IT

Windows Vista – början till slutet, av livet

Jag har tidigare skrivit om Linux här på bloggen och hur det är en bra väg till personlig olycka. Det var då det. Jag trodde att jag var finurlig och hade kommit på något om hur världen är beskaffad.

Det var innan jag provade Windows Vista.

Jovisst, jag har kört Windows Vista några gånger. Flera minuter säkert. Kanske en timme sammanlagt. Jag har använt det för att det råkat vara installerat på någon dator jag lånat eller blivit ombedd att fixa.

Att gränssnittet och navigationen var en katastrof visste jag redan. Det märker man ganska fort när man ska hjälpa någon med ett krånglande nätverk, att det helt enkelt är omöjligt att navigera i soppan. Men alltså, nu har jag använt det på riktigt, på min egna dator. Försökt har jag i alla fall.

Windows Vista fungerar inte.

Även om navigationen och gränssnittet i allmänhet är en katastrof trodde jag ändå att det faktiskt fungerade rent tekniskt, på en grundläggande nivå. Dumma mig!

Windows Vista kan inte kopiera filer.

Jag har en hemkatalog. Den ligger på en server som delar ut den via Microsofts eget protokoll, SMB. Där ligger filerna, åtkomliga. Jag kan se dem, öppna dem, spara dem och göra allt annat jag förväntar mig. Men de går fan inte att kopiera.

Jag har en hemkatalog på kanske 20 GB. Det är ju en löjligt liten mängd i dagens läge, men så är det ju bara en liten del av mina filer som ligger där. Dessa 20 GB vill jag kopiera från servern till min lokala hemkatalog. 20 GB och ja, rätt många tusen filer är det men ingenting konstigt.

Så jag markerar, drar och släpper. Tjoff! Så! Bara att vänta. Så börjar Windows räkna upp hur många filer och hur mycket data den ska kopiera.

1000 filer… 2000 filer… 3000 filer… 4000 filer… *poff*

Borta!

Dialogen som räknar upp filerna försvinner.

Sedan händer ingenting.

– Hmmm… Det där var konstigt. Jag är rätt säker på att den inte borde göra sådär. Jag provar en gång till.

1000 filer… 2000 filer… 3000 filer… 4000 filer… *poff*

Borta!

OK, nu börjar det bli löjligt, men jag provar några gånger till, med samma resultat. Ingen filkopiering, inget felmeddelande, bara poff borta.

Till slut tvingas jag inse det omöjliga, nämligen att Windows Explorer faktiskt kraschar när jag försöker använda den för att kopiera filer från nätverket.

Jag vet inte vad ni andra tycker men för mig är filhantering den kanske mest grundläggande funktionen i ett operativsystem om man bortser från kommandoprompten men den har ju Microsoft hällt ut med badvattnet för länge sedan.

Som jag minns det bestod Microsofts första operativsystem, MS DOS, ursprungligen av de två komponenterna kommandoprompt och filsystem och inte ett jävla skit mer faktiskt. Det var inte så avancerat på den tiden, men man kunde åtminstone kopiera filer.

Det går uppenbarligen inte längre.

Nej, vill du föra över filer till en dator som kör Windows Vista gör du nog bäst i att använda en portabel hårddisk. Då kanske det fungerar.

Nu vet jag bara inte om jag ska känna mig lättad eller besviken. Från början skulle Windows Vista bara bli en parentes. Jag skulle testa lite. Men sen blev det lite för krångligt med Linux på grund av vissa drivrutinsproblem, så jag bestämde mig för att köra Windows Vista i alla fall. De flesta program jag använder finns portade och jag gör inte så underliga saker.

Men nu alltså. Jag vet verkligen inte om det kommer att gå. Det är för dåligt. Det funkar ju inte. Filhanteringen är inte toppen på isberget. Det är själva fundamentet till isberget och funkar inte den detaljen är toppen på isberget faktiskt ganska ointressant.

Det här var fanimig det sämsta jag sett på länge. Den personliga olycka jag skaffat mig genom Linux är ingenting mot det här. Windows Vista gör ont att använda. I själen.

Humor

Om konsten att kissa

Toalettstol i köket

Det brukar vara så enkelt. Man går in på toaletten och gör det man behöver. Men hur skall man då bära sig åt när badrummet ser ut som ett byggvaruhus och toalettstolen står på köksgolvet?

Jag har kommit fram till följande möjliga alternativ:

  1. Traska ned till föreningens samlingslokal och använd toaletten där.
  2. Gå ut och kissa i närmaste buskage. Gärna ett som tillhör grannhuset så att jag kan hämnas lite för deras högljudda renovering.
  3. Kissa i vasken
  4. Gå in i badrummet och knäböja över avloppsröret
  5. Kissa i toaletstolen där den står och hoppas på det bästa.
  6. Kissa i en hink eller dunk, ute på balkongen
  7. Kissa i grannens brevlåda

Inget alternativ känns speciellt lockande. Alternativ ett och två är bra om det inte vore så jobbigt att ta sig ur lägenheten. Alternativ tre känns lite ofräscht. Eftersom även handfatet är satt ur spel är köket enda alternativet.

Alternativ fyra. Ja, hur låter det med ”nyrenoverat badrum med viss kissdoft”? Jag tror inte det vore möjligt att lyckas med det där på ett bra sätt, även om det är lockande.

Alternativ fem. Jamen, det går nog bra det där. Kissdoft i köket är nog ännu sämre för lägenhetens värde.

Alternativ sex är bra. Om man behöver ammoniak. Annars vet jag inte riktigt vad som vore grejen med en tiolitersdunk kiss. Är det något man kan sälja kanske?

Egentligen känns alternativ sju mest lockande. Grannen (Inte den grannen! Den andra. Han som är en idiot.) är ju ändå en idiot, så lite kiss i hans hall känns helt rätt. Han verkar dessutom inte vara hemma, så det kan funka.

Men jag fegar väl ur antar jag, och går ut. Jag tar och firar det med en öl.

Det blir roligt sen inatt, när ölen vill komma ut och jag måste klä på mig och gå ut. Då kanske dunken känns som ett vettigt alternativ.

Noterat

Röster från skithuset

När mobiltelefonerna var nya sa lustigkurrarna: ”Snart kommer du väl ta med dig mobilen på toa”. I dag har alla med sig mobilen på toa. Men många har svårt med toa-mobil-etiketten. Sms är inga problem. Jag bryr mig inte om någon bajsade när den skrev ett mess till mig. (Fast jag vill helst inte veta.)

Men att svara när ringsignalen ekar mellan kakelväggarna känns alltid lite knepigt. De ljud man ger ifrån sig på toaletten, även de mer harmlösa som spolandet av vatten, gör sig inte riktigt i telefonörat.

Det har ju hänt att man själv varit den som ringer. När någon svarar i ett ekande utrymme känns det alltid som man ryckt upp toadörren av misstag och ser den andre med byxorna nere. Ytterst genant.

Att ta med sig datorn in på toaletten är däremot inga som helst probem. Den här bloggen är till exempel skriven på toa.