Om vådan av att vara kund hos Eniro

Det skall vara fan att ha telefon, åtminstone om man driver företag eller ideell förening. Det spelar ingen roll vad du tar dig till. Du blir ändå aldrig av med dem.

Jag pratar förstås om Eniro. Du vet, katalogföretaget som återigen är aktuellt med sin årliga utdelning av döda träd.

Vad är det då med Eniro?

Jo, de ringer. Varje år ringer de. Två gånger ringer de. En gång ringer de för att sälja annonsplats i gula och rosa sidorna. “En annons måste du väl ha, förstår du! Och ett telefonnummer och adress i rosa sidorna också, så folk säkert hittar dig. Jodå, våra undersökningar visar att papperskatalogerna används ofta…”

Sedan, när du tackat ja till den där kataloguppgiften, för säkerhets skull, så ringer de från Eniro igen.

Det är ungefär här som den totala förvirringen brukar utbryta. Samma företag (egentligen koncern, men under samma namn, så det kan vi skita i) som nyss kontaktat dig för att du skall köpa annons i deras katalog kontaktar dig nu alltså igen för att du skall köpa annons i deras katalog.

Först ringer alltså säljare A från katalogföretaget och när du tror att du krånglat färdigt med det där för i år så ringer säljare B från samma katalogföretag, bara för att “Internet och papperskatalogen är olika verksamheter.”

Sedan tar det i och för sig inte slut där heller, för efter några månader ringer de igen och pratar länge och väl om att “ni kanske vill ha länk till hemsidan i alla fall vi har bjudit er på det i ett halvår de flesta vill ju ha länk på hemsidan” innan du får chansen att förklara för dem att du dels inte har tid att prata och att du dels slutat i styrelsen och kanske därför inte är rätt person att ringa till.

Kära Eniro, om ni nu varit så generösa att bjuda oss på en länk till hemsidan under ett halvårs tid kanske ni kan använda den länken till att kontrollera vilka som faktiskt sitter i styrelsen och därmed kan tänkas vara lämpliga att kontakta. Vore inte det smart? Eller är det alldeles för svårt för er?

Jag vet inte ens var jag skall börja med att räkna upp vad det är för fel på ett företag som:

  1. Ger ut papperskataloger
  2. Låter två olika säljare ringa samma kund för att sälja samma tjänst på två olika medier
  3. Håller sig med mänskliga redaktörer som sitter och väljer ut ”Sveriges bästa sidor” till ett manuellt uppdaterat länkindex

Jag kan inte dra någon annan slutsats än att Eniro är en bisarr rest från 1900-talet som av någon underlig anledning fortfarande inte hamnat på den historiska skräphögen.

Obs! Lånad mail.. RING!

Det händer i stort sett varje gång jag sitter och slösurfar på Blocket. Plötsligt dyker den upp i någon annons, den där märkliga frasen:

”Obs! Lånad mail.. RING!”

Nu skall vi se här. De har lånat något som man kan få gratis precis hur många som helst av.

Här har vi alltså människor som är så fattiga att de säljer sin egendom för att få ihop till brödfödan. Men värre ändå, de är så fattiga att de inte ens har råd att skaffa en gratis mejladress.

Jag bara undrar alltså.

”Så kan du välja bland tretton nya kanaler också”

Förut blev jag irriterad. Nu har jag bytt taktik. När telefonförsäljarna ringer är jag sävlig, på gränsen till medgörlig. Det är alltid lika roligt att höra reaktionen när de plötsligt inser att de pratat i tre minuter helt i onödan.

Idag ringde en kvinna från Com Hem. Hon hade ett paketerbjudande som jag säkert skulle vara intresserad av. 24 mbit/s skulle jag få, telefoni utan månadskostnad och en digitaltevebox med ”mycket bättre ljud och 13 nya kanaler du väljer helt själv.”

Det tog nog ungefär tre minuter för henne att komma fram till vad detta skulle kosta mig: 159 kronor per månad. Tre minuters oavbrutet pratande alltså. Innan jag fick chansen att säga att: ”Nej, det där är jag inte så intresserad av.”

Jag kanske är onormal, men jag tycker det är svårt nog att göra av med 8 mbit/s, eller snarare de 4 mbit/s som det rör sig om i verkligheten. Någon fast telefon har jag inte haft sedan jag sade upp den (hos Com Hem) tidigare i år och teve, vad är grejen med det?

Jag tror inte jag känner någon som tycker att de tittar på för lite teve. Jag har absolut inget behov av mer teve och på vilket sätt situationen skulle bli bättre av fler kanaler vet jag inte. Erbjudandet verkar faktiskt ganska dumt.

Det roliga är hur de liksom inte verkar förstå, hur någon bara kan avböja deras fina erbjudande. Först blir helt tyst. Sedan kommer lite motfrågor: ”Vad har du för teleoperatör nu?” och så vidare. Sedan måste man prata med dem i två minuter till innan de mycket tveksamt avslutar samtalet.

Först efteråt inser jag att jag ju kunde passat på att klaga lite över hastigheten på bredbandet. Eller varför inte beställt en nedgradering i hastighet istället. Det hade varit ganska skoj att få höra hennes reaktion.

Nästa gång…

Röster från skithuset

När mobiltelefonerna var nya sa lustigkurrarna: ”Snart kommer du väl ta med dig mobilen på toa”. I dag har alla med sig mobilen på toa. Men många har svårt med toa-mobil-etiketten. Sms är inga problem. Jag bryr mig inte om någon bajsade när den skrev ett mess till mig. (Fast jag vill helst inte veta.)

Men att svara när ringsignalen ekar mellan kakelväggarna känns alltid lite knepigt. De ljud man ger ifrån sig på toaletten, även de mer harmlösa som spolandet av vatten, gör sig inte riktigt i telefonörat.

Det har ju hänt att man själv varit den som ringer. När någon svarar i ett ekande utrymme känns det alltid som man ryckt upp toadörren av misstag och ser den andre med byxorna nere. Ytterst genant.

Att ta med sig datorn in på toaletten är däremot inga som helst probem. Den här bloggen är till exempel skriven på toa.

”Jag är på fruktavdelningen. Jag måste lägga på nu.”

Jag är på Hemköp. Jag är i frukten och försöker plocka ut några äpplen. Några meter ifrån mig står en kvinna och pratar i telefon.

– Jag är på fruktavdelningen. Jag måste lägga på nu, säger hon plötsligt.

Jag börjar genast undra. Vem pratar hon med? Är samtalet viktigt? Har de inte pratat klart?

Varför använder hon ordet “fruktavdelningen”? Och varför måste hon lägga på bara för att hon befinner sig där? Klarar hon inte att prata i telefon samtidigt som hon handlar just frukt?

Eller är det bara en förevändning för att få sluta prata? Hatar hon kanske att prata med motparten, och i så fall, varför skyller hon på frukten? Går den andre på det?