Jag har funderat lite över den litterära genren slackerprosa som jag envist håller fast vid. Vi är inte så många som skriver slackerprosa, men jag vet åtminstone en författare som är minst lika osorterad och spännande som jag själv.
För ett drygt år sedan skrev jag om Erlend Loe och hur jag tvivlade på att världen är stor nog för oss bägge. Jag varnade till och med Erlend för att nu jävlar var det allvar. Nu skulle jag komma sättande efter honom.
Jag har tänkt om lite sedan dess. Inte bara för att jag inte alls satt efter honom utan mest för att jag insett att om slackerprosan skall ha en chans krävs det fler, inte färre författare.
Problemet är inte vilken slackerprosa publiken väljer utan att få publiken att välja just slackerprosa. Skall vi lyckas med det behöver vi inte mindre utan mer slackerprosa. Vi behöver fler författare som bidrar så vi kan uppnå lite massa och erbjuda publiken alternativ.
Därför har jag tänkt om. Det är inte längre jag mot Erlend Loe. Nu är det Jag och Erlend Loe mot resten av världen.
World, we’re coming to get you!
Nej du, nu får jag sätta ner foten. Erlend Loe är ändå – förmodligen – världens roligaste man. Bara för att han är så torr. Du, däremot, är en riktig blötis med mundiarré! Du är inte heller norsk.
Nu ska jag sluta vara dum och istället tacka för att jag fick bo hos dig. Tack snälla! Du är dock fortfarande skyldig mig tre pimpningar… 😉