Plötsligt är halva webben borta
En vacker dag vaknar du och halva webben är borta.
En jättekonstig tanke, säger du, för webbsajter som ligger ute försvinner ju inte bara i tomma intet.
Men det är precis vad de skulle kunna göra, om lagförslaget SOPA blir verklighet i USA.
Det handlar förstås inte om att rent fysiskt ta bort webbsajter. Det är svårt, till och med för amerikanska myndigheter och mediebolag, att tvinga webbhotell världen över att ta bort saker. Nog för att de försöker ibland men som historien visar lyckas de inte ofta inte så bra med att fysiskt ta bort webbsajter.
Men det finns andra, effektiva sätt, att hindra dig från att hitta webbsajter. Det går till exempel att ändra, eller ta bort deras namn ur DNS-systemet, så att du inte kan hitta dem. Det går att tvinga företag som Paypal, Visa, Mastercard och Google att frysa betalningar till de som driver sajterna. Det går att sätta människor i fängelse i flera år för att de länkar till dem.
Precis det här är vad lagförslaget SOPA handlar om och precis det här kan du få uppleva i framtiden, om en handfull globala medieföretag och ett gäng översittarpolitiker får som de vill.
För att du ska få ett smakprov på framtiden är stora delar av webben svart idag. Censurerad, sådär som den kan bli i framtiden. Ja, inte några stora svenska webbsajter förstås, för här i Sverige behöver vi inte oroa oss över amerikanska förslag. Svenska politiker är USA-fientliga land och vi skulle aldrig göra som i USA här.
Den här sajten skulle också varit svart idag. Jag hade tänkt att göra den svart. Men jag bestämde mig för att skriva det här inlägget istället – Ett av få inlägg på senare tid.
Jag har varit så oinspirerad ett tag och inte riktigt orkat med att bry mig om att blogga.
Men någon måste protestera. Någon måste säga något, innan det är alldeles för sent.
Säg något du också! Läs mer om hur du gör på americancensorship.org.
Boken – Ett döende koncept
Det är något speciellt att hålla en pappersbok i handen. Människor kommer alltid att vilja ha böcker. Boken kommer aldrig att dö.
Verkligen?
Jag är född på 1970-talet och har läst min beskärda del pappersböcker. Jag gillar böcker. Böcker på papper är i många situationer mer praktiska än e-böcker.
Fast jag börjar svaja nu. Jag börjar tvivla.
Inte så att jag börjar överge pappersböcker till förmån för e-böcker. Nej, jag börjar allvarligt tvivla på boken som koncept. Det är själva formatet som är döende.
För vad är en bok?
En bok är en sammanställning av en utvald och begränsad mängd information. Det är nödvändigt att innehållet är begränsat när det ska tryckas på papper och bindas in för att kunna bäras omkring.
Men den där pappersbunten behövs inte längre. Det har till och med förlagen förstått. Bort med papper alltså, men behåll boken som koncept och sälj den som elektronisk produkt.
Men det är något som inte stämmer här? Är det bara jag som undrar lite vad grejen är med en elektronisk bok när vi har hela webben? Är det bara jag som tycker att det där med att köpa något begränsat och utvalt kanske inte är så intressant?
Jag har köpt ganska många faktaböcker i mitt liv för att jag vill orientera mig i ett ämne. Det är så lätt att bara köpa den där sammanställningen av information som jag sedan bara behöver läsa för att bli så mycket kunnigare.
Jag brukar läsa halva, på sin höjd. Ofta kollar jag igenom de där böckerna ganska snabbt och letar sedan vidare efter information på webben.
Det är ett stort slöseri egentligen. All information finns ju ändå på webben. Det går faktiskt lika bra att skippa det där med urval och sammanställning – det blir oftast en massa ointressant information – och söka direkt efter de källor som är intressanta.
Så vad ska jag med en bok till, i något format över huvud taget?
Jag vet vad du tänker nu.
– Romaner, tänker du. Romaner är begränsade i tid och rum och kommer alltid att finnas.
Tror du ja. Det kan förstås hända att du har rätt, men jag tror mer på att det är boken som dikterat romanens format än tvärtom. Naturligtvis måste en historia byggas upp med början och slut när mediet som ska bära den har en början och ett slut.
Men så är det ju inte längre. Det finns ingenting som tvingar en författare att slutföra sin berättelse innan den kan publiceras. Tvärtom finns alla skäl i världen att börja publicera så tidigt som möjligt, så fort första kapitlet är skrivet, för att locka till sig publiken.
Plötsligt ter sig boken, inte bara på papper, utan som koncept, som tämligen uråldrig och dödsdömd.
Stackars förlag! Inte bara förändras deras affärsklimat på grund av elektronisk distribution. Den produkt – boken – kring vilken hela deras verksamhet kretsar är dödsdömd.
Ur de brinnande resterna reser sig redaktörerna. Det är de, i kraft av textförädlare, och författarna – de som har förstånd att publicera direkt och sälja prenumerationer – som blir de stora vinnarna när boken försvinner.
Förlagschefer kommer däremot att bli synnerligen onödiga i framtiden.
Släpp papperet och kom in i matchen!
Artikelkommentarer har varit på tapeten igen. Gammelmedierna har ju kommit in i IT-åldern och inte bara publicerar på nätet utan släpper in läsarna att kommentera.
Det är i alla fall vad de själva vill tro. I själva verket sitter de kvar i samma gamla pappersvärld som alltid.
Ta till exempel debattartikeln om bröd, som publicerades 16 augusti. Ingemar Gröön, som arbetar åt Brödinstitutet, skriver en artikel där han slår fast att bröd minsann inte orsakar fetma.
Detta skriver Ingemar Gröön i SvD:s debattavdelning, Brännpunkt och det är alltså hans, eller snarare Brödinstitutets åsikt i frågan. Utmärkt! Då kan debatten ta sin början.
Ja, det kunde ju varit så. Om SvD hade varit det minsta intresserade av att faktiskt husera en debatt i frågan om bröds för- och nackdelar för hälsan hade de ju till exempel kunnat kräva av debattören, i det här fallet Ingemar Gröön, att han höll sig tillgänglig och synlig, och svarade på de läsarkommentarer tidningen öppnat för.
Men nej. Naturligtvis inte. SvD är en papperstidning även på nätet och att faktiskt göra något av möjligheten till interaktivitet ligger alltför långt bort. Det är därför SvD och de andra pappersdrakarna kallas gammelmedier. De är gammelmedier, oförmögna att tänka bortom sitt pappersformat.
Då är det inte så konstigt att kommentarsfälten ser ut som de gör efter ett tag. Läsarna – de som är intresserade av ämnet och gärna diskuterar – har ingen att prata med förutom varandra och ganska snabbt går diskussionen på tomgång och då ska man inte bli så förvånad över att den ballar ur lite.
Men det är ju inte läsarnas, utan gammelmediernas eget fel.
Släpp sargen nu, för helvete!
Tre – och andra kriminella företag
Ett företag som säljer en vara till en konsument är ansvarig för att åtgärda alla fel som uppstår inom sex månader, som konsumenten inte själv orsakat. Det framgår tydligt av konsumenttjänstlagen.
Om jag till exempel köper en iPhone av mobiloperatören Tre och luckan för SIM-kortet går sönder efter en månad, på grund av dålig kvalitet, så är Tre ansvariga för att åtgärda detta fel.
I teorin är det så, i alla fall. I verkligheten går det till på ett annat sätt och om de fall där säljaren verkligen tar sitt ansvar är snarare undantag än regel.
Säg till exempel att jag köper en Norrøna-jacka på Stadium XXL här i Göteborg. Säg att jag efter ett par månader upptäcker att det är ett fel på jackan. Norrøna-trycket på ärmen är dubbelt. Det är ett solklart fel som Stadium naturligtvis ska åtgärda.
Men när jag kommer till butiken för att göra min reklamation står det plötsligt klart att de inte alls tänker ta något ansvar för den felaktiga jackan. Den ska istället skickas iväg till leverantören, som sedan får bestämma om det uppenbara felet är ett fel eller ej.
Det är naturligtvis bra för butiken om deras leverantör i sin tur godtar reklamationen, men enligt svensk lag är det helt irrelevant. Ett fel som ska åtgärdas enligt konsumenttjänstlagen ska åtgärdas på säljarens bekostnad, alldeles oavsett om de sedan får ersättning och alldeles oavsett om jag själv orsakat andra skador på min vara.
Om jag har gjort en reva i min Norrøna-jacka ska feltrycket åtgärdas ändå, genom reparation eller byte till en ny vara. Om jag har har gjort ett jack i displayen på min iPhone ska den trasiga luckan till SIM-kortet åtgärdas i alla fall, genom reparation eller byte till en ny vara. Det spelar ingen roll om leverantören i sin tur vill ta något ansvar för felet. Säljaren är ansvarig i alla fall.
Om Tre eller Stadium skulle bryta mot lagen genom att sluta betala in moms till Skatteverket skulle de väldigt snabbt få besök av kronofogden, men när ett företag bryter mot konsumentköplagen händer ingenting. Den är nämligen helt tandlös.
Det enda sättet att hävda sin rätt är att stämma säljaren i domstol och det är i allmänhet inget alternativ. Att lägga flera hundra tusen kronor på en reklamation av en vara som kostar en bråkdel av detta är ingen bra idé, oavsett hur uppenbart rätt du har.
Därför kan företagen fortsätta komma undan med att skylla på någon annan istället för att följa lagen.
Hur blir man av med Com Hem?
Jag ska äntligen bli av med Com Hem. Efter att ha bott i ett Com Hem-hus i nästan sex år känns det som en stor befrielse. Men det finns smolk i bägaren. Uppsägningstiden höjdes nyligen från en till tre månader och det var ingenting som jag egentligen noterade. Så nu sitter jag här med ett abonnemang som räcker två månader efter att jag flyttat ut.
Jag har försökt bli av med Com Hem förut. Försökt skaffa ADSL. Men det går inte. Svaren på varför det inte går varierar men jag misstänker att det helt enkelt inte finns något intresse av att erbjuda ADSL till adresser där Com Hem finns. Så långt räcker den fria marknaden.
Men nu slipper jag strax. Om jag bara kunde bli av med abonnemanget lite snabbare vore allt frid och fröjd. Så jag undrar, hur blir man av med Com Hem? Är det någon som har försökt och lyckats?
Det bör finnas ett flertal sätt som fungerar i teorin. Att köra linan i taket kan vara ett sätt. Att hyra ut sin uppkoppling i andra hand ett annat. Men hjälper det?
Jag behöver göra någonting relativt enkelt som gör att Com Hem mycket snabbt tröttnar på att ha mig som kund och säger upp avtalet. Det måste vara någonting som är lagligt, men samtidigt mycket irriterande.
Har du något bra tips?
Semester
Bloggen har tagit semester. Återkommer nån gång i augusti. Under tiden finns det säkert en massa annat kul att läsa på internet.
Spårvagnskrock i Göteborg
En spårvagn och en traktor med släp kolliderade efter lunch på Göta Älvbron i Göteborg. Bilderna är tagna runt 14:30. (Klicka på bilderna för större.)
GP rapporterar fortlöpande.
Felet med webbteve
I en skriven text kan jag snabbt läsa igenom inledningen (Vi journalister envisas med att kalla den ingress) och se om innehållet verkar vara intressant. Med en skriven text framför mig kan jag prata i telefon eller kolla nyheterna samtidigt som jag skumläser den för att hitta de intressanta bitarna. En skriven text kan jag läsa i flera omgångar. Jag kan hela tiden se var jag är och vad jag läste senast.
Med video däremot, eller webbteve som det heter den här veckan, är det en annan sak. Med webbteve måste jag titta och lyssna i 20 minuter för att kanske, bara kanske, hitta något intressant. Det finns i allmänhet ingen ingress, ingen innehållsförteckning och inga käcka bookmarks eller länkar att snabbspola till, ifall jag bara är intresserad av en liten del av inslaget.
Naturligtvis går det att åtgärda flera av de där bristerna. Rent tekniskt finns lösningarna, men ingen producerar någonsin webbteve på det sättet.
Jag har länge tyckt att webbteve är ett undermåligt och ganska ointressant sätt att sprida information, men jag har tidigare haft svårt att sätta fingret på problemet.
Eller så är jag bara gammal. Så kan det vara.
Tills motsatsen är bevisad tänker jag fortsätta producera text och bilder. Det är också så jag tänker ta del av information. Tills någon gör något bättre.
Göteborgsvarvet: FAIL! (2:07)
Med ett så här dåligt resultat tänker jag inte ens bemöda mig med att ta reda på den officiella tiden.
Jag tror att nästan allt gick fel. Slutligen var det värmen som tog knäcken på mig.
Inför nästa år blir det skärpning, uppsträckning och nya friska tag. 1:30 ska besegras om jag så får hålla på tills jag blir 80 år.
Inför Göteborgsvarvet – fotoreportage från startområdet
Nu börjar det dra ihop sig inför årets gatlopp, eller Göteborgsvarvet som det heter i folkmun. Med kameran i hand tog jag en sväng runt startområdet för att få ut min nummerlapp och kolla in förberedelserna.
Ett startbevis är en bra början. Men vad bevisar det egentligen? Att galenskaperna har startat?
Här någonstans är min nummerlapp. Faktiskt alldeles till vänster om bilden.
Över 50 000 anmälda till årets varv. Här är en som faktiskt tänker springa.
Denna plats skulle vi kunna döpa till Urintorget, eller något annat passande. Vi befinner oss trots allt i Göteborg…
Här börjar den skitviktiga blå linjen. Tappa inte bort den! Den slutar några hundra meter åt höger. Emellan gömmer sig 21 km löpning i vad som verkar bli strålande sol. I år gäller det att fylla vätskedepåerna.
