Billig skitförsäkring från If

Med bolånet kom ett erbjudande om en billig hemförsäkring från If. Jag slog till. Det var dumt gjort. Jag skulle gjort tvärtom istället och valt den dyraste försäkringen jag kunde hitta.

Problemet när du säljer produkter och tjänster med lågt pris är att allt handlar om att sänka priset och metoden för att sänka priset är förstås att sänka kostnaderna och göra allting så billigt som möjligt.

Så du väljer den billigaste kundtjänsten hos det billigaste callcenterföretaget i den mest avlägsna obygden. Du ger din personal snålt med (billig) utbildning och du fokuserar stenhårt på effektiva processer och stor genomströmning av ärenden. Du väljer de billigaste underleverantörerna för att hantera skador och reparationer. Sedan håller du tummarna och hoppas att ingen klagar alltför högljutt.

Problemet är att alla andra gör likadant. Massor av privatpersoner, en hel del företag och varje offentlig förvaltning är helt besatta av priset. Ju mindre en produkt eller tjänst kostar, desto bättre, helt oavsett om man faktiskt får något för pengarna.

Slutresultatet är en tävling om vem som kan leverera värdelöst skräp till lägst pris och luttrade kunder med helt obefintlig lojalitet. Vi har sett det bland teleoperatörer, banker och försäkringsbolag. På senare tid har vi sett det i livsmedelsbranschen. Det är hästlasagne, alltihop. Billig skit som säljs som om det vore lika bra som dyrare alternativ.

Jag tecknade en billig hemförsäkring och därför sitter jag här som ett fån, efter fem veckor, och väntar fortfarande på att stora försäkringsbolaget If ska bestämma sig för hur de ska hantera det faktum att hemelektronikbranschen säljer varor som inte går att få tag i reservdelar till.

Det kunde kanske fått tagit fem veckor att fixa den där reparationen utan att jag hade känt mig blåst, men då hade någon faktiskt fått lyfta luren ibland och höra av sig med information om ärendet.

Men nu valde ju If att sälja sin försäkring på lågt pris och då får man ju förstå att de anlitar en billig serviceverkstad inrymd i en skokartong ute på landsbygden och där finns förstås ingen som har tid att höra av sig till slutkunden. Man får ju förstå att ingen på If:s skadeavdelning har tid att sitta och följa upp ärenden och höra av sig till kunden när tiden går. Det finns det förstås inga pengar till.

Jag bara hoppas att det inte händer något med huset medan jag fortfarande är försäkrad hos If, för då vet jag inte vad jag ska förvänta mig.

Jag vet bara en sak: Nästa gång jag betalar för en försäkring ska jag se till att den är riktigt jävla dyr, så att jag har goda skäl att klaga om inte servicen är tillräckligt bra.

Den som ändå kunde skriva

En vecka utan Facebook. Kanske mer. Kanske tio dagar. Jag minns inte längre.

Jag minns inte hur eller när fallet började. Jag vet bara att jag plötsligt upptäckte hur det som en gång varit en social nätverkssajt hade förvandlats till en flod av reklam, rabattkuponger och automatiska uppdateringar från nätbutiker och olika appar.

Jag trodde att det här skulle vara svårt; att jag skulle trilla dit och råka logga in, av slentrian. Men nej! Istället har det varit mycket lätt.

Det som uppenbarligen är svårare är att börja skriva igen. Det där som jag skulle göra istället för att logga in och kolla att ingenting hänt gör sig uppenbarligen inte av sig själv. Nej, inte ens med stor ansträngning gör det sig.

Kanske är jag förstörd. Facebook och, på senare tid, Twitter har förstört min förmåga att tänka en koherent tanke, längre än 160 tecken. Jag kanske inte  längre kan formulera mer än två meningar åt gången, utan att behöva en ny fix.

Problemet är att fixen inte längre funkar. De som en gång gjorde att fixen funkade har dragit vidare. Kvar är bara en skrikig flod av brus.

Den som ändå kunde ta sig samman och skriva.

Västtrafik – Ett omänskligt sätt att resa

En 18-årig man ertappas på spårvagnen utan giltig biljett. Situationen eskalerar och urartar till slut helt och en panikslagen människa hålls fast av fyra biljettkontrollanter mot spårvagnens golv i tio minuter.

Anvsvariga chefer för verksamheten rusar genast till biljettkontrollanternas försvar. Inget formellt fel har begåtts.

Nej, något formellt fel har givetvis inte begåtts. Helt säkert kommer ingen av de inblandade biljettkontrollanterna att åtalas eller fällas för något brott.

Det stora felet hittar vi istället högre upp i organisationen, hos en ledning som helt tappat kontakten med verkligheten.

De senaste årens allt hårdare satsningar på biljettkontroller till varje pris har gjort episoder som denna till återkommande händelser och kollektivtrafikresor i Göteborg har förvandlats till en potentiell mardröm, inte bara för eventuella fuskåkare, utan framför allt för alla andra, betalande kunder, med en allt hotfullare stämning vid biljettkontroller.

En biljettkontroll som urartar i tumult och panikstämning drabbar nämligen inte bara den som utsätts för biljettkontrollanternas bryska metoder. Den drabbar alla närvarande passagerare.

Förfarandet verkar ingå i ett mönster som drabbat hela Sverige på senare år. Allt hårdare kontroller i kollektivtrafiken – inte sällan kallade trygghetssatsningar – leder till raka motsatsen, med ett allt vidrigare klimat ombord på fordonen.

Denna händelse kommer mitt i en stor och påkostad kampanj som Västtrafik bedriver för att få folk att ställa bilen i samband med att trängselskatt införs i Göteborg. Det är åtskilliga miljoner som Västtrafik lika gärna kunde spolat rakt ned i toaletten. Det verkar nämligen som om de helt missat att inga reklampengar i världen kan reparera den PR-skada man orsakar genom att bete sig som svin mot sina resenärer.

När jag vill åka någonstans finns förstås flera kriterier för mitt val av transportsätt. Möjligheten att få uppleva hot, tumult, slagsmål och panikstämning är något som definitivt får mig att välja bort en transportmetod, oavsett andra eventuella fördelar.

Att välja Västtrafik är helt uteslutet. Inför risken att behöva bevittna något liknande det som nu åter inträffat väljer jag hellre att inte åka någonstans över huvud taget.

Att åka med Västtrafik finner jag inte människovärdigt.

Ett skitviktigt kuvert från Västtrafik

Om man inte har någonting att säga kan det löna sig att skrika. Alltid är det någon som lyssnar. Fråga Västtrafik. De har skrikit i flera veckor nu om ett ”Jätteviktigt kuvert” som vi ska få hem i brevlådan. Det är tur att de har skrikit. Annars kanske jag inte hade tittat i brevlådan och om jag hade gjort det hade jag kanske bara slängt min post direkt i soporna. Det brukar jag ju göra. Idag kom så äntligen det jätteviktiga kuvertet från Västtrafik. Jätteviktigt kuvert från Västtrafik För den som eventuellt missat reklamkampanjen, där Västtrafik tapetserat Göteborg med affischer som berättar om det jätteviktiga kuvertet så har de skrivit på kuvertet att det är jätteviktigt, så att jag inte tar fel och tror att det är något oviktigt, som en faktura eller ett brev från min gamla mormor. Vad hittar vi då inuti det jätteviktiga kuvertet? Det jätteviktiga kuvertet från Västtrafik innehåller en reklambroschyr Jo, nu ska ni få höra: Det jätteviktiga kuvertet från Västtrafik innehåller en reklambroschyr, som talar om hur fantastisk kollektivtrafiken kommer att bli från och med nu, när vi äntligen ska få trängselskatt i Göteborg. All trafik ska fortfarande gå genom Brunnsparken men det kommer att bli jättemycket bättre nu när det blir ännu fler buss- och spårvagnslinjer som ska trängas. Dessutom kommer jag att kunna åka buss 25, precis som förut.

Det är verkligen tur att Västtrafik plöjt ned en rejäl hög med pengar i den här kampanjen. Annars hade jag aldrig klarat mig.

Plötsligt är halva webben borta

En vacker dag vaknar du och halva webben är borta.

En jättekonstig tanke, säger du, för webbsajter som ligger ute försvinner ju inte bara i tomma intet.

Men det är precis vad de skulle kunna göra, om lagförslaget SOPA blir verklighet i USA.

Det handlar förstås inte om att rent fysiskt ta bort webbsajter. Det är svårt, till och med för amerikanska myndigheter och mediebolag, att tvinga webbhotell världen över att ta bort saker. Nog för att de försöker ibland men som historien visar lyckas de inte ofta inte så bra med att fysiskt ta bort webbsajter.

Men det finns andra, effektiva sätt, att hindra dig från att hitta webbsajter. Det går till exempel att ändra, eller ta bort deras namn ur DNS-systemet, så att du inte kan hitta dem. Det går att tvinga företag som Paypal, Visa, Mastercard och Google att frysa betalningar till de som driver sajterna. Det går att sätta människor i fängelse i flera år för att de länkar till dem.

Precis det här är vad lagförslaget SOPA handlar om och precis det här kan du få uppleva i framtiden, om en handfull globala medieföretag och ett gäng översittarpolitiker får som de vill.

För att du ska få ett smakprov på framtiden är stora delar av webben svart idag. Censurerad, sådär som den kan bli i framtiden. Ja, inte några stora svenska webbsajter förstås, för här i Sverige behöver vi inte oroa oss över amerikanska förslag. Svenska politiker är USA-fientliga land och vi skulle aldrig göra som i USA här.

Den här sajten skulle också varit svart idag. Jag hade tänkt att göra den svart. Men jag bestämde mig för att skriva det här inlägget istället – Ett av få inlägg på senare tid.

Jag har varit så oinspirerad ett tag och inte riktigt orkat med att bry mig om att blogga.

Men någon måste protestera. Någon måste säga något, innan det är alldeles för sent.

Säg något du också! Läs mer om hur du gör på americancensorship.org.

Boken – Ett döende koncept

Det är något speciellt att hålla en pappersbok i handen. Människor kommer alltid att vilja ha böcker. Boken kommer aldrig att dö.

Verkligen?

Jag är född på 1970-talet och har läst min beskärda del pappersböcker. Jag gillar böcker. Böcker på papper är i många situationer mer praktiska än e-böcker.

Fast jag börjar svaja nu. Jag börjar tvivla.

Inte så att jag börjar överge pappersböcker till förmån för e-böcker. Nej, jag börjar allvarligt tvivla på boken som koncept. Det är själva formatet som är döende.

För vad är en bok?

En bok är en sammanställning av en utvald och begränsad mängd information. Det är nödvändigt att innehållet är begränsat när det ska tryckas på papper och bindas in för att kunna bäras omkring.

Men den där pappersbunten behövs inte längre. Det har till och med förlagen förstått. Bort med papper alltså, men behåll boken som koncept och sälj den som elektronisk produkt.

Men det är något som inte stämmer här? Är det bara jag som undrar lite vad grejen är med en elektronisk bok när vi har hela webben? Är det bara jag som tycker att det där med att köpa något begränsat och utvalt kanske inte är så intressant?

Jag har köpt ganska många faktaböcker i mitt liv för att jag vill orientera mig i ett ämne. Det är så lätt att bara köpa den där sammanställningen av information som jag sedan bara behöver läsa för att bli så mycket kunnigare.

Jag brukar läsa halva, på sin höjd. Ofta kollar jag igenom de där böckerna ganska snabbt och letar sedan vidare efter information på webben.

Det är ett stort slöseri egentligen. All information finns ju ändå på webben. Det går faktiskt lika bra att skippa det där med urval och sammanställning – det blir oftast en massa ointressant information – och söka direkt efter de källor som är intressanta.

Så vad ska jag med en bok till, i något format över huvud taget?

Jag vet vad du tänker nu.

– Romaner, tänker du. Romaner är begränsade i tid och rum och kommer alltid att finnas.

Tror du ja. Det kan förstås hända att du har rätt, men jag tror mer på att det är boken som dikterat romanens format än tvärtom. Naturligtvis måste en historia byggas upp med början och slut när mediet som ska bära den har en början och ett slut.

Men så är det ju inte längre. Det finns ingenting som tvingar en författare att slutföra sin berättelse innan den kan publiceras. Tvärtom finns alla skäl i världen att börja publicera så tidigt som möjligt, så fort första kapitlet är skrivet, för att locka till sig publiken.

Plötsligt ter sig boken, inte bara på papper, utan som koncept, som tämligen uråldrig och dödsdömd.

Stackars förlag! Inte bara förändras deras affärsklimat på grund av elektronisk distribution. Den produkt – boken – kring vilken hela deras verksamhet kretsar är dödsdömd.

Ur de brinnande resterna reser sig redaktörerna. Det är de, i kraft av textförädlare, och författarna – de som har förstånd att publicera direkt och sälja prenumerationer – som blir de stora vinnarna när boken försvinner.

Förlagschefer kommer däremot att bli synnerligen onödiga i framtiden.

Släpp papperet och kom in i matchen!

Artikelkommentarer har varit på tapeten igen. Gammelmedierna har ju kommit in i IT-åldern och inte bara publicerar på nätet utan släpper in läsarna att kommentera.

Det är i alla fall vad de själva vill tro. I själva verket sitter de kvar i samma gamla pappersvärld som alltid.

Ta till exempel debattartikeln om bröd, som publicerades 16 augusti. Ingemar Gröön, som arbetar åt Brödinstitutet, skriver en artikel där han slår fast att bröd minsann inte orsakar fetma.

Detta skriver Ingemar Gröön i SvD:s debattavdelning, Brännpunkt och det är alltså hans, eller snarare Brödinstitutets åsikt i frågan. Utmärkt! Då kan debatten ta sin början.

Ja, det kunde ju varit så. Om SvD hade varit det minsta intresserade av att faktiskt husera en debatt i frågan om bröds för- och nackdelar för hälsan hade de ju till exempel kunnat kräva av debattören, i det här fallet Ingemar Gröön, att han höll sig tillgänglig och synlig, och svarade på de läsarkommentarer tidningen öppnat för.

Men nej. Naturligtvis inte. SvD är en papperstidning även på nätet och att faktiskt göra något av möjligheten till interaktivitet ligger alltför långt bort. Det är därför SvD och de andra pappersdrakarna kallas gammelmedier. De är gammelmedier, oförmögna att tänka bortom sitt pappersformat.

Då är det inte så konstigt att kommentarsfälten ser ut som de gör efter ett tag. Läsarna – de som är intresserade av ämnet och gärna diskuterar – har ingen att prata med förutom varandra och ganska snabbt går diskussionen på tomgång och då ska man inte bli så förvånad över att den ballar ur lite.

Men det är ju inte läsarnas, utan gammelmediernas eget fel.

Släpp sargen nu, för helvete!

Tre – och andra kriminella företag

Ett företag som säljer en vara till en konsument är ansvarig för att åtgärda alla fel som uppstår inom sex månader, som konsumenten inte själv orsakat. Det framgår tydligt av konsumenttjänstlagen.

Om jag till exempel köper en iPhone av mobiloperatören Tre och luckan för SIM-kortet går sönder efter en månad, på grund av dålig kvalitet, så är Tre ansvariga för att åtgärda detta fel.

I teorin är det så, i alla fall. I verkligheten går det till på ett annat sätt och om de fall där säljaren verkligen tar sitt ansvar är snarare undantag än regel.

Säg till exempel att jag köper en Norrøna-jacka på Stadium XXL här i Göteborg. Säg att jag efter ett par månader upptäcker att det är ett fel på jackan. Norrøna-trycket på ärmen är dubbelt. Det är ett solklart fel som Stadium naturligtvis ska åtgärda.

Men när jag kommer till butiken för att göra min reklamation står det plötsligt klart att de inte alls tänker ta något ansvar för den felaktiga jackan. Den ska istället skickas iväg till leverantören, som sedan får bestämma om det uppenbara felet är ett fel eller ej.

Det är naturligtvis bra för butiken om deras leverantör i sin tur godtar reklamationen, men enligt svensk lag är det helt irrelevant. Ett fel som ska åtgärdas enligt konsumenttjänstlagen ska åtgärdas på säljarens bekostnad, alldeles oavsett om de sedan får ersättning och alldeles oavsett om jag själv orsakat andra skador på min vara.

Om jag har gjort en reva i min Norrøna-jacka ska feltrycket åtgärdas ändå, genom reparation eller byte till en ny vara. Om jag har har gjort ett jack i displayen på min iPhone ska den trasiga luckan till SIM-kortet åtgärdas i alla fall, genom reparation eller byte till en ny vara. Det spelar ingen roll om leverantören i sin tur vill ta något ansvar för felet. Säljaren är ansvarig i alla fall.

Om Tre eller Stadium skulle bryta mot lagen genom att  sluta betala in moms till Skatteverket skulle de väldigt snabbt få besök av kronofogden, men när ett företag bryter mot konsumentköplagen händer ingenting. Den är nämligen helt tandlös.

Det enda sättet att hävda sin rätt är att stämma säljaren i domstol och det är i allmänhet inget alternativ. Att lägga flera hundra tusen kronor på en reklamation av en vara som kostar en bråkdel av detta är ingen bra idé, oavsett hur uppenbart rätt du har.

Därför kan företagen fortsätta komma undan med att skylla på någon annan istället för att följa lagen.

Hur blir man av med Com Hem?

Jag ska äntligen bli av med Com Hem. Efter att ha bott i ett Com Hem-hus i nästan sex år känns det som en stor befrielse. Men det finns smolk i bägaren. Uppsägningstiden höjdes nyligen från en till tre månader och det var ingenting som jag egentligen noterade. Så nu sitter jag här med ett abonnemang som räcker två månader efter att jag flyttat ut.

Jag har försökt bli av med Com Hem förut. Försökt skaffa ADSL. Men det går inte. Svaren på varför det inte går varierar men jag misstänker att det helt enkelt inte finns något intresse av att erbjuda ADSL till adresser där Com Hem finns. Så långt räcker den fria marknaden.

Men nu slipper jag strax. Om jag bara kunde bli av med abonnemanget lite snabbare vore allt frid och fröjd. Så jag undrar, hur blir man av med Com Hem? Är det någon som har försökt och lyckats?

Det bör finnas ett flertal sätt som fungerar i teorin. Att köra linan i taket kan vara ett sätt. Att hyra ut sin uppkoppling i andra hand ett annat. Men hjälper det?

Jag behöver göra någonting relativt enkelt som gör att Com Hem mycket snabbt tröttnar på att ha mig som kund och säger upp avtalet. Det måste vara någonting som är lagligt, men samtidigt mycket irriterande.

Har du något bra tips?

Felet med webbteve

I en skriven text kan jag snabbt läsa igenom inledningen (Vi journalister envisas med att kalla den ingress) och se om innehållet verkar vara intressant. Med en skriven text framför mig kan jag prata i telefon eller kolla nyheterna samtidigt som jag skumläser den för att hitta de intressanta bitarna. En skriven text kan jag läsa i flera omgångar. Jag kan hela tiden se var jag är och vad jag läste senast.

Med video däremot, eller webbteve som det heter den här veckan, är det en annan sak. Med  webbteve måste jag titta och lyssna i 20 minuter för att kanske, bara kanske, hitta något intressant. Det finns i allmänhet ingen ingress, ingen innehållsförteckning och inga käcka bookmarks eller länkar att snabbspola till, ifall jag bara är intresserad av en liten del av inslaget.

Naturligtvis går det att åtgärda flera av de där bristerna. Rent tekniskt finns lösningarna, men ingen producerar någonsin webbteve på det sättet.

Jag har länge tyckt att webbteve är ett undermåligt och ganska ointressant sätt att sprida information, men jag har tidigare haft svårt att sätta fingret på problemet.

Eller så är jag bara gammal. Så kan det vara.

Tills motsatsen är bevisad tänker jag fortsätta producera text och bilder. Det är också så jag tänker ta del av information. Tills någon gör något bättre.

Göteborgsvarvet: FAIL! (2:07)

Med ett så här dåligt resultat tänker jag inte ens bemöda mig med att ta reda på den officiella tiden.

Jag tror att nästan allt gick fel. Slutligen var det värmen som tog knäcken på mig.

Inför nästa år blir det skärpning, uppsträckning och nya friska tag. 1:30 ska besegras om jag så får hålla på tills jag blir 80 år.

Inför Göteborgsvarvet – fotoreportage från startområdet

Nu börjar det dra ihop sig inför årets gatlopp, eller Göteborgsvarvet som det heter i folkmun. Med kameran i hand tog jag en sväng runt startområdet för att få ut min nummerlapp och kolla in förberedelserna.

Ett startbevis är en bra början. Men vad bevisar det egentligen? Att galenskaperna har startat?

Här någonstans är min nummerlapp. Faktiskt alldeles till vänster om bilden.

Över 50 000 anmälda till årets varv. Här är en som faktiskt tänker springa.

Denna plats skulle vi kunna döpa till Urintorget, eller något annat passande. Vi befinner oss trots allt i Göteborg…

Här börjar den skitviktiga blå linjen. Tappa inte bort den! Den slutar några hundra meter åt höger. Emellan gömmer sig 21 km löpning i vad som verkar bli strålande sol. I år gäller det att fylla vätskedepåerna.

Kundvård

Det här är en restaurang. Jag äter där ibland. De säger alltid hej när jag kommer in, men det är ju ingenting konstigt med att säga hej till sina kunder.

Idag gick jag förbi. De höll på och monterade staket och sopade upp skräp. Jag funderade inte så mycket på det där när jag passerade.

– Hej!

Det däremot, fick mig att haja till. Det hör inte till vanligheterna nämligen, att någon jag handlar av högst någon gång per månad känner igen mig ute på gatan.

Personalen på Cyrano känner igen dig och säger hej, inte bara när du kommer in för att äta, utan även när du passerar dem på gatan. Det kallas kundvård.

Att däremot göra som SvD, Tele2, Göteborgsvarvet, Göteborgs Filmfestival och en hel del andra företag och överösa sina kunder med epost och säljsamtal kallas kundmisshandel.

Du får räkna ut själv vilken metod som är mest framgångsrik för att tjäna pengar.