Linux pocket guide delar upp kommandona och programmen i funktionsgrupper och ger dig bara kort information om de vanligaste parametrarna, dvs det du oftast behöver.

Linux pocket guide är skriven för Fedora Linux men den är fullt användbar även för andra Linux-dialekter, och för BSD-varianter som Mac OS X. Alla detaljer kanske inte alltid stämmer för just ditt operativsystem men det mesta är universellt tillämpbar kunskap.

Linux pocket guide, av Daniel J. Barrett, ISBN: 978-0-596-00628-0, finns att beställa i en nätbokhandel nära dig.

Redaktörn

bloggar.se: boktips, IT, linux

Bakgrunden är att adresserna i nuvarande version 4 av internetprotokollet håller på att ta slut. För att klara framtidens behov finns sedan länge en ny adress-standard framtagen. Den kommer dock inte förrän i version 6. Kvällens uppgradering är bara en förberedelse.

22 augusti i år kommer den stora smällen. Då stängs internet i två dagar för uppgradering av all central nätverksutrustning till version 6. I samband med detta kommer en hel del rputrar att behöva bytas ut för att klara av att hantera de nya adresserna som är 128 bitar långa istället för nuvarande 32.

Ledningen för Internet Engineering Task Force, IETF, som leder uppgraderingsarbetet räknar inte med några större problem i samband med kvällens arbete. Vid midnatt bör nätet vara tillbaka i full drift igen.

För dig som hemanvändare gäller att du kan behöva starta om ditt bredbandsmodem och din router efter att uppgraderingen är klar. Är du webbhotellsägare ska redan ha fått information från din internetleverantör.

syrrans granne

bloggar.se: datorer, internet, IPv4, IPv5, ipv6, IT

Hej!

Vi har nu lyckats fastslå följande:

1. Ni är, enligt egen uppgift, inte ombud – registrar som ni väljer att kalla det – för domänen alltomkorv.se. Ni har tidigare varit detta men ni har skriftligen meddelat att ni avsäger er detta förutsatt att jag inte inom viss tid bekräftar nya avtalsvilkor, vilket jag, enligt er egen uppgift, inte gjort.
2. Ni har fakturerat mig för årsavgift för domänen alltomkorv.se.

Ni har alltså först sagt upp vårt affärsförhållande gällande domänen och därefter fortsatt att fakturera för årsavgiften.

Jag vet förstås inte vad dansk lag säger om ett sådant förfarande, men här i Sverige kallas det bedrägeri och bestraffas med böter eller fängelse.

Jag förutsätter att ni utan dröjsmål återbetalar den av er felaktigt fakturerade årsavgiften, SEK 95, förslagsvis genom att beloppet återförs till det betalkort som används för att betala er faktura.

Redaktörn

bloggar.se: bedrägeri, domäner, fakturaskojare, luftfakturor, one.com, webbhotell

Ja, nu tänker du kanske att ålderdomen slutligen hunnit ifatt mig, men nej, det var faktiskt bättre förr.

När jag provade att köra Ubuntu 9.04 på min Acer Aspire Timeline 1810T, lyckades jag få ut drygt sex timmars drift innan batteriet var tömt. Med version 9.10, som släpptes igår, fick jag bara ut fem timmar och då hade jag ändå slagit på laptop mode.

Drivrutinsläget är förvisso bättre. Jag behöver inte längre manuellt bygga och installera drivrutinen till nätverkskortet och det verkar fungera bättre med extern bildskärm men vad hjälper det när strömmen rinner ur systemet allt fortare?

Det ser alltså ut som om Windows 7 kommer att få en chans i alla fall, om nu Microsoft lyckas leverera någon gångtång. De ägnar sig ju fortfarande åt att leverera kartonger och plastbitar istället för programvara och har därför lyckats med konststycket att sälja slut på en produkt som till hundra procent består av information.

Bara för att vara på den säkra sidan ska jag köra ett nytt test av batteritiden i Windows Vista. Det kan ju vara tiden som rinner ur batterierna rent allmänt, även om det verkar konstigt att det skulle gå så fort.

Läs alla inlägg om Acer Aspire Timeline 1810T

Redaktörn

bloggar.se: acer, Acer Aspire Timeline 1810T, bärbart, batteritid, Karmic Koala, linux, test, Ubuntu, Ubuntu 9.10, Ubuntu Linux

Startproblem

Det är någonting med SATA-diskar i bärbara datorer och Linux. Första gången jag stötte på problemet var när jag körde Linux på min Macbook.

Jag trodde då att disken kanske var sjuk på något sätt. Oklart hur, för allt fungerade när man väl fick igång datorn, men det tog ofta flera minuter extra och ibland gick det inte alls.

Men nu vet jag vad problemet är. Det stavas AHCI och är ett protokoll för att komma åt SATA-diskar. Problemet är att med nuvarande Linux-kärna fungerar inte AHCI så bra. Det går att starta, men bara ibland. Oftast inte visar det sig.

AHCI går att stänga av i BIOS på den här maskinen. Det går att byta SATA Mode till IDE istället. Det ger säkert sämre prestanda, men å andra sidan går ju Linux att starta och det var ju det vi skulle göra.

PowerTOP

PowerTOP heter ett program från Intel. Det finns i form av ett paket som du kan installera via din pakethanterare. När du kör PowerTOP får du diverse tips om optimeringar, som du dessutom kan be PowerTOP genomföra direkt, förutsatt att du kör programmet som root. (Det rekommenderas ändå, eftersom du får mer information då.)

Men det är inget trolleri. Det blir en tumme i form av två mindre justeringar. Sedan vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag har ju en massa idéer på vad man skulle kunna göra förstås, men nu var inte tanken att jag skulle sitta i timmar och försöka trimma Linux utan se vad som går att göra med enkla medel.

Det blir fem timmar på en laddning i dagens session och nej, det är inte tillräckligt. Jag vill ha åtta timmars kräm och det enda som verkar kunna ge mig i närheten av detta heter just nu Windows Vista.

Tji Linux

Det blir inte så mycket mer Linux på den här burken. Inte just nu. Kanske senare. Det kommer nya distributioner i framtiden. Kanske blir det ett nytt försök redan i oktober.

…och så vägrar Windows starta

Som en liten bonus får jag inte igång Windows efteråt. Först kommer jag på att jag kanske ska slå på AHCI igen, så jag gör det, men det hjälper inte. Lyckligtvis finns det en last known good-konfiguration som fungerar.

Nu stänger vi Linux-butiken för den här gången. Jag pillar inte mer med det här nu, men andra får gärna försöka. Jag får hanka mig fram med Cygwin så länge.

Nästa gång…

…blir det en titt bakom alla hemliga luckor som sitter under datorn och kanske, kanske en blåtandsmodul, eller något annat skoj.

Redaktörn

bloggar.se: acer, Acer Aspire Timeline 1810T, AHCI, bärbart, datorer, hårdvara, IT, linux, SATA, test, Ubuntu

Pingat på intressant.se.

Det här är del två serien om Acer Aspire Timeline 1810T. I första delen tog jag upp den ur kartongen och provkörde lite med Windows Vista. Idag är det dags att gå på djupet och prova hur den funkar med Linux.

Acer Aspire Timeline 1810T levereras förinstallerad med Windows Vista, vilket säkert är lockande för många. Men hur går det om man istället trycker in Ubuntu Linux? Väldigt bra, visar det sig, möjligen med undantag för batteritiden. Med lite tur går det till och med att titta på mpeg4-film i HD-format, även om just det faktiskt är på gränsen både i Vista och Ubuntu.

Mitt första försök hade tiden emot sig. Ett trådlöst nätverk som åkte jojo och uteblivet stöd för det fasta nätverkskortet gjorde att försöket avbröts i förtid.

Efter att ha brottats med Windows Vista i ett par veckors tid är det väl bara att konstatera att lite mer uthållighet hade lönat sig. Den saknade drivrutinen tar ungefär fem minuter att ladda ned och installera och därefter funkar faktiskt allting.

Wubi – Enkel installation med förhinder

Den här gången tog jag en genväg och installerade Wubi. Det innebär helt enkelt att du slipper skapa en särskild partition på hårddisken för Ubuntu. Istället skapas en stor fil som fungerar som en partition. Det blir lite sämre prestanda på just disken, men det är inget problem för det här testet.

Ett problem är det dock om du försöker välja ett annat språk än det som Wubi-installationen föreslår. Gör inte det. Det fungerar inte. Det kan fungera om du har en dåligt uppdaterad Windows-version, men då har du andra problem. Låt standardvalet för språk vara och byt efteråt istället, om du måste.

Igång och iväg!

Du behöver ett trådlöst nätverk för att komma igång. Antingen det, eller så får du ladda ned drivrutinerna för det fasta nätverkskortet i förväg. Paketet heter AR81Family Linux Driver. Senaste versionen i skrivande stund är 1.0.0.10 men kolla för säkerhets skull här efter senaste versionen.

Om du vill köra Ubuntu i Wubi som jag gjort är det bara att stoppa i CD:n när du har Windows igång och välja att starta Wubi.exe (finns i roten på CD:n). Annars stoppar du i CD:n och startar datorn från den.

Om du väljer att inte köra Wubi utan istället installerar till en egen partition måste du börja med att lösa nätverksproblemet. Har du ett trådlöst nät och vill köra standardinstallationen startar du enklast Ubuntu från CD:n först och ansluter till nätverket. Därefter är det bara att dra igång installationen.

Har du inget trådlöst nätverk gör du på samma sätt, fast du startar istället ett terminalfönster och följer denna howto för att få igång det fasta nätverket. Observera dock att det finns ett fel i instruktionen. Där det står att du ska använda kommandot sudo modprobe arl1e fick jag istället skriva sudo modprobe atl1e, oklart varför, men antingen står det fel, eller så varierar hårdvaran mellan olika marknader.

Om du är avancerad nog att använda den alternativa installationsskivan för Ubuntu får du göra motsvarande i någon virtuell konsol, men är du så avancerad vet du mycket väl hur du ska göra.

Konfigurera, konfigurera, konfigurera

Jag körde installationen med en extern skärm inkopplad. En rejäl skärm med upplösning 2048×1152 har jag inkopplad i HDMI-porten. Efter installation fick jag manuellt gå in i skärminställningarna och ändra från standardupplösningen 1024×768, och det funkar. Däremot får fönsterhanteraren problem efter en omstart. För att skrivbordet ska fungera korrekt måste jag gå in och ändra inställningarna, först till en lägre upplösning och därefter tillbaka till ursprungsläget.

Webbkameran funkar direkt. Det är bara att installera Cheese, så kan du genast sätta igång och ta såhär fina bilder:

Man kanske inte blir så snygg, däremot ganska grön. Vill du ta snygga bilder rekommenderar jag att du använder en riktig kamera. Men det funkar…

Ljud… Ljud under Linux är verkligen inget favoritämne. Vi kan väl sammanfatta det som att ljudet funkar. Det går att spela upp ljud i högtalarna, och i hörlursutgången och med lite tur går det även att använda både intern och extern mikrofon. Efter en stunds experimenterande med mixerinställningarna gick det i alla fall att ringa till Älvdalen med Skype och prata bort 20 minuter.

Men jag vet fortfarande inte vad volymknapparna på tangentbordet reglerar. Det går att höja och sänka volymen med dem, men volymen för vad vet jag inte. Inte  för högtalarna i alla fall. Jag misstänker att de möjligen reglerar volymen på ljudet i HDMI-utgången men det har jag ingen utrustning för att kolla.

Kortläsaren… var jag nära att glömma, men den funkar. Du kan lugnt fortsätta fotografera.

Pekplatta. Ja, det finns en pekplatta och den kan du använda, men det är något med känsligheten som inte är så bra. Efter att ha inaktiverat möjligheten att klicka på själva plattan gick den i alla fall att använda, även om jag nog föredrar en riktig, extern mus.

Åtta timmars batteritid… eller kanske 4,5

Batteritiden är alltid ett sorgligt kapitel när det gäller bärbara. Framför allt är det sorgligt stor skillnad mellan reklam och verklighet. I Windows Vista är det ändå möjligt att komma i närheten av de utlovade åtta timmarna, men med den här distributionen av Ubuntu ser det värre ut. Nu har jag kört burken i fyra timmar på batteri och enligt operativsystemet har jag ca 30 minuter kvar.

Det är inte riktigt acceptabelt och att byta från Windows Vista till Ubuntu under dessa förutsättningar skulle förfela en hel del av syftet med datorköpet – att kunna jobba en hel dag, utan att behöva ta med sig laddaren. Det där går säkert att förbättra, men det får bli en senare övning.

Det här är del två i min serie artiklar om Acer Aspire Timeline 1810T. I första delen tog jag upp den ur kartongen och provkörde lite med Windows Vista.

Redaktörn

bloggar.se: acer, Acer Aspire Timeline 1810T, bärbart, datorer, IT, linux, test, Ubuntu

Pingat på intressant.se.

Det var innan jag provade Windows Vista.

Jovisst, jag har kört Windows Vista några gånger. Flera minuter säkert. Kanske en timme sammanlagt. Jag har använt det för att det råkat vara installerat på någon dator jag lånat eller blivit ombedd att fixa.

Att gränssnittet och navigationen var en katastrof visste jag redan. Det märker man ganska fort när man ska hjälpa någon med ett krånglande nätverk, att det helt enkelt är omöjligt att navigera i soppan. Men alltså, nu har jag använt det på riktigt, på min egna dator. Försökt har jag i alla fall.

Windows Vista fungerar inte.

Även om navigationen och gränssnittet i allmänhet är en katastrof trodde jag ändå att det faktiskt fungerade rent tekniskt, på en grundläggande nivå. Dumma mig!

Windows Vista kan inte kopiera filer.

Jag har en hemkatalog. Den ligger på en server som delar ut den via Microsofts eget protokoll, SMB. Där ligger filerna, åtkomliga. Jag kan se dem, öppna dem, spara dem och göra allt annat jag förväntar mig. Men de går fan inte att kopiera.

Jag har en hemkatalog på kanske 20 GB. Det är ju en löjligt liten mängd i dagens läge, men så är det ju bara en liten del av mina filer som ligger där. Dessa 20 GB vill jag kopiera från servern till min lokala hemkatalog. 20 GB och ja, rätt många tusen filer är det men ingenting konstigt.

Så jag markerar, drar och släpper. Tjoff! Så! Bara att vänta. Så börjar Windows räkna upp hur många filer och hur mycket data den ska kopiera.

1000 filer… 2000 filer… 3000 filer… 4000 filer… *poff*

Borta!

Dialogen som räknar upp filerna försvinner.

Sedan händer ingenting.

– Hmmm… Det där var konstigt. Jag är rätt säker på att den inte borde göra sådär. Jag provar en gång till.

1000 filer… 2000 filer… 3000 filer… 4000 filer… *poff*

Borta!

OK, nu börjar det bli löjligt, men jag provar några gånger till, med samma resultat. Ingen filkopiering, inget felmeddelande, bara poff borta.

Till slut tvingas jag inse det omöjliga, nämligen att Windows Explorer faktiskt kraschar när jag försöker använda den för att kopiera filer från nätverket.

Jag vet inte vad ni andra tycker men för mig är filhantering den kanske mest grundläggande funktionen i ett operativsystem om man bortser från kommandoprompten men den har ju Microsoft hällt ut med badvattnet för länge sedan.

Som jag minns det bestod Microsofts första operativsystem, MS DOS, ursprungligen av de två komponenterna kommandoprompt och filsystem och inte ett jävla skit mer faktiskt. Det var inte så avancerat på den tiden, men man kunde åtminstone kopiera filer.

Det går uppenbarligen inte längre.

Nej, vill du föra över filer till en dator som kör Windows Vista gör du nog bäst i att använda en portabel hårddisk. Då kanske det fungerar.

Nu vet jag bara inte om jag ska känna mig lättad eller besviken. Från början skulle Windows Vista bara bli en parentes. Jag skulle testa lite. Men sen blev det lite för krångligt med Linux på grund av vissa drivrutinsproblem, så jag bestämde mig för att köra Windows Vista i alla fall. De flesta program jag använder finns portade och jag gör inte så underliga saker.

Men nu alltså. Jag vet verkligen inte om det kommer att gå. Det är för dåligt. Det funkar ju inte. Filhanteringen är inte toppen på isberget. Det är själva fundamentet till isberget och funkar inte den detaljen är toppen på isberget faktiskt ganska ointressant.

Det här var fanimig det sämsta jag sett på länge. Den personliga olycka jag skaffat mig genom Linux är ingenting mot det här. Windows Vista gör ont att använda. I själen.

Redaktörn

bloggar.se: datorer, drm, Humor, IT, linux, Microsoft, skit, skräp, slackerprosa, vardagsliv, Vista, Windows, Windows Vista

Pingat på intressant.se.

En netbook på 1,4 kg som går över 8 timmar på en laddning och kostar 6000 kronor? Naturligtvis är det för bra för att vara sant. 1,5 kg är närmare sanningen och 8 timmars drift kan du möjligen få ut, men då får du hålla dig till lätt användning.

1477 gram – det ska vara en datorleverantör till att avrunda det till 1,4 kg. Vågen ljuger inte. Lite svårare är det med påståenden om batteritid, men med ytterst lätt användning går det åtminstone att komma i närheten av åtta timmar, även om det verkar osannolikt att det ska gå vid något som liknar normal användning.

Annars finns det rätt lite att anmärka på vid en snabb granskning. En skärm på 11,6 tum och ett bra tangentbord och pekplatta är en bra början och ett hyfsat grafikkort med HDMI-utgång antyder en möjlighet att titta på HD-film i vettiga upplösningar. Det enda jag saknar är Bluetooth, men det verkar vara ett kommande tillval eftersom både indikator och avstäningsknapp finns.

Installation

Datorn kommer förladdad med Windows Vista Home Premium och för att komma igång är det bara att slå på strömmen och välja språk. Därefter sköter den sig själv. Efter en dryg timme kan du börja använda datorn.

Fast du är ju inte klar där förstås. Till att börja med måste du ägna en stund åt att installera diverse uppdateringar. Sedan kan du ägna en bra stund åt att rensa datorn också. Acer skickar med ett tjugotal spel och Microsoft bjuder på en 60-dagars provversion av Microsoft Office. Om du tycker att det där bara är onödigt har du att göra någon timme till med att avinstallera allt.

Efter att ha suttit 3-4 timmar bara med installation och avinstallation börjar jag fråga mig om det inte hade varit lättare att helt enkelt strunta helt i Vista. Jag har ju ändå tänkt mig att köra Linux på burken, så det här är egentligen förspilld tid, men å andra sidan är det ju en nyttig påminnelse om hur det funkar på andra sidan.

Prestanda

Som ägare av Acers första netbook, Aspire One 110, har jag fått vänja mig vid att vänta på saker. I synnerhet efter att jag installerade Ubuntu Netbook Remix på den har jag fått vänja mig vid att vänta på att Firefox ska ladda webbsidor.

Men nu är det slutväntat, för i den här burken sitter både en snabbare processor och sex gånger mer minne minne, plus en disk som är snabb både på att läsa och skriva.

Det här är en dator som inte bara funkar att skriva dokument och surfa med. Du kan redigera bilder med den om du vill och det går att dra igång en webbserver utan att den säckar ihop fullständigt. Dessutom ryms allt det där du behöver på hårddisken. Den har med andra ord potential att ersätta tre datorer:

• Den gamla bärbara som är lite för tung och har för dålig batteritid
• Min gamla netbook
• Skrivbordsdatorn

Inte så illa pinkat för 6000 kronor. Jag tror jag behåller den här burken.

Systemåterställning – Ett varningens ord

Den här datorn levereras förladdad, med en särskild partition för installation och systemåterställning. Du kan i vanlig ordning återställa systemet från denna partition eller från återställningsskivor som du skapar inifrån Windows. Det var när jag skulle använda dessa för att återställa datorn efter ett experiment som jag upptäckte problemet.

Återställningsskivorna kräver att det redan finns en formaterad och startbar partition för Windows och att Master Boot Record på hårddisken är förberedd. Finns det ingen partition formaterad för Windows går det inte att göra någonting alls och utan Master Boot Record kommer ditt system inte att starta.

Du får alltså vara beredd på en del trassel om du bestämmer dig för att blåsa burken och installera något annat. Mer om detta i nästa artikel, när vi ska se hur det går att installera och köra Linux på Acer Aspire Timeline 1810T.

Redaktörn

bloggar.se: acer, Acer Aspire Timeline 1810T, bärbart, datorer, IT, mobilitet, netbooks, slackerprosa, test, vardagsliv

Pingat på intressant.se.

Idag ägnar vi oss åt systemunderhåll här på redaktionen. Just nu flyttar vi lite filer. Sedan funderar vi på att flytta dem igen, fast åt andra hållet.

Något år ska vi skaffa en vettig låda till vår server också.

syrrans granne

bloggar.se: dataflyttning, hårddiskar, Humor, IT, servrar, slackerprosa, systemunderhåll, vardagsliv

Om du inte höll på med datorer på 1980-talet kan du skippa det här inlägget. Du kommer ändå inte att förstå. Det kommer att vara lika obegripligt för dig som ett samhälle utan internet.

Ni övriga. Ja, ni kan väl helt enkelt bara dregla över denna antika tingest som nu är i min besittning och som nu åter funnit sin rätta plats. Nåja, kanske inte i fysisk mening – på soffbordet lär den ju inte få stå någon längre stund – men den har åter fått en server att vara ansluten till.

Nej, det är inget fusk. Det är verkligen en monokrom skärm. Närmare bestämt en IBM PS/2 Monochrome Display. Den visar text och 16 gråskalor. Den kanske visar grafik också. Jag har ingen aning. Jag vet inte varför man skulle prova tockna perversiteter på en så här fin konsoll-skärm.

Sist satt den på en 386:a, stor som en bigtower, med en 115 MB hårddisk och säkert 16 MBGB internminne.

Dagens server är lite mindre. Den får ledigt plats i ett 5,25-tumsfack.

Allt var inte bättre förr…

syrrans granne

Tangentbordet på bilden ser fint ut, men det finns ett problem: Någon har hällt rödvin i det.

Vi har provat med lite olika räddningsmetoder och bland anant badat tangentbordet i destillerat vatten – vilket löste ut en hel del smuts – tyvärr utan att lyckas få till ett användbart resultat, så nu vänder jag mig till er läsare.

Har du ett tangentbord till en IBM (numer Lenovo) Thinkpad X40 liggande? I så fall kan jag tänka mig att befria dig från bördan. Det ska helst vara svensk layout, men egentligen funkar det med vilken layout som helst. Jag är inte så petig med vad som står på knapparna.

Jag kan tänka mig att betala en slant.

Har någon en 1,8-tums hårddisk liggande är det också av intresse.

Hör av dig per kommentar eller epost!

Redaktörn

bloggar.se: efterlysning, IBM, IT, köpes, reservdelar, slackerprosa, Thinkpad, Thinkpad X40, vardagsliv, vin i tangentbordet

IBM säljer ett programpaket som jag kan tänka mig att köpa. Jag vet, det låter jätteunderligt, men så är det i alla fall. Allt är mycket klyftigt uttänkt och verkar bra på alla sätt, så jag överväger att faktiskt slå till.

Men så är det ju problemet att handla av IBM. Det korta svaret är att det kan man inte.

Man kan köpa IBM:s mjukvaror av deras business partners. Om man har tur kan man det. Efter att man först letat upp någon som är intresserad av att göra affärer och därefter forcerat en säljare som har dollartecken där pupillerna borde sitta kan man säkert köpa deras produkter.

Men jag är inte intresserad av någon affärsrelation. Jag vill ha produkten nu genast i min dator. Sedan vill jag inte ha någonting mer. Inga konsulttjänster och inga anpassningar. Ingenting som en business partner vill sälja är jag intresserad av.

Det är lätt att få för sig, när man besöker IBM:s sajt, att det faktiskt går att köpa licenser där. Det finns till och med en flik med texten Köpa och där kan du klicka, men när du väl hittat fram till rätt produkt har du hamnat någon helt annanstans och klickar du på köpa-fliken igen är du plötsligt tillbaka där du började.

Fast ja, det finns någonting där. Det finns en liten ruta där det står om “Enkla sätt att handla.”

Bra! Men nej! Skit!

IBM:s enkla sätt att handla består i att du antingen fyller i ett formulär med 750 fält som därefter går in i något system någonstans. Sedan ringer väl någon av de där säljarna efter ett tag, kanske. Eller så kan du ringa IBM och säkert bli rundkopplad en stund och sedan kanske få hjälp. Eller skicka epost. Jag antar att det egentligen är ett formulär det också.

Det här är inte enkelhet. Det här är byråkrati.

Enkelhet är “Fyll i ditt kreditkortsnummer här så får du en licensnyckel och en URL för att ladda ned programvaran” eller möjligen “Fyll i beställningsformuläret så skickar vi CD:n och fakturan med vändande post.” Det är relativt enkla alternativ som jag kan tänka mig att utnyttja.

Att fylla i en massa skit i ett formulär eller att ringa något anonymt telefonnummer är jag däremot väldigt lite intresserad av. Om de åtminstone publicerade prisuppgifter så kanske. Men nu blir jag mest trött. Och missnöjd.

Och så finns det folk som på allvar undrar varför företag använder olicensierad programvara. Hur vore det att hjälpa sina potentiella kunder, istället för att skicka BSA:s advokater på dem?

Redaktörn

bloggar.se: BSA, IBM, IT, licsenser, Lotus, mjukvara, piratkopiering, slackerprosa, upphovsrätt, vardagsliv

Mental note: Nästa gång du undrar varför din dator vägrara starta på CD:n du just stoppat i CD-läsaren, kontrollera först att det verkligen är en CD du stoppat i och inte en DVD.

Senast jag stötte på det här problemet var i och för sig på bronsåldern (ungefär när den nu aktuella datorn tillverkades) och då hade jag inte ens några DVD:er, så jag kanske kan skylla på att det var första gången, men ändå. En halvtimme är faktiskt för mycket.

Rubriken, för er som inte förstår, är en vandringssägen från den tiden då människan använde disketter som bärbart lagringsmedium. Ofta tvingades man mata in en hel bunt av dem för att installera större program. Skivorna skulle alltså stoppas in en och en, efter varandra, men det ska tydligen vissa användare ha missuppfattat.

syrrans granne

bloggar.se: CD, datorer, dumheter, DVD, Humor, IT, SBK, skjut användaren, slackerprosa, support, vardagsliv

Här ser vi ett exempel på så kallad Apple-kvalitet: En Mac Book som börjar spricka efter mindre än två år.

Det ska bli spännande att se hur länge den håller ihop. Jag tänkte att vi kunde använda farsans gamla Thinkpad som jämförelseobjekt…

syrrans granne

bloggar.se: Apple, datorer, Humor, IBM, IT, kvalitet, Mac, Mac Book, plast, slackerprosa, Thinkpad, vardagsliv

För det som händer när jag slår på strömmen till lägenhetens andra trådlösa accesspunkt är att datorn som jag just jobbar på (En Mac Book – Ni vet, en sån där som “bara funkar” enligt reklamen) får spader och bestämmer sig för att tappa bort det primära trådlösa nätverket, som den är kopplad till.

Detta utlöser i sin tur att flyttningen av en större fil drabbas av ett avbrott, när den fjärranslutna disken plötsligt upphör att vara fjärransluten. Sen bestämmer sig min Mac Book för att vara underlig en stund, innan den återhämtar sig och åter går att koppla upp till den fjärranslutna disken.

Det är bara ett problem. Den där stora filen jag höll på att flytta är förstås bara delvis flyttad och den halva som skapats på destinationen är låst, antagligen av programmet som delar ut filen.

Så jag loggar väl in på servern då och startar om programmet. Så! Problemet löst!

Här någonstans är saker fortfarande begripliga. Normala om man så vill. Jag är bara något irriterad över att ha tvingats avbryta det jag höll på med, men verksamheten ska snart vara igång igen. Jag ska bara koppla upp mig mot disken igen.

Det går inte.

Fel användarnamn och lösenord tycker min Mac Book. Den har uppenbarligen blivit knäpp och måste startas om. Alldeles strax ska jag kunna komma åt den där filen. Eller kanske inte, för efter omstarten är det fortfarande fel på användarnamnet eller lösenordet.

Nu följer en stunds febrilt pillande på servern med återställning av lösenord och omstart av diverse tjänster vilket leder till att cirkusen upprepas några gånger. Slutsatsen blir att något blivit fel på servern och att det är lika bra att starta om den helt. Det går ju ganska fort. Alldeles strax ska jag kunna fortsätta med att sortera filer.

Vad händer då?

Jo, den där servern då. Den har en krypterad disk. Det för med sig olägenheten att jag måste skriva in ett lösenord vid start. Men det tar inte så lång tid. Eller skulle inte ta så lång tid, om det trådlösa tangentbordet behagade fungera.

Det behagar inte fungera. Inte alls behagar det fungera. Jag rycker ur USB-pluggen och testar ett annat uttag. Jag försöker starta om kopplingen mellan tangentbordet och USB-pluggen men tangentbordet vägrar kännas vid några USB-pluggar. Så jag går och hämtar ett gammalt hederligt tangentbord med kabel och pluggar i. Nu ska det väl ändå fungera?

Inte.

För det är helt dött i samtliga USB-uttag på skärmen där grejerna sitter. Men nu kommer jag på något. Jag har dragit om en annan kabel idag och då har USB-kabeln till skärmen antagligen dragits ur av misstag, så jag gräver mig in i garderoben, där servern står för att kolla, men inte fan hittar jag någon urdragen kabel.

OK. Det är något annat fel. Jag stänger av strömmen till burken och kallstartar. Sedan måste det ju bli ordning på tillvaron igen och jag ska strax få chansen att fortsätta sortera filer.

Är du med nu? Nu kommer slutklämmen. Historien blir alldeles strax helt fantastisk.

Jo, den här servern är lite gammal och strömbrytaren har en tendens att fastna i intryckt läge, så att man får lirka ut den igen. Det brukar gå bra. Men den här gången fastnar den extra bra. Alldeles fantastiskt bra fastnar den, för att vara exakt. Den sitter helt fast faktiskt. Datorn är nu avstängd och knappen sitter fast i intryckt läge.

Till slut får jag äntligen knappen att hoppa ut ur sitt hål igen och det är äntligen dags att slå på strömmen och starta servern igen så att jag kan fortsätta med det jag höll på med för en halvtimme sedan.

Det är bara ett problem. Strömbrytaren har gått sönder och hur jag än trycker händer ingenting.

*Ridå*

Redaktörn

bloggar.se: datorer, fildelning, frustration, hårdvara, hata data, Humor, IT, sammanbrott, slackerprosa, vardagsliv

Man ska testa allt minst en gång, har jag hört, och idag tänkte jag att det var dags att testa hur bra det går att använda sin netbook som filserver. Det var väl kanske inte det Acer hade tänkt sig, men en dator som kostar under tre tusen och som drar ganska lite ström borde vara den perfekta utgångspunkten för ett sådant projekt.

Utrustning

Utrustningen bestod av en Acer Aspire One Linux, nyligen återuppstånden från tegelstensriket, och min gamle vän Lacie, en hårddisk på 160 GB som i ett tidigare liv tjänstgjort som backupdisk.

Utförande

Efter att ha lagt en stund på att fippla med kryptering och exotiska filsystem bestämte jag mig för att det kanske var bättre att prova något som faktiskt fungerar till att börja med. Formatering av hårddisken på enklaste sätt alltså, med EXT3, och sedan installera en Samba-server.

Fast installera Samba-server visade sig onödigt. Allt nödvändigt fanns förstås redan på plats och bara lite konfiguration krävdes. Därefter var allt klart för test.

Testresultat

Det föga vetenskapliga prestandatestet utfördes genom kopiering av en rejäl avi-fil på sådär 750 MB till den utdelade disken, vilket tog drygt fem minuter, vilket den enhövdade juryn valde att betrakta som acceptabelt. Lite slött räknat blir detta runt 20 Mbit per sekund, men då körde jag alltså servern trådlöst. Med en nätverkskabel inkopplad kan du säkert komma upp i högre hastigheter utan problem.

Prestandatest nummer två bestod i att försöka titta på den just kopierade filmen, direkt från den utdelade disken. Och det går bra. Nästan. Men all tillgänglig erfarenhet visar att det trådlösa nätverket i det här hushållet inte är så fantastiskt stabilt, så jag är nog benägen att skylla de enstaka problemen på nätet.

Slutsats

Det här är en filserver du kan bygga in i väggen, bokstavligt talat, och sedan glömma bort. Sen kan antipiratbyrån eller polisen försöka hitta den om de kommer på besök. Eller så kan du ju helt enkelt ha den stående i ett hörn, om du tillhör de mindre paranoida. Eller hos grannen, om du föredrar det. Eller i en låda i trädgården. Eller i blien. Den funkar överallt där det finns ström och tar nästan ingen plats.

Eftersom det är en bärbar dator har den dessutom inbyggd UPS, så att den klarar ett kortare strömavbrott och stänger av sig snyggt och prydligt om strömmen är borta längre. Dessutom drar den 15 watt när skärmen är avstängd. Ja, det är ju nästan ingenting faktiskt.

För under fyra tusen får du en strömsnål filserver som lagrar 500 GB och det blir ganska mycket musik och film innan den är full. Och när det händer kan du ju köpa en ny, större disk för mindre pengar än du gav för den första.

Ja, sen måste du ju köpa en hårddisk till förstås, för att göra backup. Eller två om du är en vidskeplig gammal gubbe som trots noll hårddiskkrascher hittills tror att det värsta verkligen ska inträffa. Men backup måste du ju ändå ha…

Såhär gör du

Instruktionerna är anpassade för en Acer Aspire One Linux. Har du någon annan dator med Linux i kan det skilja i detaljerna. Har du tur funkar det likadant, men det finns inga garantier.

Om du köper en ny USB-hårddisk är den antagligen formaterad för Windows med ett filsystem som heter NTFS. Det kan inte din Acer Aspire One Linux läsa, åtminstone inte som den är konfigurerad från fabrik. Vi börjar med att formatera om disken med filsystemet EXT3.

1. Se först till att du inte har några andra diskar, USB-minnen eller SD-kort i datorn. Annars riskerar du att radera dina filer av misstag. Koppla sedan i din nya disk. Klicka bort dialogen som säger att datorn inte kan montera disken.

Nu ska du starta ett terminalfönster. Det gör du genom att trycka Alt+F2 och skriva terminal i dialogen som visas. När du trycker Enter startas ett kommandoradsfönster. Där kommer vi nu att skriva en massa kryptiska kommandon. Ja, det är krångligt, men det är enklaste sättet. Jag lovar!

2. Nu ska vi skriva i kommandofönstret. Är du med nu? Skriv exakt såhär, och tryck Enter:

sudo fdisk /dev/sdb

Sudo talar om att du vill vara administratör för datorn en stund. Fdisk är ett program för att partitionera hårddiskar och /dev/sdb är namnet på din disk.

2.1 Nu kan det hända att datorn frågar efter ditt lösenord i terminalfönstret. Skriv in det (man kan inte se tecknen) och tryck Enter för att fortsätta.

3. När fdisk startat visar den sin prompt, som ser ut sähär: Command (m for help): Där skriver du bokstaven t och trycker Enter.

3.1 Fdisk ber dig om en Hex code. Här ska du ange 83 och trycka Enter.

3.2 Nu är vi klara med programmet Fdisk och trycker därför w och Enter för att verkställa ändringarna på disken.

Antagligen får du upp en ruta igen, som säger att din dator inte kan läsa disken. Klicka bara bort den så ska vi strax få ordning på det.

4. Nu är det dags att formatera hårddisken med filsystemet EXT3. Skriv såhär i terminalfönstret och tryck Enter:

sudo mkfs -t ext3 /dev/sdb1

Sudo är precis som förut ett kommando som gör att du blir administratör. Mkfs är kommandot för att formatera en disk. -t ext3 talar om vilken typ av filsystem du vill ha och /dev/sdb1 är namnet på första (och enda) partitionen på din disk.

Mkfs tar en stund på sig. Du kan se hela tiden följa förloppet i terminalfönstret.

5. När mkfs är klar kan du dra ur disken och sätta i den igen. Nu bör datorn hitta disken och montera den. Om ingenting händer, öppna programmet File Manager (Öppna My Documents) och klicka på disken i vänsterlisten. Förhoppningsvis får du upp en disk med katalogen lost + found som enda innehåll. (Den hör till filsystemet och ska ligga där.)

Nu har du skaffat dig en rejäl hårddisk som du kan lagra filer på. Första steget är nu att se till att du får lagra filer på den. Men först måste vi ta reda på var någonstans i filsystemet din disk hamnade.

6. Skriv in följande kommando i terminalfönstret och tryck Enter:

mount

Kommandot gör att vi får se alla partitioner som finns monterade. Titta i listan du får upp efter raden som börjar med /dev/sdb1. Antagligen är det sista raden och den bör se ut ungefär såhär:

/dev/sdb1 on /media/disk type ext3 (rw,nosuid,nodev,uhelper=hal)

Här ska du lägga märke till vad som står efter /dev/sdb1 on … Din disk är monterad i katalogen /media/disk, dvs allt du lägger i den katalogen hamnar nu på din disk. Vi ska se till att du blir ägare till disken och får skriva till den.

7. Skriv följande kommando och ersätt /media/disk med det du läste ut i punkt 6 ovan.

sudo chown user:user /media/disk

Chown är ett kommando som används för att byta ägare på en katalog, i detta fall katalogen som innehåller din disk. Nu kan du börja lägga grejer på disken. Nu börjar det riktiga äventyret. Dags att dela ut den…

8. Öppna sambas konfigurationsfil med följande kommando. Tryck Enter, som vanligt:

sudo mousepad /etc/samba/smb.conf &

Nu öppnas sambas konfigurationsfil i texteditorn mousepad. Strunta i den arga varningen högst upp.

9. Bläddra tills du hittar raden: #============================ Share Definitions ===================

Precis under den ska du skriva in följande. På raden som börjar med path är det viktigt att du skriver in sökvägen du tog reda på i steg 6 och använde i steg 7 ovan:

[shared]
browseable = yes
writeable = yes
valid users = user
path = /media/disk

Stäng texteditorn och svara ja på frågan om du vill spara.

Nu ska vi bara ange ett lösenord också…

10. Skriv följande kommando i terminalfönstret och tryck Enter:

sudo smbpasswd -a user

Programmet smbpasswd kommer att be dig ange ett lösenord för användaren user och sedan upprepa det för att kolla att du skrev rätt.

11. Nu ska du se till att programmet Samba, som är ansvarigt för att dela ut din disk, läser in konfigurationen som du just ändrade. Skriv in följande i terminalfönstret och tryck Enter:

sudo /etc/init.d/smb reload

12. Högerklicka på nätverksikonen i menyraden längst ned och välj Connection Information. I fönstret som öppnas letar du upp raden IP Address och skriver upp siffrorna med punkter emellan. Det är adressen till din server. I vårt exempel är IP-adressen 192.168.0.197. Om du inte gett din dator en fast IP-adress kan IP-adressen ändras. Om du inte längre hittar din server kan du behöva gå in och kontrollera om IP-adressen ändrats.

13. Nu tar du närmaste Windows-dator och ansluter dig till nätverksadressen \\192.168.0.197\shared, med användarnamnet user och lösenordet från steg 10 ovan. Glöm inte att byta ut 192.168.0.197 mot IP-adressen från steg 12.

Om det inte funkar, gå igenom allt och kolla att du inte glömt något. Tyvärr finns det ganska mycket som kan gå fel och det är inte alltid enkelt att ta reda på vad, men om du kämpat dig igenom allt det här och du får problem, lämna en kommentar så ska jag se vad jag kan göra.

syrrans granne

bloggar.se: acer, acer aspire one, aspire one, datorer, gör det själv, IT, linux, nätverk, netbook

Det går alltså än så länge bara att gifta sig i 100 Mbps. För den som vill gifta sig snabbare än så gäller fortfarande att vänta. Eller, så kan man ju gifta sig trådlöst.

syrrans granne

bloggar.se: bröllop, giftermål, Humor, IT, nördar, ringar, slackerprosa, smycken, teknik, vardagsliv

Det börjar inget vidare för mig och Acer Aspire One. Faktum är att det börjar riktigt jävla dåligt – katastrofalt dåligt.

Datorn startar visserligen och “installationen” som består av två eller kanske tre val går smärtfritt, men så fort jag skall börja använda den går det åt helvete. Det börjar med att jag inte lyckas välja tangentbordslayout. Jag har läst om problemet och vet att det finns en lösning, men den här gången vill jag ha en dator som funkar direkt, inte en hackarleksak att hålla på med timme in och timme ut.

Sedan får jag inget kontakt med mitt trådlösa nät. Hur jag än matar in min WPA-nyckel vägrar den liksom acceptera den som riktig.

Jag bestämmer mig för att prova en sista utväg. Jag skall köra Live update och se till att jag har den senaste programvaran. Hjälper inte det åker datorjäveln tillbaka till butiken. Det här får antingen fungera eller också inte. Jag är inte intresserad av att sitta och strula. (Det lär jag få göra ändå när jag skall koppla in ett 3g-modem, men det är ingenting som någon påstått skall fungera.)

Live update fungerar… inte alls faktiskt. Den står och tuggar en stund och sedan får jag veta att nedladdningen av någon lista misslyckats. Nu är det nära alltså. Jag har fått nog. Men det där är ju en internet-tjänst och den kanske bara råkar vara nere för tillfället, så jag provar lite till.

Efter några försök till gör jag det jag hade bestämt mig för att inte göra, nämligen söker på webben och där finns naturligtvis en lösning, som fungerar. Till skillnade från Acer Aspire One.

Sanningen är att Acer Aspire One inte fungerar. Inte direkt ur kartongen, som jag faktiskt förväntar mig. Uppdateringsfunktionen är trasig och måste lagas manuellt genom ganska obskyra ingrepp. För mig är det ingen större match, men jag tror att de som inte titulerar sig it-proffs tycker att det är ganska krångligt, om de ens försöker lösa problemet. Det är inte acceptabelt att en konsumentprodukt har sådana här fel. Inte alls faktiskt.

Efter en liten manuell manöver i ett terminalfönster verkar det faktiskt som om Live update fungerar och jag repar nytt mod när det gäller nätverket. Jag har en ganska lång WPA-nyckel. Faktiskt har jag haft längre men fått korta den eftersom olika operativsystem verkar ha olika maxlängd för nyckeln, så jag prova att korta nyckeln lite till. Då funkar det trådlösa nätet.

Sen har vi det här med tangentbordslayouten och det är här jag i efterhand känner mig lite som en idiot, samtidigt som jag faktiskt tycker att Acer kunde tänkt lite mer på användbarheten.

Jag hade nog förväntat mig att få välja tangentbordslayout redan under grundinstallationen. Det får jag inte. Jag får välja språk, men inte tala om vilket tangentbord jag har. Klantigt Acer. Det hade besparat människor en massa problem om det gått att välja direkt vid installationen. Min morgon hade blivit lite bättre också.

Det finns en dialog som heter Input Languages. Där kan du välja tangentbordslayout. Vad som inte riktigt framgår är att det inte är där du väljer vilken tangentbordslayout du vill använda. Det gör du istället, lämpligt nog, i dialogen Keyboard Layout, om du nu hittar den i all din frustration.

Dialogen Input Languages kan du glömma helt och hållet om du inte tänker använda kinesiska, japanska, eller andra skrivtecken som komponeras av flera tangenttryckningar.

Slutord

Jag är lite kluven till den här tingesten. Egentligen tycker jag den är utmärkt. Till skillnad från Asus eeePC har den ett tangentbord jag kan skriva på obehindrat och den är inte tyngre. Bara lite bredare. Musknapparna är jag lite tveksam inför. De sitter på sidorna om pekplattan istället för framför. Det kräver nog lite tillvänjning.

Det verkar vara en alldeles utmärkt liten Netbook faktiskt, om än med vissa användbarhetsmissar som lätt kunde undvikits. Den enda stora missen är att Live update inte fungerar. Det är faktiskt riktigt dåligt och en sådan liten men viktig detalj kan faktiskt fälla hela konceptet.

Uppdatering (2009-09-09)

Helt nyligen, när jag installerade om datorn, efter ett äventyr med Ubuntu Netbook Remix (som gjorde burken alldeles för slö) upptäckte jag att jag inte alls var en så otålig idiot som jag trott från början.

Funktionen Keyboard Layout finns inte alls i Settings-menyn från början. Den dyker istället upp efter första uppdateringen. Därmed är det inte så konstigt att jag först fick leta som en vansinnig efter den. Funktionen finns helt enkelt inte där innan burken uppdaterats från nätet.

Redaktörn

bloggar.se: acer, acer aspire one, användbarhet, aspire one, datorer, eee PC, eeePC, IT, linux, netbook, slackerprosa, test, vardagsliv

Argumentet brukar vara något i stil med att lösenord på något sätt läcker ut och att de därför bör bytas med jämna mellanrum för att de inte skall hinna läcka för långt.

Det kanske är sant att lösenord läcker. Vad vet jag? Mina lösenord läcker inte på något sätt som jag är medveten om men det är klart att om någon avlyssnar mitt tangentbord så läcker det förstås.

Om man har delade lösenord läcker det kanske, men det är ju inte tillåtet med delade lösenord längre. Alla skall kunna logga in med sitt personliga konto, registreras, mätat och vägas. Och bevisföras förstås. Ifall något händer någon gång har vi här en ocean av logginformation som eventuellt kan användas för att utse en syndabock.

Men så var det ju grejen med de ständiga lösenordsbytena. Jag kan föreställa mig att det är möjligt att övertyga människor om vinsten med att ha ett bra lösenord och att hålla det hemligt. Ett lösenord att minnas alltså. Det tror jag faktiskt kan fungera.

Men vi tillåter ju inte det. Istället skall vi tvingas byta lösenord sex gånger per år. Det blir sex nya lösenord att lära sig, varje år. Hand upp alla som tror att någon orkar lära sig sex nya, bra, svårknäckta lösenord om året. Någon?

Kanske om man är autistisk. Då kan man nog byta lösenord varje dag. Men det är jag inte. Åtminstone inte på något diagnostiserbart sätt. Inte mina kollegor heller.

Så vi människor gör det vi är bäst på. Vi överlistar maskinen och inför ett sytem som fungerar och som är enkelt att komma ihåg. Vi börjar med lösenordet kuk0kuk. Sedan byter vi till kuk1kuk och så räknar vi vidare upp till kuk9kuk. Därefterbörjar vi om, för då har maskinen glömt och förlåtit.

Det här blir ju jättesäkert och bra. Dessutom underlättar det när man delar ett konto, för man behöver bara hålla ordning på dagarna och vilken siffra man är på för att kunna logga in för all framtid.

Vad var det vi skulle uppnå med det här egentligen?

syrrans granne

bloggar.se: data, datasäkerhet, datorer, Humor, IT, it-säkerhet, lösenord, säkerhet, slackerprosa, vardagsliv

Det börjar alltid likadant. Man kör Windows men är inte riktigt nöjd med tillvaron. Vissa saker funkar inte riktigt och eftersom det är Windows man kör går det inte att göra något åt saken. Har man riktig otur går saker sönder efter någon uppdatering, eller så blir datorn obeskrivligt seg av alla uppdateringar Microsoft skickar ut

I det här läget är man som mest mottaglig och eftersom Linux finns där hela tiden dröjer det inte länge förrän man börjar fundera på att kanske byta operativsystem.

Om man inte gör alltför speciella saker med sin dator finns en uppsjö program att välja mellan. Ja, till och med för vissa ytterst speciella användningsområden finns lämpliga programvaror för Linux, så vad är då haken?

Det är numer lätt att komma igång. Det känns nästan som fusk att använda en distribution som Ubuntu men det funkar ju, så vafan? Jag skall ju bara testa. När man efter en stunds testkörning väljer att installera är det början till slutet. Det finns ingen reell väg tillbaka till Windows men vägen framåt är kantad av så mycket problem och vedermödor att hade jag känt till dem i förväg hade jag gett upp direkt.

Problemet är att alla som kör Linux vet att allt, precis allt kan konfigureras att bete sig precis så som man önskar. Om du vill att datorn skall beställa pizza när du pluggar i ett USB-minne på en tisdag med fullmåne så går det att ordna. Om jag bara installerar de här programmen och konfigurerar dem såhär så kommer allt att bli perfekt.

Givetvis är det omöjligt i verkligheten men illusionen finns där hela tiden och det är hur lätt som helst att fastna och tänka att: “Bara ett par dagar till. Sen funkar det.” Drömmen är inte sann och det förstår man snabbt men lika lite som man kan peta in kaviaren i tuben igen går det att ta bort vetskapen om att det faktiskt är möjligt.

Nu sitter jag här och har bjudit in till födelsedagsfest och har ingen aning om det kommer att vara möjligt att spela någon musik under kvällen. Om jag bara hade haft ett par dagar till på mig hade det kanske gått. Om jag försummat livet och suttit vid datorn och svurit lite till.

Allt jag ville ha var en multimedia-PC, som jag kan styra med fjärrkontroll, för att titta på film och lyssna på musik. Vad jag fick var någonting helt annat. Många är de tillfällen då jag funderat på att ge upp och helt enkelt köpa en ny dator med Windows Media Center, men det skulle kännas så snöpligt nu när jag kommit så långt.

Om jag lägger bara två dagar till blir det nog bra.

Redaktörn

bloggar.se: Humor, linux, lycka, Microsoft, olycka, slackerprosa, Ubuntu, vardagsliv, Windows