu detta gå till? Ja, antingen inför vi en massa skatter på allt från bredband till nyhetsförmedling, eller så får vi väl följa upphovsrättsindustrins exempel och börja kräva skadestånd av varandra.

Eller så kan vi bestämma oss för att man faktiskt inte har rätt att få betalt, bara för att man sysslar med något som man kallar arbete, oavsett om man spelar musik, leder en förening eller deltar i open source-projekt.

På tal om arbete förresten. Att skriva musik är arbete. Att framföra musik är också arbete. Att spela musik kan vara arbete. Men att framställa exemplar, som upphovsindustrin ägnar sig åt, kommer aldrig att vara ett arbete.

Att framställa fysiska skivor innebär i och för sig ett arbete, men oavsett vad Peter Danowsky inbillar sig är det inte skivbolagen utan verkligheten som håller på att göra CD:n till en historisk parentes.

På samma sätt håller verkligheten nu på att göra upphovsrätten till en parentes. Den tid när det fanns en rätt att få betalt för att man tidigare arbete är snart förbi. Frågan är bara hur många privatpersoner våra politiker ska låta upphovsrättsindustrin ruinera först.

På onsdag röstas utpressningslagen IPRED igenom av Sveriges riksdag.

Pirate Bay-rättegången for dummies

The Pirate Bay

Vad Pirate Bayrättegången egentligen handlar om är att alla som tillhandahåller en tjänst som kan användas för att bryta mot upphovsrätten ska åtalas.

Jag har ett internetabonnemang här hemma som jag gör tillgängligt för min fru genom ett trådlöst nätverk. Jag har ingen aning om vad hon gör på nätet. Jag bryr mig inte om det och jag lägger mig inte i det.

Hon kanske sitter här bredvid mig just nu och håller på med upphovsrättsbrott. Det har jag ingen aning om, men bara det faktum att hon kan ägna sig åt upphovsrättsbrott ska tydligen vara tillräckligt för att jag ska åtalas, enligt Håkan Roswalls och upphovsrättsindustrins logik.

Alla som på något sätt tillhandahåller internetåtkomst är därmed brottslingar. Alla internetoperatörer är brottslingar, alla som driver internetcaféer är brottslingar och alla föräldrar som låter sina barn komma åt internet är brottslingar.

Precis det här är förresten logiken bakom utpressningslagen IPRED, som riksdagen ska rösta om nästa onsdag. Skillnaden blir att du inte får försvara dig vid en rättegång. Istället får du ett utpressningsbrev av någon upphovsrättsorganisation, inte för att du själv gjort något, utan för att du tillhandahållit internetåtkomst åt någon annan som gjort något.

Kanske.

För eftersom det inte finns någon rättegång finns inga krav på riktiga bevis. Det räcker att en upphovsrättsorganisation tycker att du eller någon du delar din internetanslutning med har ägnat sig åt upphovsrättsintrång för att du ska få den där fakturan.

Försvara dig får du göra på egen hand, i domstol, om du har råd med advokatkostnaden.

Den 7 juni i år är det val till Europaparlamentet. Då har du chansen att rösta på politiker som inte är beredda att skänka bort din rättsäkerhet till multinationella företag. Läs mer om hur du gör hos Piratpartiet.

Håkan Roswall bryter mot lagen

The Pirate Bay

Brottsbalken, 15 kap, 5 §, 3 stycket:

”Den som väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill, dömes för obefogat åtal till böter eller fängelse i högst sex månader.”

Enligt dagens omfattande rapportering från Pirate Bay-rättegången har åklagare Roswall inte ens försökt bevisa att de åtalade begått något brott. Detta alltså utöver att han igår lagt ned hälften av åtalspunkterna.

Tre års utredningsarbete och så försöker åklagaren inte ens bevisa brott. Detta är, om inte obefogat åtal åtminstone tjänstefel, för att inte tala om ett kopiöst slöseri med dina och mina pengar.

Björn Ulvaeus har inga byxor!

Den som inga byxor har - han får gå med rumpan bar– Är det så förbannat besvärligt att betala för sig, dundrar Björn Ulvaeus och demonstrerar därmed sin totala okunnighet.

Ja Björn, det är förbannat svårt. I de flesta fall är det faktiskt helt omöjligt att betala för sig. Upphovsrättsindustrin har i femton år visat ett totalt ointresse för att erbjuda distribution på nätet och i de fall något bolag trots allt erbjuder distribution online så är det antingen till fantasipriser eller i ett fraktskadat format som gör produkten oanvändbar.

I det perspektivet kanske man inte ska vara så förvånad över att folk föredrar gratis. Det är faktiskt jättesvårt att konkurrera med gratis om det man tillhandahåller är ingenting alls.

Detta, Björn Ulvaeus, skulle du veta om du tillbringade någon som helst tid online, men jag antar att du är alldeles för upptagen med att räkna pengar för att ha tid med tocket trams. Internet är något som den uppenbarligen tjuvaktiga pöbeln får sysselsätta sig med.

Tvångsfildelning – krama en antipirat

The Pirate Bay

Det har gått femton år sedan internet klev fram ur garderoben i Sverige och vi är sedan länge ett uppkopplat folk. Trots detta finns det fortfarande hela befolkningslager som fortfarande aldrig ägnat sig åt kulturutbyte via nätet.

De har aldrig delat med sig av en bra låt, aldrig upptäckt någon ny bra film och inte tagit del av ett endaste konstverk via nätet. De har helt enkelt, efter 15 år, fortfarande inte insett vilka stora möjligheter fildelning ger att berika sina och andras liv.

De har alla sina skäl. En del är kanske helt enkelt inte intresserade, andra tycker inte att de har tid och så finns det en tredje grupp som är så rädd för varje liten förändring att de hatar allt som internet står för.

Det är dags att vi vidgar deras vyer lite. De ska inte tro att det går att komma undan kulturspridning bara för att de sitter i tingsrätten och surar hela dagarna.

Gör såhär:

  1. Välj ut några favoriter. Det kan vara film, musik, texter, snygga fotografier, eller vad som helst som du tycker är bra och som du gärna vill glädja andra med.
  2. Bränn en eller flera skivor med dina utvalda favoriter.
  3. Skicka skivorna till några välkända fildelningshatare. Du får fyra förslag nedan, men du kan säkert hitta på andra som behöver få sig lite ny kultur till livs.
  4. Överkurs: Skriv ett följebrev, kort eller långt, där du förklarar för dem att det är dags nu att sluta slåss mot väderkvarnar och inse fördelarna med fri kulturdelning.
  5. Inga dumheter nu! Kom ihåg att gud och FRA ser dig!

Gör detta nu! Inte om en stund. Inte imorgon. Nu, idag, genast gör du det! Jag väntar.

Här är fyra förslag på mottagare:

Håkan Roswall
Internationella åklagarkammaren i Stockholm
Box 70296
107 22 Stockholm

Monique Wadsted
MAQS Law Firm Advokatbyrå AB
Box 7009
103 86 Stockholm

Peter Danowsky
Danowsky & Partners Advokatbyrå
Box 16097
103 22  Stockholm

Henrik Pontén
Svenska Antipiratbyrån
Box 23021
104 35 Stockholm

I marginalen noteras att upphovsrättsindustrins egen utpressningslag, IPRED, som kommer att ge upphovsrättsindustrin befogenheter att själva agera polis, läggs fram för omröstning i riksdagen 25 februari. Glöm inte att ringa eller mejla din riksdagsledamot och tala om vad du tycker.

Den 7 juni i år är det val till Europaparlamentet. Då har just du chansen att vara med och sätta stopp för kulturskymningen, utpressningslagen IPRED och andra dumheter. Läs mer om hur du gör hos Piratpartiet.

Följ också cirkusen kring åtalet mot tre unga entreprenörer direkt hos Piratpartiet Live.

Piraterna är politikens slime

Om någon hade berättat för mig 2005 att jag inom ett år skulle vara en engagerad politisk aktivist hade jag antagligen betraktat den personen som rubbad, och inte på något bra sätt heller. Det var helt enkelt en löjlig tanke, att jag skulle lägga en massa tid och pengar på att kämpa för politiska frågor på gator och torg. Fullständigt otänkbart faktiskt.

Sedan hände något.

Plötsligt fanns det ett parti. Ett litet menlöst underdogparti startat av vad man nog måste betrakta som datornördar fanns plötsligt. Tre frågor hade partiet på sitt program. Det var inte många frågor det, men det var viktiga frågor och framför allt var det rätt frågor.

Egentligen hade det nog hänt ganska länge. På ett mer eller mindre undermedvetet plan hade något hållit på att hända länge, inte bara i mitt, utan i mångas huvuden. Frågorna fanns där och bara väntade på att bli formulerade och plötsligt var de formulerade på en webbsida.

Nio månader kvar till riksdagsvalet. Då uppstår ett parti. Fullständigt vansinnigt. Fast värre ändå, för i fem månader satt rätt många och sov.

Sedan bestämde sig polisen för att tömma ett webbhotell i jakten på en, vid det här laget välkänd sökmotor för torrent-filer. Det var inte bara jag som blev medlem just då. Det var ett uppvaknande.

Sedan ritade jag några affischer. Och några till. Det blev ett 20-tal affischer i A3-format som jag var ganska nöjd med. Jag tror att de var ganska uppskattade.

Plötsligt hade jag lagt flera tusen kronor på att trycka affischer och flygblad och vid det här laget kan man ju börja undra vad som gått snett med att inte vara politisk aktivist.

Sedan var jag plötsligt en av de där som traskar stan runt och sätter upp affischer.

Plötsligt hade jag rätt många kartonger med valsedlar hemma också, som distribuerades över hela Göteborg. Jag tapetserade bilen med dem. Det måste ha sett ganska konstigt ut men vad gör man inte för att synas?

Någonstans på sluttampen, alldeles för sent egentligen, dök det upp en gigantisk laddning foldrar i fyrfärg och sedan stod jag plötsligt ute på gator och torg och kämpade för politiska frågor.

Nu är jag en sån där som tycker att det är en bra idé att åka upp till Stockholm för att frysa arslet av mig på en demonstration. Det betraktar jag numer som väl använd tid.

Det är ju någonting som inte stämmer bara, för enligt den gängse bilden skulle jag ju gjort det här för sådär 20 år sedan, när jag var ung och energisk. Jag kunde varit en sån där förvirrad tonåring som gammelpartierna bara längtar efter att få fånga i sitt garn och lotsa rätt i tillvaron. Men det gick ju inte. Jag var alldeles för bångstyrig för att kunna ledas rätt. Jag är uppenbarligen fortfarande alldeles för bångstyrig.

Det måste vara här som gammelmedia och gammelpartierna har begått sitt stora misstag. De har hela tiden utgått från att FRA-motståndarna är den vanliga skocken bråkiga ungdomar som snabbt och enkelt skall tystas ned och fås att tänka på något annat.

Det är klart att man kör åt helvete då, när man använder en taktik anpassad för 15-åringar för att bekämpa en rörelse där en stor del av de ledande personerna är 30+. Ingenting av det man tänkt sig som motmedel fungerar. Ja, i själva verket är det tveksamt om det finns något motmedel över huvud taget som fungerar.

Det kan inte vara roligt att vara partistrateg när man plötsligt upptäcker att man missat en hel generation, ja ett helt folklager med engagerade människor som både har mål och medel att få debatten dit de vill och att man dessutom gett dem debattsegern gratis genom att först försöka köra över dem med lagstiftning för att sedan sedan, när det misslyckats, ge dem hela sommaren att vässa sina argument i fred.

Allt det här skulle inte hända. Jag skulle inte bli politisk aktivist och FRA-frågan skulle aldrig få någon uppmärksamhet. Men det hände ändå, eftersom gammelpartierna helt enkelt inte klarade att hålla fingrarna i styr. De var tvungna att peta i allt och genom sin klåfingrighet väckte de björnen. Och han har inga som helst planer på att gå i ide igen på ett bra tag.

Vi är många. Vi är i alla åldrar. Vi kommer från alla politiska läger. Vi är bildade. Vi är experter på att kommunicera. Vi har tid ork och resurser och vi har en gemensam dagordning. NI kan försöka tiga ihjäl oss, men vi kommer att fortsätta prata. Ni kan försöka splittra oss men vi kommer bara att omgruppera. Ni kan försöka krama ihjäl oss men vi kommer bara att slippa ut mellan era fingrar.

Vi är som slime. Ett kladdigt, lila slime. Ni kan försöka peta tillbaka oss i burken men det kommer inte att gå. Vi tänker inte lyda.

Riv upp! Gör om! Gör rätt!

Vad döljer IOK?

Internationella olympiska kommittén, IOK, har något att dölja. Något stort och fasansfullt måste det vara som hänt under OS invigningen, som IOK nu vill sopa under mattan.

Denna fasansfulla hemlighet finns förevigad på videofilmer som nu sprids över världen genom torrent-filer som bland annat finns på the Pirate Bay. En miljon människor har enligt IOK laddat ned och tittat på OS-invigningen. En miljon människor i världen har alltså tittat på OS-invigningen på ett icke sanktionerat sätt.

I ett försök att hindra människor från att i fortsättningen titta på OS-invigningen och andra händelser under de olympiska spelen har IOK nu skrivit ett brev till sveriges justitieminister, Beatrice Ask, och bett henne se till att torrent-filerna försvinner från the Pirate Bay och att ytterligare OS-filmer blockeras.

Det måste vara en alldeles fruktansvärd hemlighet som IOK vill dölja eftersom man tar till såhär drastiska åtgärder som att be en minister i ett förment demokratiskt land föregripa landets lagar och gå förbi hela rättsapparaten.

Jag undrar vad det är för färg på mjölet i IOK:s påse. Det lär inte vara vitt i alla fall, med tanke på hur de nu beter sig.