Göteborg: lavinrisk 3
Det har snöat i Göteborg i år. Det har vi märkt. Det ligger snö på marken, nämligen. Rätt länge verkade många inte riktigt veta vad de skulle göra med snön, men nu börjar det ordna till sig på många håll, efter att folk fått klart för sig att man flytta på, eller skotta som fackmännen säger, snö och lägga den där den är mindre i vägen.
Men nu kommer nästa problem. Snö lägger sig tydligen inte bara på marken, utan på andra, mer eller mindre horisontella ytor som till exempel hustak.
Där ligger snön bra, en stund. Några dagar ligger den bra där. Sedan börjar den lyda gravitationen.
Nu kan man ju frestas att tro att vi lärde oss något första gången, när snön blockerade trottoarerna. Men nej! Som vanligt när vintern drabbar Göteborg låtsas vi som om det regnar och beter oss i vilket fall som helst som om problemet strax ska lösa sig själv.
Vissa spärrar av lite. En del, som det kommunala bostadsbolaget Poseidon, demonstrerar tydligt sin ovilja mot all form av snöröjning genom att i vinterns början sätta upp skyltar som varnar för snö- och isras, på alla sina hus.
Andra bygger fysiska avspärningar av… Ja, precis vad som helst faktiskt. Vanligast verkar vara att luta ett par brädor mot fasaden. Det ska uppenbarligen vara en tydlig signal till alla om att man säkrast bör promenera på gatan istället. Andra bygger barriärer av gammalt skräp. Bord, stolar, lastpallar, varuvagnar, ja vad som helst kan tydligen ställas framför fasaden.
Därför ser centrala Göteborg just nu ut som en blandning mellan en skrotgård och en loppmarknad. Bord, brädor, lastpallar, varuvagnar och annan skit belamrar trottoarerna, bilarna belamrar gatorna och människorna tar sig fram där de kan och vågar.
Allvarligt talat: Hur svårt är det egentligen att luta sig ut genom närmsta fönster och banka på istapparna så de försvinner? Tydligen alldeles för svårt.
Läs också:
Polisen trakasserar fotografer
Det är inte bara i Storbritannien som polisen bedriver krig mot fotografer. Även svensk polis ägnar sig uppenbarligen åt sådan ljusskygg verksamhet.
Läs hela rapporten, inklusive video, hos Tuggarna.
Konsten att sprida ett rykte
Det är enkelt. Det är bara att uttala sig ungefär såhär:
– Person X, som jag inte tänker namnge, säger att Namngiven Person har sagt att månen är gjord av ost.
Sedan är cirkusen igång. Plötsligt är det i mångas ögon en sanning att Namgiven Person har sagt att månen är gjord av ost. Om det är verkligen har hänt är däremot högst osäkert. Namgiven Person kan förstås ha uttalat sig precis så, men det kan lika gärna röra sig om ett missförstånd.
Ett rykte kan med lätthet förlama en organisation under lång tid. Folk sitter och surar på varsin kant över det de tror är sant och vägrar lyssna på varandra, när allt egentligen beror på något som är ett missförstånd eller kanske lögn.
Ryktesspridning är därför ett kraftfullt vapen. Det kan användas av dina fiender för att förstöra för dig, men det kan lika gärna avfyras av misstag, av dig själv eller några av dina vänner.
Hur gör man då för att låta bli att sprida ett rykte? Det är ungefär lika enkelt.
Man ringer, eller kontaktar på annat sätt, helt enkelt Namngiven Person och säger: ”Har du verkligen sagt till person X att månen är gjord av ost?”
Därefter kan man ägna sig åt att sprida information istället.
Att sprida rykten och skvallra är väldigt mänskligt och kan ge en trevlig maktberusning, genom känslan av att veta mer än andra. Det är dock alltid ett destruktivt beteende, som leder till obehag och irritation för någon.
Ju mindre tid vi ägnar oss åt rykten desto mer tid kan vi ägna oss åt att ta oss framåt, mot riksdagen. Det är dit vi ska.
Om månen faktiskt skulle vara gjord av ost så kommer inte himlen att ramla ned i huvudet på oss bara för att vi tar oss tid att kolla om det faktiskt stämmer.
Epic fail – En månad med västtrafikkortet
Det har blivit dags att summera min första månad med västtrafikkortet som som jag till slut blev tvungen att skaffa, eftersom det gamla biljettsystemet fasas ut.
Eftersom jag är sällanresenär har det inte blivit jättemånga resor. Hade jag varit oftaresenär hade jagväl antagligen köpt ett månadskort och därmed kunnat undvika i stort sett all kontakt med biljettsystemet.
Hur har det då gått att använda det nya, fantastiska biljettsystemet? Vi får igenom mina resor…
- 30 januari, buss 60 till Masthugget – Fail
Vi ska åka två personer på ett kort. Det går alldeles utmärkt men det är bara på spårvagnen du kan lösa detta själv. Nu åker vi buss och ber chauffören stämpla kortet.
Han har absolut ingen aning om hur någonting fungerar, så det går inte. En av oss får köpa SMS-biljett istället, till högre pris. - 31 januari, spårvagn till Krokslätts torg – Fail
Vis av gårdagens händelse försöker vi inte ens ta bussen, vilket vore det normala, utan går lite längre, till en spårvagn istället. På spårvagnen finns nämligen en av de gula automaterna där passageraren själv kan stämpla för flera personer.
Här får vi alltså anpassa vårt resande till Västtrafiks biljettsystem, vilket jag betraktar som ett misslyckande. - 1 januari, nattvagnen från Krokslätts torg – OK
Här finns inget bussalternativ och därmed ingen busschaufför som kan ställa till det med sin okunskap, så resan förflyter felfritt. - 1 januari, spårvagn och pendeltåg till Jonsered – Epic fail
Vi tar vagnen, återigen för att slippa inkompetenta busschaufförer och stämplar en flerzonsresa på vagnen. Sedan byter vi till pendeltåget. När jag går av i Jonsered glömmer jag förstås att stämpla ut. (Vem hittade på denna idioti?)
Nåväl, jag är påläst och vet att det är bara att uppsöka närmsta buss för att få hjälp med detta, så jag inväntar nästa buss och ber om att få hjälp med utstämplingen. Busschauffören är mycket hjälpsam, men tyvärr går allting åt helvete i alla fall. Plötsligt har jag inte ett plussaldo på 40 kronor, utan istället ett minussaldo på lika mycket.
Vi får åka på SMS-biljett tillbaka till Göteborg och några dagar senare tvingas jag köa hos tidpunkten i 30 minuter för att återfå mina 76 försvunna kronor. - 15 januari, buss 60 från Masthugget – Fail
Två personer ska åka buss från Masthugget på ett kort, och gissa vad! Busschauffören har ingen aning om hur han ska fixa detta. Västtrafik har lagt en halv miljard kronor på ett biljettsystem som inte ens deras egna personal klarar av att hantera efter att systemet varit i drift i flera månader.
Bla bla bla. En av oss får köpa SMS-biljett till högre pris… - 28 januari, buss 60 från Masthugget – OK
En person ska resa på ett kort i en zon. Spänningen är olidlig!
Men ja, systemet klarar faktiskt av den enklaste typen av resa som är tänkbar utan att haverera på någon punkt. Men å andra sidan hade vi klarat detta lika bra med papperskupongerna från 1970-talet, så jag tycker verkligen inte att detta är något att gratulera Västtrafik för.
Med Västtrafiks tidigare biljettsystem var det enkelt att hålla koll på resorna. De stod utskrivna på kortet. Du kunde direkt se ditt saldo och dina tidigare resor. Det var också enkelt att betala. Automaterna hade siffror för hur många “kuponger” du ville köpa. Det var bara att stoppa i kortet och trycka på rätt sifferknapp.
Nu är allting lite krångligare. Biljettautomaterna har en massa knappar märkta Å,S,V,K,+, och så vidare och en liten display med kryptiska symboler. Genom att trycka på rätt knappar i rätt ordning och därefter hålla fram ditt kort förväntas du kunna lösa dina behov av att kunna resa flera på ett kort, eller om du är vågad, resa i flera zoner.
Istället för att du talar om vad du vill betala för och får veta hur mycket det kostar så drar systemet kontinuerligt av pengar från ditt kort, utan att du egentligen har någon kontroll över det. Reser du över flera zoner drabbas du dessutom av behovet av att stämpla ut, för att inte systemet ska löpa amok och tömmas på pengar.
Av sex resor under en månad misslyckas fyra. I 1/3 av fallen fungerar alltså biljettsystemet. I ett fall tvingas jag stå i kö 30 minuter för att får tillbaka 76 kronor.
Detta kan bara sluta på ett sätt. Resorna blir dyrare. De blir dyrare eftersom biljettsystemet är obegripligt både för chaufförer och resenärer, vilket slutar med att människor blir av med pengar.
Om inte annat blir det dyrare därför att människor kommer att dissa kontoladdningen och istället välja begripliga, men dyrare alternativ som femresorsladdningen eller SMS-biljetten.
Som om det inte vore nog drabbas vi dessutom av att allas resor registreras i en databas som vi inte har en aning om vad den kommer att användas till i framtiden.
Vad var egentligen syftet med den här miljonrullningen?
Politikens kukmätartävling
Det pågår en tävling i den politiska bloggosfären. Det är en tävling som befinner sig på nivån kukmätartävling eller pissing contest.
Det handlar om vilket parti som kommer högst upp på Knuff.
Vinnare är den som är mest länkad. I den automatiserade topplistevärlden räknas bara kvantitet. Som en följd av detta hetsas allt fler politiska bloggare att tydligt välja sida och sedan länka, helt ohämmat, till sina partikamrater och bara till sina partikamrater.
Det är jättekul att ligga högt på Knuff. Det är jättekul att se hur olika nyhetsmedier refererar till ens eget parti som vinnare. En stund är det jättekul. Sedan blir det meningslöst.
Ganska ofta är det relevant att skriva ett referat eller bara komma med länktips. Vissa bloggare fyller funktionen av redaktörer och har läsare som besöker dem just av det skälet att de vet att det finns bra och intressanta länktips.
Men när en massa bloggare börjar länka sina partikamrater, och bara sina partikamrater, bara för att de är partikamrater och inte för att de har något relevant att tillföra i sammanhanget, då blir det bara löjligt. Ungefär som en kukmätartävling.
Politisk debatt är ett utbyte av argument och åsikter och kräver att människor från olika politiska läger deltar. Det innebär att om vi vill föra en intressant och relevant politisk debatt i bloggosfären så måste vi länka till våra meningsmotståndare.
För att ha något att bidra med i längden är det nödvändigt att ge sina politiska motståndare knuffpoäng.
Alternativet är alltmer uppdelad och introvert politisk bloggosfär som är helt ointressant för alla utom de inblandade själva och det tror jag inte leder till några valframgångar. Det leder bara till att vi slösar energi på sånt som ingen bryr sig om.
Beställningsblogg
Detta inlägg är ett rent beställningsjobb. Jag vill ingenting. Gå hit istället och läs om scenen, the big four och en del annat.
Var är syrrans granne?
Redaktörn tog sitt pick och sitt pack, och flydde fältet.
Nu är det dags att ta nya tag. Research ska göras, knäck säljas, artiklar skrivas. Nya bloggposter måste skapas, med trams och allvar i en synnerligen osalig blandning.
Framför allt börjar nu arbetet med att skicka syrrans granne till riksdagen. Det kommer att kräva mycket arbete, en hel del tur och en innihelvetes massa kryss för att det ska gå. Men varför skulle det inte gå? Vi är ju redan här och nu. Hur sannolikt var det på en skala? Nej, just det!
Någon måste ta hand om tvätten också. Det är ett skitgöra. Jag tror vi tvingar redaktörn. Chefen får ta hand om tvätten så råddar vi andra ihop en valkampanj så länge.
Over and out!
En liten ficktjuv från Västtrafik
Jag har en ficktjuv i min plånbok. Den stjäl mina busspengar och en massa tid. Västtrafikkortet, heter den.
Jag fyllde på kortet i onsdags. 250 kronor stoppade jag i. Sen gjorde jag några buss- och spårvagnsresor. Igår tog jag pendeltåget till Jonsered. När jag skulle checka ut efter den resan var plötsligt en massa pengar borta. Någonstans har det försvunnit 75 kronor extra från kortet, utan min vetskap.
Av 250 kronor som stoppas in i Västtrafikkortet försvinner alltså 75 kronor i tomma intet. Det motsvarar 30 procent, alltså ett ganska omfattande svinn.
En mycket hjälpsam busschaufför i Jonsered försökte hjälpa mig att lista ut vad som egentligen hade hänt men gick tyvärr bet och hänvisade mig till Tidpunkten. Dit kan man gå. Om man har gått om tid kanske man till och med kan få hjälp. Jag vet inte.
Jag gick till Tidpunkten idag. Lokalen var full av folk som, antar jag, också hade försökt åka buss och spårvagn med det nya fantastiska kortet. Det var 20 nummer före mig i kö och en av fyra kassor öppna. Efter tre minuter, när det fortfarande var 20 nummer före i kö gav jag upp, eftersom jag har annat att göra än att stå i kö i en timme för att kanske få tillbaka 75 spänn.
Det finns enklare sätt. Jag skiter i det här med Västtrafik nu. Jag kan promenera istället. Eller cykla. Eller ta bilen. I värsta fall finns taxi. Om det verkligen kniper kanske jag köper en SMS-biljett, till väsentligt högre pris och tar bussen eller spårvagnen, men det står mycket långt ned på min priolista numer.
Det finns de som anser att kollektivtrafiken ska rädda miljön, men då måste nog någon först rädda kollektivtrafiken från de glada laxarna som lagt nio år och en halv miljard kronor på att införa ett nytt biljettsystem som ingen begriper sig på och som får 30 procent av dina biljettpengar att försvinna spårlöst.
Så blir du lurad och rånad av Västtrafik
Att Västtrafiks nya biljettsystem nu är i full drift kunde vi läsa i G-P (pappersbunten) igår. Efter att faktiskt ha försökt använda systemet kan jag bara konstatera att den som påstår något sådan antagligen full.
Systemet är i full drift. Det borde innebära att det fungerar och går att använda fullt ut. Låt se då, hur detta går.
Vi ska åka två personer med buss 60, från Drottningtorget till Bockhornsgatan. Med oss har vi ett Västtrafik-kort som är nyladdat med 200 kronor, dvs fullt tillräckligt med pengar.
Biljettautomaterna är ett kapitel för sig. För flera år sedan började Västtrafik montera sina nya, blå biljettautomater i Göteborg. De gick bara att använda med månadskort. För enkelresor behölls de gamla papperskorten.
Sedan upptäckte Västtrafik att de blå automaterna tydligen inte skulle räcka till för att ersätta papperskorten fullt ut. Nya automater började placeras ut. Nästan exakt lika de gamla, fast gula och med lite fler knappar.
De extra knapparna behövs för att du ska kunna tala om när du börjar din resa hur många ni är som ska åka och om ni tänker åka över fler än en zon. Du programmerar automater genom att trycka på rätt knappar, rätt antal gånger och håller därefter fram ditt kort mot läsaren när resan börjar. Sen måste du komma ihåg att stämpla ut också, när resan slutar.
För att åka två vuxna i en zon ska du gå fram till en gul biljettautomat, trycka två gånger på V-knappen och därefter hålla upp kortet. Inte helt svårt och obegripligt om man bara läst manualen först. (Ni läser väl manualen för biljettsystemet innan ni ger er ut i kollektivtrafiken? Jag är säker på att det är det första alla gör när de kommer till en ny stad.)
Enter 60-bussen. På 60-bussen finns tre biljettautomater. Inga problem!
Men vänta nu! Det är ju tre blå biljettautomater som finns i bussen. Försök att trycka på V-knappen om du kan. Ja, det är en av knapparna som inte finns på den modellen.
Men chauffören då? Han kan väl lösa problemet?
Chauffören hänvisar till manualen. Den har jag läst förstås, men jag läser en gång till eftersom han inte verkar vara mottaglig för den informationen.
Sen frågar jag, hur jag ska gå tillväga för att trycka på V-knappen. Nej, det går mycket riktigt inte. Men han kan väl lösa detta med sin terminal? Tror ni han kan det? Tror ni chauffören kan ta betalt för resan med det nya fina betalsystemet?
Nej.
Nio år och en halv miljard kronor har politiker och byråkrater plöjt ned i detta biljettsystem och nu, när installationen av den nödvändiga utrustningen är på sin höjd halvfärdig bestämmer de sig för att arbetet är klart.
Vid årsskiftet upphör de gamla papperkorten att gälla, så det finns inte längre någon väg tillbaka. Alternativet är att inte ta bussen och med ett sånt här biljettsystem ter det sig som ett alltmer attraktivt alternativ.
Rånad
Sen var det ju det stora bedrägeriet då. Du blir rånad när du köper ditt busskort. En femtiolapp ska Västtrafik ha i pant för kortet. Men det gör inget. Jag har redan ett sånt där kort. Bara att ladda.
Fast inte då, för jag får betala 50 spänn i pant i alla fall. För ingenting. Femtio kronor måste jag betala i pant till Västtrafik, för ett kort jag redan har.
Nej, jag fattar ingenting. Eller jo, jag fattar en sak. Om Västtrafik tar in 50 kronor i pant för ett kort som kostar i storleksordningen 50 öre att producera och de har 100 000 resenärer innebär det att de tvångslånar nästan 5 miljoner kronor av sina resenärer räntefritt.
Det är klart att det är skitbra för Västtrafik att inte installera några nya biljettautomater med ett sånt arrangemang. Nu blir vi ju tvungna att betala pant för dubbelt så många kort. Och för ännu fler kort om vi får besök från en annan stad. Om vi skulle ha barn blev det förstås ytterligare några 50-lappar att låna ut till Västtrafik.
Är det ens ett lagligt förfarande?
Uppdatering 2009-12-31
Västtrafik svarar per telefon att förarna visst ska kunna stämpla flera personer på ett kort.
Det är som vanligt en sak att sitta vid ett skrivbord och bestämma att något ska fungera på ett visst sätt och en helt annan att se till att det verkligen blir så. Vi kan i alla fall dra slutsatsen att systemet inte är i full drift, eftersom nödvändig utrustning och utbildning fortfarande saknas och förmodligen kommer att fortsätta saknas under lång tid framöver.
Nio år och en halv miljard kronor räcker tydligen inte.
