Småbarnsföräldrar har uppenbarligen alldeles för gott om pengar. De har till exempel råd att släpa med sina skrikiga jävla skitbarn på café för flera hundra kronor om dagen.
Caféer är till för unga, framgångsrika människor som behöver visa upp sina Apple-produkter och är alltså inte avsedda för för barnskrik, blöjbyten och välling.
Eftersom budskapet uppenbarligen inte går fram ser jag ingen annan råd än att vi helt enkelt inför en särskild straffskatt på eländet.
…även om jag börjar tvivla på att det här med data är något att sysselsätta sig med.
Långt härligt jullov med massor av tid att fixa det där som du länge gått och tänkt på men inte hunnit med.
Det är i alla fall vad du tror.
Sedan börjar du pilla.
Ja, först firar du jul i flera dagar, men sedan, när julmaten är uppäten och klapparna instuvade på sina respektive platser, då börjar du.
Sedan går det inte riktigt som du tänkt dig och plötsligt har plötsligt flera dagar gått åt till att försöka förbereda det där du egentligen skulle göra, så att du faktiskt kan börja.
Jag ska inte tråka er med detaljer utan bara konstatera att jag är styrkt i min uppfattning att Apple är det nya Microsoft och att man aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig någonsin ska ta i någon hårdvara som det står Apple på. Inte ens med tång.
En Macbook fungerar säkert alldeles utmärkt för ”vanliga användare”, vad nu det är, men om man sätter en rosett på en bajskorv så är den fortfarande en bajskorv. Att det ser bra ut förändrar inte faktum att det som döljer sig under ytan är en illaluktande brun korv.
För övrigt anser jag att FRA-lagen måste rivas upp. Gör om! Gör rätt!
Jag vill att ni ska vara jävligt medvetna om att jag nu installerar Ubuntu på Macen. No more Mac OS X alltså!
Steve Jobs kan dra nåt gammalt över sig!
Så, nu kan ni sätta igång och formulera era smädelser alla Apple fan boys (och girls.) Kommer ni på en riktigt bra smädelse kanske ni får ett fint pris.
Här ser vi ett exempel på så kallad Apple-kvalitet: En Mac Book som börjar spricka efter mindre än två år.
Det ska bli spännande att se hur länge den håller ihop. Jag tänkte att vi kunde använda farsans gamla Thinkpad som jämförelseobjekt…
Vad får man om man korsar ett Microsoft-tangentbord med en Mac Book?
En Microtosh? En Macinsoft? Kanske en Mac Softbook? Eller en Microbook?
Vi har ingen aning, men vi tänker göra det ändå.
Kanske kommer vi att kunna blogga efteråt. Kanske inte. Vi får se. Antingen hörs vi på andra sidan eller också inte. Om inte upplevelsen i sig tar kål på oss finns ju alltid risken att arga Mac-fans gör slut på oss, så att säga i förtid.
Allt för vetengalenskapen!
Föreställ dig att du har en bil. En ganska snygg bil med lite ovanlig utformning och oväntade finesser. En av dem är att gas- och bromspedalerna är sammankopplade i en enda bred pedal. För att gasa trampar du till höger och för att bromsa till vänster, precis som på en vanlig bil, men de båda funktionerna är alltså inrymda i en enda, bred pedal.
Men det finns ett problem. Inte med gasen, den funkar alltid, utan med bromsen. Den fungerar ibland. Eller oftast. Fast då och då gasar bilen istället för att bromsa hur mycket du än trampar till vänster. Låter det bra? Användbart? Säkert?
Det är så livet är om du är Mac-ägare. Åtminstone om du äger en Mighty Mouse. Den har inga knappar, men den har klickfunktion. Du kan klicka till vänster på musen för att åstadkomma ett vänsterklick och till höger på musen för ett högerklick. Ibland åtminstone. Mer ofta än sällan strular den och vänsterklicken blir högerklick, hur du än bär dig åt. Varje gång du vill högerklicka är det som ett lotteri. Om du har tur lyckas du och kan göra det du vill. Har du otur blir det ett vänsterklick istället. Har du riktig otur aktiverar vänsterklicket någon funktion du absolut inte hade för avsikt att aktivera.
En mus som kostar sjuhundra spänn och inte fungerar borde väl gå att reklamera? Eller? Nej, det går inte. Apple har visserligen en funktion för att registrera reklammationer på webben men försök att reklammera en mus. Försök för all del att läsa av serinumret på en Mighty Mouse.
Jo, jag vet. Jag skall gå tillbaka till butiken där jag köpte den. Fast det blir inget för det är 20 mil dit.
Nästa gång blir det en mus med riktiga knappar som man kan klicka på istället…
Man har en Mac. Den har ett trådlöst nätverkskort. Ett trådlöst nätverkskort som man kan uppgradera till 802.11n. Så att det går skitfort jämfört med tidigare standarder.
Men tror ni då att Apple släpper en uppdatering till Mac OS X för detta? Nej, för vet ni vad Apple gör? Apple tar betalt för ett litet program som aktiverar n:et i datorn man redan betalt ganska mycket för.
Och vad tar då Apple betalt för detta? 200 spänn? En femhundring? Tusenlapp? Nej, Apple tar 17:95 för denna aktivering.
Apple administrerar alltså en mjukvara som säljs på deras webbplats för mindre än 20 spänn. På allvar alltså. Är det lönsamt? Täcker det ens bankavgifterna och försäljningsomkostnaderna? Är det fler än jag som tycker att det verkar fullständigt vettlöst?
Detta måste vara det löjligaste jag någonsin betalat för. Och inte går det skitfort heller för den delen. Dubbelt så fort. Vad hände med 300 mbit/s?
Om du sitter vid en dator med enknappsmus så hjälper det inte att du klickar på högerknappen. Du kommer inte att få upp någon kontextmeny i alla fall, eftersom knappen du klickar på inte finns.
Frustrerade Mac-ägare som helst av allt skulle vilja se sin dator dö en en snabb men plågsam död drabbas åter av dåliga nyheter. Ännu en gång visar sig de satans datorerna vara i det närmaste oförstörbara.
Senast 12 juli i år försökte Alex Schulman ta livet av sin Mac efter ett tråkigt besked i mejlen. Detta misslyckades totalt. Endast skärmen gick åt helvete och det som skulle blivit en lyckad slakt slutade istället med dryga reparationskostnader. Mer pengar till Apple således.
Nu har en man i British Columbia försökt ta livet av sin Mac genom att backa över den med bilen. Även han misslyckades dock. Det enda som inte längre fungerar är skärmen och DVD-läsaren. Den stackars Mac-ägaren leter nu efter reservdelar på eBay eftersom han inte vill betala de 900 dollar Apple begär för att reparera datorn.
För dig som köpt Mac men ångrat dig finns förmodligen bara två alternativ: Bit ihop, eller göm datorn längst in i någon garderob och hoppas att du glömmer bort den.
Mc Donald’s, kända över hela världen för sina hamburgare, kom under torsdagskvällen med en sensationell nyhet.
Enligt ett pressmeddelande som skickades ut från företagets huvudkontor klockan 21:30 kommer företaget inom kort att börja sälja datorer.
Den första modellen blir en bärbar dator i rött, med företagets logotyp, som kommer att säljas under namnet Mc Book. Datorn är tänkt att finnas ute till försäljning lagom till julhandeln, i början av november. Därefter följer fler produkter under 2008. I början av året lanseras en mp3-spelare, Mc Pod. Senare kommer även mobiltelefonen Mc Phone.
Det slutar dock inte där. Enligt uppgifter syrrans granne tagit del av under kvällen planerar Mc Donald’s även att inom kort börja sälja hushållsmaskiner. En smörgåsgrill med arbetsnamnet Mc A sägs redan finnas som prototyp.
Jag vet inte vad det är med Mac-kollektivet egentligen, men jag vet att de lever i en fantasivärld, en sagovärld med kungar, riddare, prinsessor och troll.
Jag vet detta för att jag har wallraffat. I två månader nu har jag wallraffat som Mac-ägare. Jag har ägt en Mac, jag har använt min Mac till arbete. Jag har observerat andra Mac-ägare och jag har fått höra både det ena och det andra om Macen och dess förträfflighet.
“Mac har inga virus.” “En Mac hänger sig inte.” “Mac är bättre än PC.” I all oändlighet håller det på.
Problemet är att alltihop är lögn. Det är ett luftslott som Apple fått Mac-ägarna att bygga upp och som man vårdar varsamt. Hela varumärket Mac bygger på detta luftslott.
Jag vet inte vad dessa Mac-frälsta gör med sina datorer för att upprätthålla myten, men kan berätta vad de inte gör: De kopplar aldrig upp sig.
En Mac-ägare kanske ansluter sin dator till internet. Helst bara via Apple Airport men i undantagsfall kan Mac-ägaren tänkas koppla in sin dator via annan hårdvara, även om det tar emot.
Där någonstans tar det slut. En Mac-ägare skulle aldrig få för sig att springa omkring med sin dator och koppla upp den tjugo gånger per dag via minst tio olika nätverk. En Mac-användare håller absolut inte på och ansluter sig till internet via mobiltelefonen.
Även om Mac-ägaren skulle göra allt det där finns det andra gränser. Mac-ägaren tar hellre livet av sig än nedlåter sig till att dela filer i ett nätverk. Undantaget att ansluta sig till en annan Mac via Appletalk, det är riskfritt, men hellre låter sig Mag-ägaren slitas i stycken av vilda hästar än han eller hon använder sig av suspekta protokoll som Samba eller ännu värre, NFS, för att dela filer.
Skälet till att Mac-användaren låter bli alla dessa saker är att det annars skulle uppdagas att Mac kanske inte fungerar så felfritt och är så perfekt som myten gör gällande.
En Mac hänger sig. Jo, jag lovar! Den hänger sig. På riktigt. Man måste göra norsk reset för att få liv i den. Ibland hänger den sig bara för att den lagt sig i viloläge. Det är mycket imponerande av Apple att lyckas mörka detta.
En Mac ballar också ur. Speciellt ballar nätverket ur med jämna mellanrum. Alldeles nyss, till exempel, fick min Mac för sig att file servern hade gått och lagt sig. Så var det förstås inte. Istället var det macen som behövde startas om för att bli vettig igen.
Sådär håller det på och det finns liksom ingen gräns för hur länge jag skulle kunna hålla på och tala om exakt hur mycket Mac OS X inte på något sätt skiljer sig från något annat operativsystem i stabilitetshänseende.
En sak till som en sann Mac-ägare aldrig gör. Han eller hon installerar aldrig någonsin några program vars namn börjar på något annat än i. Då skulle man ju kunna göra något med sin dator och eventuellt upptäcka att den inte fungerar så perfekt som man gärna vill tro.