Politikens kukmätartävling

Det pågår en tävling i den politiska bloggosfären. Det är en tävling som befinner sig på nivån kukmätartävling eller pissing contest.

Det handlar om vilket parti som kommer högst upp på Knuff.

Vinnare är den som är mest länkad. I den automatiserade topplistevärlden räknas bara kvantitet. Som en följd av detta hetsas allt fler politiska bloggare att tydligt välja sida och sedan länka, helt ohämmat, till sina partikamrater och bara till sina partikamrater.

Det är jättekul att ligga högt på Knuff. Det är jättekul att se hur olika nyhetsmedier refererar till ens eget parti som vinnare. En stund är det jättekul. Sedan blir det meningslöst.

Ganska ofta är det relevant att skriva ett referat eller bara komma med länktips. Vissa bloggare fyller funktionen av redaktörer och har läsare som besöker dem just av det skälet att de vet att det finns bra och intressanta länktips.

Men när en massa bloggare börjar länka sina partikamrater, och bara sina partikamrater, bara för att de är partikamrater och inte för att de har något relevant att tillföra i sammanhanget, då blir det bara löjligt. Ungefär som en kukmätartävling.

Politisk debatt är ett utbyte av argument och åsikter och kräver att människor från olika politiska läger deltar. Det innebär att om vi vill föra en intressant och relevant politisk debatt i bloggosfären så måste vi länka till våra meningsmotståndare.

För att ha något att bidra med i längden är det nödvändigt att ge sina politiska motståndare knuffpoäng.

Alternativet är alltmer uppdelad och introvert politisk bloggosfär som är helt ointressant för alla utom de inblandade själva och det tror jag inte leder till några valframgångar. Det leder bara till att vi slösar energi på sånt som ingen bryr sig om.

Gammelmedier skitviktiga, säger Schulman

Bloggar är onödiga och saknar betydelse för att sätta agendan i samhällsdebatten. Det skriver statsvetaren och medieforskaren Alex Schulman i Dagens Nyheter idag.

Med hjälp av siffror från bloggportalen.se och SOM-institutet vid Göteborgs Universitet visar han hur svenska folket inte alls tycker att fildelning och FRA-frågan, som många bloggare skriver om, är intressanta.

Svenska folket läser inte ens bloggar. Bara fem procent av befolkningen uppger att de läser bloggar varje dag. Trots detta, tycker Alex Schulman, kryper de skitviktiga papperstidningarna för bloggosfären, när de egentligen borde bestämma och sätta dagordningen för vad som ska diskuteras i Sverige.

Dessutom visar Alex Schulman att det minsann inte alls är den politiska och intellektuella eliten – män i hans egen ålder – som bloggar. Istället är det, chockerande nog, unga kvinnor som står bakom majoriteten av bloggarna. Dessa kvinnor skriver också om mode och andra frågor som enligt Alex Schulmans forskning är helt ointressanta för den absoluta majoriteten av svenska folket.

Nej, slår Alex Schulman fast, det är dags för gammelmedierna att sluta huka sig för bloggarna och köra ut dem ur samhällsdebattens finrum. Gammelmedierna måste inse sin enorma betydelse och sluta skriva om politik, mode och andra frågor som är helt ointressanta för den absoluta majoriteten av svenska folket. Det kan de onödiga bloggarna få ägna sig åt.

Gammelmedierna måste släppa fram fler debattörer som Alex Schulman, som kan förklara för pöbeln att den svenska bloggosfären både är rakt igenom ointressant och fullständigt betydelselös.

Lågt, men långt ifrån tillräckligt lågt

Tack alla läsare! Den senaste veckan har varit fantastisk ur flera perspektiv. Framför allt har läsekretsen utvidgats ordentligt efter efter att syrrans granne blev utsedd till Sveriges lägsta blogg.

Men hur lågt vi än lyckats sjunka är det ändå inte tillräckligt. Ta en titt på bilden här ovan.

7

Det är inget speciellt lågt tal. Faktum är att det är ganska högt tal. Knappt lågt alls faktiskt.

Vi behöver hjälp här från redaktionen. Vi behöver din hjälp att sjunka ännu lägre. Mot noll och sedan lite till.

Om det ska bli möjligt måste du lova att du säger till alla du känner att kolla in syrrans granne. Och inte bara de du känner förresten. Gör ett massutskick på jobbet eller dela ut lappar till alla grannarna, med uppmaningen att läsa syrrans granne.

Vi kan om vi vill. Om alla hjälps åt.

Syrrans granne: Sveriges bästa bloggare?

Är syrrans granne det första du tänker på när du vaknar på morgonen? Tycker du att syrrans granne är det bästa som finns? Önskar du att fler kände till syrrans granne?

Om du svarar ja på minst noll av av frågorna ovan är det hög tid att du nominerar syrrans granne i Rix FM:s tävling: Sveriges bästa bloggare.

Gå in på Rix FM:s webbplats och tala om varför just du tycker att syrrans granne är en värdig vinnare av Blogg-SM.

Schenström: ”Bloggare inte människor”

Bloggare är inte riktiga människor. Åminstone inte sådana av kött och blod. Nej, bloggare är någonting abstrakt, omänskligt, svårdefinierbart. Åtminstone om man får tro Ulrika Schenström, före detta statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt, som intervjuas i senaste numret av Fokus.

“Jag tror att bloggare också kanske kommer att vara viktiga, men inte alls så viktiga som gräsrotsnivån som ju är människor av kött och blod.”

Här på redaktionen saknar vi just nu ord. Ja, enligt Ulrika Schenström saknar vi en del annat också, till exempel kött och blod. Där är vi lite tveksamma till om hon har rätt.

Viktigt meddelande

Denna webbplats är inte någon blogg.

Jag skriver det för säkerhets skull på engelska så kanske även Marianne Mikko förstår:

This web site is not a blog.

Inte för att jag har några förhoppningar längre. Vissa människor saknar faktiskt förstånd

Vem är syrrans granne?

Via Joshua_Tree springer jag på frågan som ställs av Deep edition, nämligen varför? Varför heter din blogg som den gör och varför heter du som du gör?

Vem är syrrans granne?

Svaret är att det är precis så enkelt som det verkar. Syrrans granne är syrrans granne. Kanske inte din syrras granne i och för sig, men en syrras granne. Eller var, rättare sagt, för grannen är numer utflyttad och utbytt mot en ny, förvisso syrra, men ändå inte samma som den ursprungliga.

Det var nämligen så när denna blogg skapades en gång i forntiden, att det skedde som något slags reaktion på grannens, eller om det var hennes syrras, bloggande.

Sedan tidigare existerade en pappersblogg, som dock uppdaterades ytterst sporadiskt av flera skäl, men kanske främst för att den saknade läsare. Hur kul kan det bli att skriva fullständigt trams på papper som ingen läser? Under en kort period återpublicerades denna pappersblogg här på bloggen, men succén uteblev, så hela experimentet lades ned.

Resten är, så att säga historia. Det har hänt en del med innehållet, det har hänt en hel del med förpackningen och det har tillkommit nya karaktärer, både fiktiva och högst påtagliga, men det är en helt annan historia.

PS. Begreppet “slackerprosa” är Daniels påhitt och var från början ett omdöme om min pappersblogg, som jag tog med hit till bloggen. DS.

Nej, jag bloggar inte med kuken

– Jag bloggar faktiskt inte med muffen, meddelar Anna Troberg, som svar på de senaste dumheterna från Aftonbladet.

Inte heller vi på syrrans grannes redaktion bloggar med könet, varken kvinnor eller män. Skulle vara grannens syrra möjligen, som har för vana att arbeta på distans, men jag håller det för ytterst osannolikt.

Möjligen kan det förekomma att vi, av rena kvalitetsskäl, bloggar nakna då och då. Men det har ju liksom ingenting med kön att göra, även om det kan leda till viss kontakt mellan själva könet och datorn.

Designuppror

Ja, jag jobbar på designen. Ett nytt fräsigt tema skall det bli, här på bloggen. Men det går trögt. För det saknas mål. Mål och inriktning saknas. Och bra idéer.

Och tid!

Tid saknas alltid i och för sig, så det är ju ingen idé att skylla på.

Jag vet inte vad jag vill helt enkelt. Jag vet bara att jag vill. Förändra vill jag. Något. Sen har jag lite spridda idéer också om grejer som vore fräcka, men det vill sig inte riktigt ändå, för de där fräcka grejerna är liksom mest fräcka att lära sig rent tekniskt och kanske inte märks så mycket egentligen.

Så det blir ingenting alls i förändringsväg. Och det var ju inte tanken. Tanken var att göra någonting. Någonting alls.

Jag kanske helt enkelt skulle satsa på totalt kaos. En miljard rutor som bara flyter omkring i en enda soppa. En startsida som ser ut som kriget. Det skulle man ha!

Om jag orkar…

EU-parlamentariker förorenar cyberrymden

EU-parlamentarikern Marianne Mikko tycker att bloggar “förorenar cyberrymden” och har därför skrivit en rapport där hon bland annat föreslår att alla bloggare skall registreras av staten och tvingas uppge sina motiv till att blogga.

Vad som skall hända med de bloggare som har grumliga motiv, eller de som helt enkelt saknar motiv och bloggar på pin kiv är höljt i dunkel, men här på redaktionen har under dagen hörts ett oroligt mummel från medarbetare som plötsligt upptäckt att de inte riktigt vet vad vi håller på med egentligen.

Marianne Mikko tycker också att bloggare bedriver “orättvis konkurrens mot professionella mediearbetare” och tycker därför att sajter som publicerar material från privatpersoner skall tvingas betala för det. Detta är helt i linje med förslaget på bloggläsningsavgift som tidigare presenterats.

Vad som skall göras för att stävja Marianne Mikkos förorening av cyberrymden och vem som skall betala för kalaset är inte klarlagt i nuläget. Uppgifter syrrans granne tagit del av tyder dock på att ett medborgarförslag är under uppsegling som skulle innebära att EU-parlamentariker helt enkelt får betala i proportion till hur mycket lagringsyta deras mer eller mindre ogenomtänkta förslag och utspel konsumerar för Europas bloggare.

Men Alex! Vad skall vi nu skriva om?

Under stigande panik läser vi här på redaktionen att Alex Schulman gör en Skugge.

– Det var ju inte en dag för tidigt, tänker du kanske.

Men tänk igen! Utan Alex alla dumheter och hans långa svans av hatiska kommentarer, vad skall vi då blogga om? Hur skall vi få inspiration till yet more dumheter och framför allt: Vem skall vi häckla?

Nej, det är en svart dag för bloggosfären.

Internet förstör mitt liv!

Vaknar. Surfar.

Så går min morgonrutin.

Blir sittande två, tre, fyra, ibland fem timmar. Går ett varv i lägenheten. Återvänder sedan. Samma varv: få utvalda bloggar (nähe, hade de inte uppdaterat sedan sist?), några utvalda nättidningar (nähe, inget har hänt sedan jag var inne för tio minuter sedan).

Runt runt.

Första kvarten får jag ut jättemycket. Sedan finner jag mig läsandes samma sak om och om igen.

Att man numera snabbt betalar räkningar och beställer teaterbiljetter och böcker på internet är ingen tröst. Det hade fan i mig gått snabbare att duscha, klä på sig, bläddra i en pappertidning, gå till posten, svängt förbi teatern och bokhandeln. Jag hade till och med kunnat fika med en kompis. Om det inte vore för att kompisarna numera föredrar att sitta ensamma och msn:a, mejla, blogga, facebooka och myspace:a.

”I couldn´t help but wonder”: Vad är grejen?

Falsk syrrans granne-blogg på nätet – redaktionen rasar

Syrrans granne har en blogg. Det finns bara ett problem. Bloggen är falsk. Nu har redaktionen kopplat in en jurist och syrrans granne har gjort en polisanmälan

SvD rapporterar att en falsk Björn Ranelid-blogg har dykt upp på nätet. Men fler har drabbats. I veckan dök en falsk syrrans granne-blogg upp. Inte förrän redaktionen kopplat in sina jurister plockades bloggen bort från nätet.

– Det är jätteobehagligt. Syrrans granne är extra utsatt. Om man söker på hans namn på nätet får man helt klart fler träffar än på andra bloggare, säger syrrans grannes presstalesman ikväll.

Syrrans granne har nu polisanmält bloggen.

Enligt redaktionen för syrrans granne finns tydliga tecken på att ingenting på bloggen skrivits av syrrans granne själv.

Till exempel:

”Jag vaknade imorse till ännu en härlig dag med blå himmel och strålande solsken…”

– Helt klart skulle syrrans granne aldrig inleda ett blogginlägg i så överdrivet positiv ton.

Syrrans granne själv är enligt uppgift från redaktionen ”ute och får sig en rejäl bläcka” och har inte varit anträffbar för en kommentar.