Så blir du lurad och rånad av Västtrafik

Att Västtrafiks nya biljettsystem nu är i full drift kunde vi läsa i G-P (pappersbunten) igår. Efter att faktiskt ha försökt använda systemet kan jag bara konstatera att den som påstår något sådan antagligen full.

Systemet är i full drift. Det borde innebära att det fungerar och går att använda fullt ut. Låt se då, hur detta går.

Vi ska åka två personer med buss 60, från Drottningtorget till Bockhornsgatan. Med oss har vi ett Västtrafik-kort som är nyladdat med 200 kronor, dvs fullt tillräckligt med pengar.

Västtrafiks gamla, blå biljettmaskin, som de tydligen inte tänker byta utBiljettautomaterna är ett kapitel för sig. För flera år sedan började Västtrafik montera sina nya, blå biljettautomater i Göteborg. De gick bara att använda med månadskort. För enkelresor behölls de gamla papperskorten.

Sedan upptäckte Västtrafik att de blå automaterna tydligen inte skulle räcka till för att ersätta papperskorten fullt ut. Nya automater började placeras ut. Nästan exakt lika de gamla, fast gula och med lite fler knappar.

De extra knapparna behövs för att du ska kunna tala om när du börjar din resa hur många ni är som ska åka och om ni tänker åka över fler än en zon. Du programmerar automater genom att trycka på rätt knappar, rätt antal gånger och håller därefter fram ditt kort mot läsaren när resan börjar. Sen måste du komma ihåg att stämpla ut också, när resan slutar.

För att åka två vuxna i en zon ska du gå fram till en gul biljettautomat, trycka två gånger på V-knappen och därefter hålla upp kortet. Inte helt svårt och obegripligt om man bara läst manualen först. (Ni läser väl manualen för biljettsystemet innan ni ger er ut i kollektivtrafiken? Jag är säker på att det är det första alla gör när de kommer till en ny stad.)

Enter 60-bussen. På 60-bussen finns tre biljettautomater. Inga problem!

Men vänta nu! Det är ju tre blå biljettautomater som finns i bussen. Försök att trycka på V-knappen om du kan. Ja, det är en av knapparna som inte finns på den modellen.

Men chauffören då? Han kan väl lösa problemet?

Chauffören hänvisar till manualen. Den har jag läst förstås, men jag läser en gång till eftersom han inte verkar vara mottaglig för den informationen.

Sen frågar jag, hur jag ska gå tillväga för att trycka på V-knappen. Nej, det går mycket riktigt inte. Men han kan väl lösa detta med sin terminal? Tror ni han kan det? Tror ni chauffören kan ta betalt för resan med det nya fina betalsystemet?

Nej.

Nio år och en halv miljard kronor har politiker och byråkrater plöjt ned i detta biljettsystem och nu, när installationen av den nödvändiga utrustningen är på sin höjd halvfärdig bestämmer de sig för att arbetet är klart.

Vid årsskiftet upphör de gamla papperkorten att gälla, så det finns inte längre någon väg tillbaka. Alternativet är att inte ta bussen och med ett sånt här biljettsystem ter det sig som ett alltmer attraktivt alternativ.

Rånad

Sen var det ju det stora bedrägeriet då. Du blir rånad när du köper ditt busskort. En femtiolapp ska Västtrafik ha i pant för kortet. Men det gör inget. Jag har redan ett sånt där kort. Bara att ladda.

Fast inte då, för jag får betala 50 spänn i pant i alla fall. För ingenting. Femtio kronor måste jag betala i pant till Västtrafik, för ett kort jag redan har.

Nej, jag fattar ingenting. Eller jo, jag fattar en sak. Om Västtrafik tar in 50 kronor i pant för ett kort som kostar i storleksordningen 50 öre att producera och de har 100 000 resenärer innebär det att de tvångslånar nästan 5 miljoner kronor av sina resenärer räntefritt.

Det är klart att det är skitbra för Västtrafik att inte installera några nya biljettautomater med ett sånt arrangemang. Nu blir vi ju tvungna att betala pant för dubbelt så många kort. Och för ännu fler kort om vi får besök från en annan stad. Om vi skulle ha barn blev det förstås ytterligare några 50-lappar att låna ut till Västtrafik.

Är det ens ett lagligt förfarande?

Uppdatering 2009-12-31

Västtrafik svarar per telefon att förarna visst ska kunna stämpla flera personer på ett kort.

Det är som vanligt en sak att sitta vid ett skrivbord och bestämma att något ska fungera på ett visst sätt och en helt annan att se till att det verkligen blir så. Vi kan i alla fall dra slutsatsen att systemet inte är i full drift, eftersom nödvändig utrustning och utbildning fortfarande saknas och förmodligen kommer att fortsätta saknas under lång tid framöver.

Nio år och en halv miljard kronor räcker tydligen inte.