De bygger hus av stulen korv

En läsare skickade mig den här skärmdumpen:

Observera annonsen. Det är en annons från hitta.se och de påstår sig kunna hjälpa mig att hitta korv. Jag kan tänka mig att använda hitta.se, men jag tvivlar på att jag skulle anlita dem för att leta just efter korv. Över huvud taget är det rätt sällan jag tappar bort korv faktiskt, så det hela känns lite överflödigt.

Men vi kan göra ett experiment. Låt oss säga att jag tappat bort korv, säg i Göteborg och att jag vill leta upp den med hjälp av hitta.se.

Jag tycker nog inte att resultatet är så imponerande faktiskt. En enda träff får jag och någonting säger mig att det där inte är min korv.

Om inte…

Om inte det där korvhuset är byggt av stulen korv förstås.

I Västra Frölunda i Göteborg finns ett korvhus, hemmahörande i Kungsbacka, och det är byggt av stulen korv. Och människorna bakom hitta.se känner till det. Jag anar en korvspiration!

Designuppror

Ja, jag jobbar på designen. Ett nytt fräsigt tema skall det bli, här på bloggen. Men det går trögt. För det saknas mål. Mål och inriktning saknas. Och bra idéer.

Och tid!

Tid saknas alltid i och för sig, så det är ju ingen idé att skylla på.

Jag vet inte vad jag vill helt enkelt. Jag vet bara att jag vill. Förändra vill jag. Något. Sen har jag lite spridda idéer också om grejer som vore fräcka, men det vill sig inte riktigt ändå, för de där fräcka grejerna är liksom mest fräcka att lära sig rent tekniskt och kanske inte märks så mycket egentligen.

Så det blir ingenting alls i förändringsväg. Och det var ju inte tanken. Tanken var att göra någonting. Någonting alls.

Jag kanske helt enkelt skulle satsa på totalt kaos. En miljard rutor som bara flyter omkring i en enda soppa. En startsida som ser ut som kriget. Det skulle man ha!

Om jag orkar…

Om vådan av att vara kund hos Eniro

Det skall vara fan att ha telefon, åtminstone om man driver företag eller ideell förening. Det spelar ingen roll vad du tar dig till. Du blir ändå aldrig av med dem.

Jag pratar förstås om Eniro. Du vet, katalogföretaget som återigen är aktuellt med sin årliga utdelning av döda träd.

Vad är det då med Eniro?

Jo, de ringer. Varje år ringer de. Två gånger ringer de. En gång ringer de för att sälja annonsplats i gula och rosa sidorna. “En annons måste du väl ha, förstår du! Och ett telefonnummer och adress i rosa sidorna också, så folk säkert hittar dig. Jodå, våra undersökningar visar att papperskatalogerna används ofta…”

Sedan, när du tackat ja till den där kataloguppgiften, för säkerhets skull, så ringer de från Eniro igen.

Det är ungefär här som den totala förvirringen brukar utbryta. Samma företag (egentligen koncern, men under samma namn, så det kan vi skita i) som nyss kontaktat dig för att du skall köpa annons i deras katalog kontaktar dig nu alltså igen för att du skall köpa annons i deras katalog.

Först ringer alltså säljare A från katalogföretaget och när du tror att du krånglat färdigt med det där för i år så ringer säljare B från samma katalogföretag, bara för att “Internet och papperskatalogen är olika verksamheter.”

Sedan tar det i och för sig inte slut där heller, för efter några månader ringer de igen och pratar länge och väl om att “ni kanske vill ha länk till hemsidan i alla fall vi har bjudit er på det i ett halvår de flesta vill ju ha länk på hemsidan” innan du får chansen att förklara för dem att du dels inte har tid att prata och att du dels slutat i styrelsen och kanske därför inte är rätt person att ringa till.

Kära Eniro, om ni nu varit så generösa att bjuda oss på en länk till hemsidan under ett halvårs tid kanske ni kan använda den länken till att kontrollera vilka som faktiskt sitter i styrelsen och därmed kan tänkas vara lämpliga att kontakta. Vore inte det smart? Eller är det alldeles för svårt för er?

Jag vet inte ens var jag skall börja med att räkna upp vad det är för fel på ett företag som:

  1. Ger ut papperskataloger
  2. Låter två olika säljare ringa samma kund för att sälja samma tjänst på två olika medier
  3. Håller sig med mänskliga redaktörer som sitter och väljer ut ”Sveriges bästa sidor” till ett manuellt uppdaterat länkindex

Jag kan inte dra någon annan slutsats än att Eniro är en bisarr rest från 1900-talet som av någon underlig anledning fortfarande inte hamnat på den historiska skräphögen.

Dagens ord: blomkålspax

Du är på krogen. Det är en bra kväll. Du har fått kontakt. Ni står där och pratar och du anar att du redan har minst halva inne.

Just då, vid precis fel tillfälle, kommer din wingman.

– Hallå! Hur är läget?

– Jotack! Kritiskt! Dra åt helvete, känner du för att säga.

Men om du säger det riskerar hela grejen att spricka. Du måste till varje pris bli av med din rotekamrat utan att avslöja dig med så mycket som en min.

Det är här begreppet blomkålspax kommer in i bilden. Du säger något, vad som helst, som inkluderar ordet blomkål och plötsligt är din feltajmade polare försvunnen.

– Tänk på en grönsak! Blomkål, slänger du ur dig och kan sedan fortsätta samtalet med ditt ragg.

Du har just utfört en så kallad blomkålspax. Du har nu 30 minuter på dig att ro ragget i hamn innan någon av dina polare får så mycket som andas i er närhet. Behöver du mer än 30 minuter är det nog bäst att gå någon annanstans för när tiden är ute kan inga stoppord i världen rädda dig.

Naturligtvis går det lika bra att använda något annat neutralt ord än just blomkål på samma sätt. Det viktiga är att ha ett i förväg definierat ord att använda vid nödlägen.

Blomkålspax funkar också utmärkt på telefon om du nu känner att du absolut måste svara när det ringer.

Forskare: Storkovan inte speciellt stor

Storkovan har länge gäckat forskarna. Trots att väldigt många genom åren tagit hem den har det hittills varit omöjligt att fastställa hur stor den egentligen är. Nu säger ett brittiskt forskarlag att de är nära en lösning.

– Vi har inte exakt kunnat fastställa storkovans storlek än, men vi börjar komma väldigt nära nu. Jag kan säga så mycket som att den inte är så stor som man först tror, säger gruppens ordförande.

Uppgifter som syrrans granne tagit del av under eftermiddagen gör gällande att värdet av storkovan ligger någonstans mellan en halv och en miljon kronor, alltså knappast något att låta sig imponeras av även om ett sådant tillskott naturligtvis alltid är välkommet.

Det är med andra ord läge att vara lite lätt skeptisk nästa gång någon säger att de kammat hem storkovan. Den är nämligen inte alls det. Stor alltså.