Kategori: Humor

Idag bloggar vi över. Som en direkt följd av incidenten som ledde till slips på jobbar vi nu groteska mängder övertid i ett försök att rädda situationen åt vår stackars kund, som försatt sig själv i denna knipa genom vansinnig planering. Vad gör vi då, under tiden vi jobbar över? Jo, vi ägnar oss åt att vänta på att andra skall göra saker. I princip har vi väntat sedan 16:00 igår, men vi var hemma mellan 17 och 08 för sömn, m.m. Den här dagen liknar dock ingenting jag varit med om tidigare. Officiellt har vi inte producerat ett skit. Det har skickats en hel del email och vi har ringt ganska mycket, men vi har inte kommit någonstans med vårt arbete än. Vi väntar fortfarande. Om vi har tur får vi börja jobba framåt 22 och om vi har ännu mer tur blir vi klara före midnatt, men jag skulle inte svära på det.

Det värsta är att det finns ingenting att göra mer än att vänta. Vi tog en tvåtimmarsrast mellan 18 och 20, men nu får vi nog sitta här.

Undrar vad jag skall köpa för min övertidsersättning. Någon sportbil lär det ju inte bli, men kanske 15 par skor…

Sova får man göra när man gått i pension.

Efter den gångna helgens misslyckade uppgradering ligger vi nu så brunt till här på jobbet att det är slips på som gäller. Det gäller att nyttja alla psykologiska trick och det vet ju alla att en kille i slips kan man ju egentligen inte skälla på. Inte heller kan man ge honom en massa arbetsuppgifter. Han har ju slips, så han är säkert redan upptagen.

Vissa kollegor har fattat, men de flesta verkar helt borta när det gäller orsakssambandet mellan att ligga brunt till och att uppvisa överdrivet korrekt beteende.

Kiosktanterna hävdar att det bara är skitprat och att de minsann behandlar alla lika men det går jag på så mycket jag vill.

– Pojkar är fina, säger grannen, alltså Ä och ingen annan.
Jag tolkar detta på valfritt sätt, dvs att grannen är ute efter lammkött. Jag föreslog att hon skulle gå ner och lägga rabarber på grannen (den störige) men intresset för det verkar ytterst begränsat.

Jens skall ut!

Det är något med makrill i tomatsås. Detta livsmedel lämnar ingen oberörd. Efter tips från fadern bestämde jag mig för att prova detta, på havreknäcke, som mellanmål på jobbet. Ja, jag äter mellanmål på jobbet. Jag måste äta mellanmål vid tre, annars blir jag sur och grinig. Jag är som ett barn.

Anyway så upptäcker man ganska snabbt att detta verkligen är ett livsmedel som berrör. Vissa vill bara berätta att den numer finns på tub. Någon kallar det för kattmat och rätt många säger ”Urs, vad äckligt!” när man tar fram dagens burk. Någon enstaka person tyckte att det är ”som ketchup fast med bitar i.” Några verkar tycka att det är gott eller till och med världens käk, men ingen, absolut ingen är oberörd.

Hur blev det såhär?

Vad skall vi göra?

Grannen, alltså inte syrran, utan grannen under mig, har tidigare ägnat sig åt s k nattrenovering. I samband med denna pratades det även i telefon i den helt kala och tomma lägenheten. Att han har en bullrig röst hjälpte förstås också till, men när renovering och telefonbabblande pågick för tredje natten i rad gick jag ned och klagade. Kände mig gränslöst gubbig över detta, men det gick genast över när jag möttes av en attityd av typen ”Jag pratar väl i telefon hur mycket jag vill och när jag vill i min lägenhet.”

Renoveringen gick dock över och eftersom människan jobbade på sjön försvann problemet. Bara för att återkomma denna höst. Inte i form av renovering men i form av ständigt nattsuddande åtföljt av högljutt prat, högljutt bullrigt skrattande, springande i trappuppgången åtföljt av ännu mer störande prat i trappuppgången och smällande i dörrar. Dumma jag trodde att det var någon ny tillfällig nyck och att det skulle gå över.

När jag ligger i min säng och försöker sova mitt i natten och är som ett åskmoln av ilska över de ständiga störningarna är inget bra tillfälle att försöka föra en dialog med den som redan tidigare visat en avig attityd. Vid andra tider på dygnet är människan knappast hemma, så problemet är ju uppenbart. Alltså blev det inget klagande. Förrän idag. Jag skrev ett litet vänligt vykort och påpekade att huset är lyhört (alla vet detta redan, men ändå) och att jag skulle uppskatta lite lägre ljudnivå på kvällar och nätter. Uppskatta. Så skrev jag. Inget annat.

Lite senare ikväll när jag satt och titta de på TV fick jag en lapp i brevlådan. Jag var hemma. Det måste ha framgått väldigt tydligt genom det lyhörda golvet och ljuset i brevinkastet. En lapp alltså. Inte ringa på.

Tydligen är mitt resonemang befängt. Att man inte skulle få klampa runt i sin lägenhet och prata eller skratta vid valfri tid på dygnet är befängt tydligen. Så tolkade jag svaret. Han är också noga med att påpeka att han inte vill starta en grannfejd och det är väl ungefär exakt när han gör detta som han bekräftar att detta nu blivit en grannfejd.

Nästan rond. Syrrans granne, efter att ha laddat en ordentlig stund, (Jag blir alltid så upprörd i sådana här lägen och det är ju inget bra utgångsläge för den typ av samtal jag hade tänkt mig.) Går jag ner och knackar på. Blir mycket artigt inbjuden, till och med erbjuden att sitta i soffan. Jag väljer förstås att stå i hallen. Frågar om han verkligen menar detta. Attityden är sig lik från förra mötet, men jag är lite mer påstridig nu. Jag får veta att han pluggar väldigt mycket nu och då måste man tydligen ringa folk mitt i natten och prata med sin bullriga röst i sin fortfarande kala lägenhet. (Där finns förvånande nog en soffa och en säng, men sen är det väl slut på textilier. Mottagligheten för budskapet är väl sådär. ”Jag har muckat nu och bor inte på ett logement med släckning 22:30” är ett favoritcitat när jag påpekar att det faktiskt finns regler för flerbostadshus och störande ljud. Sen får jag veta att jag klampar i golvet också. Närdå? När han är uppe och pratar i telefon. Stör det? Vore jag uppe och klampade om det vore tyst så man kunde sova? Frågorna hopar sig men jag finner för gott att inte ställa dem.

Jag lämnar människan med ett löfte om att han minsann får ringa folk när han vill, vare sig det sker klockan tolv, två eller fem på natten, men att han skall försöka visa hänsyn.

Nu är det märkligt tyst en våning ner. Undrar hur länge det skall hålla i sig. Jag får väl vänta några dagar och se om kriget fortsätter. Då blir det skriftväxling med styrelsen. Jag älskar skriftväxling. Det är min paradgren. Jag piskar skiten ur vem som helst. Nåja, kanske inte proffessionella talskrivare och liknande, men annars. Jag har ett fungerande minne och jag har tack vare min grannes beteende fått tillgång till en massa fakta som knappast kommer att framställa mitt ärende i en sämre dager. Dessutom är jag läskunnig och det kan ju vara av värde när man öppnar lagboken.

Jag är förberedd. Jag är laddad. Om kriget kommer. Jag älskar krig. Pennkrig, that is. Jag får energi av pennkrig. Jag kan hålla på länge. Så länge det roar mig. I det här pennkriget gör det mig inte så mycket om det skulle råka bli mos av motståndaren, till skillnad från de där besvärliga pennkrigen på jobbet där man måste vara diplomatisk och ta hänsyn till en massa politik och annan skit.

Nu jävlar! Men i slutändan slipper jag gärna, hur underligt den än kan låta efter denna proklamation. Jag vill inte göra mos av folk. Jag vill ha det trevligt och dricka pilsner och tjuvröka tillsammans. Det kanske vi kan göra om den här situationen normaliseras. Men attityden är utmanande, tonläget är högt och vapnen vässade. Vad som helst kan hända.

Over and out!

I flera veckor nu har jag undrat, varför det inte finns någon titel på min blogg och nu äntligen har jag upptäckt att det finns en inställning för detta. Varför tog detta sån tid nu då?

För övrigt noterar vi att grannens syrra börjat bloggskolka. Jag undrar om det är så att hon hämnas på mig för min frånvaro, eller kanske för att jag kallat henne för sträng, tysk lärararinna.

Nej, jag fattar ingenting. Grannens syrra! Kom tillbaka! Allt är förlåtet! (Nåja, nästan allt…)

Aj aj! Oj oj!

Vissa straffar gud direkt, men jag är glad att han i mitt fall i alla fall väntar till morgonen efter. En fråga bara: Räcker det inte med att jag skall ha ont i huvudet, skall det verkligen vara nödvändigt att påtvinga mig tidigt uppvaknande och sömnbrist?

Sååå tröttsamt!

Ååååh! Bloggen! Mitt kära heroin! Som jag saknat dig.

Det är som om bloggen vore som städning; jag har liksom inte kommit mig för att logga in här och bajsa ord, trots att jag har hur mycket som helst att säga om ingenting.

Fosmongo-satsningen går över förväntan. För andra veckan i rad har jag hunnit med fyra träningspass när fredagen infinner sig. Denna gång måndag-torsdag. Jag tror jag skall permanenta försöket och låta det bli söndag-torsdag som gäller. Fredag kan jag gott ta ledigt. Frågan är hur det skall bli med lördagarna.

Om jag bara kunde komma på något vettigt att göra med tillvaron också. Det är desto svårare.

Fysmongo 2006

Jag gör ett nytt försök att bliva fysmongo. Det brukar gå bra i några dagar, men sedan kommer det något ivägen som stör. Påfallande ofta är detta något ett fruntimmer, men i nuläget har jag svårt att se hur det skulle kunna inträffa, så jag passar på nu. Kanske lyckas jag denna gång och kan då försätta mig i ett läge där jag slipper bry mig om att skaffa mig ett liv.

Satsningen bygger på principen om minst ett träningspass om dagen. När jag kommer riktigt i form kan jag nog förlänga passen så pass (Aj aj aj! Den var dålig!) att jag helt slipper hinna med någon fritid. Den dagen kan man säga att jag har lyckats. Sen kan jag lägga av och börja med något annat som t ex golf eller varför inte materialforskning.

Så! Nu är det jag mot Universum. Så får vi se vad Universum hittar på för överraskning den här gången, som gör att jag inte lyckas nu heller.

Sur och grinig!

Jag är så jävla sur och grinig idag. Jag förstår inte varför. (Jo, jag förstår mycket väl varför, men det behöver ni inte veta något om, era nyfikna jävlar.)

Jag är så sur och grinig att någon borde ge mig en fet smäll på käften. En fet smäll på käften är vad jag förtjänar.

Här är jag! Bring it on!

Tisdag, jobbat, tränat, trött. Jävla granne! Inte grannen då, utan grannen under. Hålla låda nätterna i ända. Men det där är bara en jävla ursäkt. Jag kan inte somna, med eller utan granne. Besvärligt!

Nu skall jag försöka i alla fall. Jag har bankat skiten ur mig på Ki Boxen och proppat i mig riktigt kolhydratfri föda som man inte blir det minsta pigg av, så kanske att det går. Om vi vill. Om alla hjälps åt.

Här skulle man ju kunna dumpa lite foton från sin pappersblogg, men det blir inget med det. Inte idag.

Ridå!