Jul på Liseberg

Hurra! Volvo IT bjuder mig och min familj på jul på Liseberg. Vid tillfällen som detta får man vara lite kreativ och konstruera en familj. Jag och Ä tänkte gå dit 15:e december. Vi funderar på att ta med miss_kermit också. Hon får passera som vår förvuxna tonåring.

Vem mer vill ingå i min fejk-familj?

Snö

Vi har av någon anledning fått snö här i stan. Det började efter att jag kommit hem från jobbet. Jag antar att det är bäst att sticka ut och sladda med PV:n och lyssna på Sator direkt, för vi lär ju inte få behålla lappmöglet speciellt länge.

Slask… Jag vet att det bara är en tidsfråga nu.

Vi som hatar IKEA

Jag borde ha insett detta för längesen, men av någon anledning har jag blundat för verkligheten (igen.) Det är ju så billigt och bra och praktiskt att handla på IKEA. Man får sätta sig i bilen och stå i bilkö på motorvägen ut till Kållered. Man får trängas med pöbeln i varuhuset. Man får hämta sina platta paket själv på tag-själv-lagret. Man får stå i kö. Man får försöka baxa in grejerna i bilen. Man får köra hem och kånka upp sina platta paket. Man får montera själv.

Allt detta vet vi. Vi väljer att göra allt detta för att det blir lite billigare så. Det är i alla fall vad IKEA vill att vi skall tro.

Vad vi, eller åtminstone jag, hittills valt att förtränga är hur ofta vi kommer hem och konfronteras med en företeelse som jag nu väljer att kalla IKEA-kvalitet. Det är den där känslan av att det bara är nästan bra och att vi egentligen borde åka tillbaka och klaga. Lätt missnöje med kvaliteten. Men det stannar ofta där, för vi vet mycket väl vilket jobb det blir att åka tillbaka och hur osäkert det är om det blir bättre i slutändan. Därför låter vi IKEA komma undan, gång efter gång.

Så icke igår. Om det bara hade varit en, men när tre av tre bordsskivor uppvisade visserligen små, men ändå defekter blev jag lite, för att inte säga mycket trött. Jag bar tillbaka hela kartongen och fick en ny. Bordsskivorna håller nu acceptabel kvalitet, men då kommer nästa del: de lackerade stålrörsbenen. Lackade stålrör. Det brukar vara rätt tålig lack på sådana där stålrör om lacken bara får var i fred tills den härdat ordentligt. Nu vet vi ju förstås inte så mycket om vad IKEA använder för billig lack i sina möbler, men ändå.

En bubbla hit eller dit kan jag ju stå ut, med, men så plötsligt så upptäcker man de stora defekterna. Repor och grejer. Benen är styckförpackade i plast. Hur bär de sig åt???

Plötsligt är kvaliteten inte alls acceptabel längre och vi förbereder oss nu mentalt för vårt tredje besök på IKEA denna helg. Bara transportkostnaden för detta inköp börja nu närma sig 50% av möbelns värde och jag börjar verkligen tvivla på om det står riktigt rätt till uppe i hjärnkontoret på mig själv.

Jag vet inte om jag orkar längre, men just den här helgen känner jag att IKEA borde få svettas lite och inte bara komma undan, som så ofta annars. Det är bara ett problem. Det är inte det minsta roligt längre. Behålla möblerna är inte roligt och köra tillbaka till IKEA är inte heller roligt. Jag kanske helt enkelt skulle svälja förlusten, dumpa skiten på tippen och köpa något svindyrt på stan istället. Men det skulle inte heller kännas bra.

Dessa ständiga I-landsproblem! Tänk om man kunde sluta bry sig om prylar och ägna sig åt något viktigt, typ föräldralösa barn istället. Tillfredsställelsen är garanterat större och man lär ju inte bränna hälften så mycket pengar på det heller.

Jag ville ju bara ha ett trivsamt vardagsrum!

Nänä!

Man försöker ju blogga, men vissa dagar går det ju bara inte att skriva något vettigt över huvud taget. Tur man inte är journalist och måste sitta här och krysta fram text. Nåja, lite krystar jag kanske nu, men i huvudsak kommer det av sig själv.

Jag är en idiot, vilket manifesterar sig i att jag åker till IKEA en lönehelg för att handla lite småsaker, men helt oförståndig är jag inte, så jag började äventyret med att fika och äta. Nu har jag köpt soffbord också, så nu är det bara det lilla problemet TV-bänk som återstår. Det och två PS2-kablar, men jag börjar misstänka att detta är en produkt på dekis. Helt omöjlig att få tag på i rätt längd och färg. Sen gäller det bara att städa också, och eventuellt bygga om CD-stället till vinställ. Ä har kommit med förslaget, men jag tycker idén är lysande!

Vidare har jag idag konstaterat att även Mölndals bilservice suger. Den där ramen runt dörrhandtaget som ”saknades” när de hade fixat fönsterhissen saknas inte alls, utan sitter där den skall, dock monterad på fel sida om dörrpanelen. Vad bra att jag köpt en ny ram då, som jag inte behöver! Vad bra att jag skall behöva demontera dörren bara för att lösa det här. Nej, jag orkar verkligen inte åka till Mölndals bil för detta. Det tar ännu mer tid och ork. Nåja, bara fixa detta så kan jag ju kränga bilen sen. Om det nu går. Tror inte december är rätt månad att sälja bil. Jag har en bestämd känsla av att folk har annat för sig än att köpa bil just nu.

Ifall någon funderar på 17 arbetsdagar på raken så kan jag säga med en gång att det suger och att man skall låta bli. Jag är fortfarande gristrött och skyller allt på det förkättrade arbetet.

Ikväll skulle man ju vilja supa lite. Men frågan är om man får.

Regn!

Såklart att det regnar nu när jag, för en gångs skull är ledig och verkligen inte har något planerat. Eller, några saker har jag planerat, men inte att utföras vid något speciellt tillfälle. Så man ägnar sig åt sin favoritsyssla: Sitta i sin alldeles för stora och dyra bil och köra runt i stan, undrandes varför alla är ute och kör i stan. Jobbar inte folk? Sedan, när man kommer hem igen efter kanske tre timmar har man fortfarande bara klarat av två inköp på sin lista. Totalt 110 spänn har det gått åt och antagligen lika mycket till för själva körningen.

Nu har mörkret åter sänkt sig över stan (Var det någonsin borta idag?) och man sitter här och ställer sig frågan: Var detta verkligen det vettigaste jag kunde göra av min lediga dag?

Soffan har anlänt!

Nu står den så äntligen här. Stor och grå och VRÄKIG! Jävlar vad vräkig och bra den här soffan är. Precis så bra som jag hade hoppats. Färgen blev också jättebra.

Syrrans syrra kom in och frågade ganska snabbt efter fotpallar. Jag var inte riktigt medveten om att man förväntas ligga och inte sitta i sina möbler. Detta är något som Ä verkar tycka är rätt och riktigt i alla fall. Själv tycker jag man kan använda musklerna i kroppen och sitta upp, men det kanske bara är jag. Jag har ju tydligen fel när det gäller skattesystemet också.

Men av alla här är jag i alla fall den som har bäst soffa! 🙂

Nakenblogg

Det fungerar ungefär som nakenprogrammering tror jag. Det spelar egentligen inte så stor roll vad man skriver om, det blir ändå bättre.

Idag vaknar vi till Göteborg i sin bästa vinterskruden, dvs kallt, klart och frost på alla taken.

Mmmm! Julstämning…

Improvisationsteatertävling

Herregud vilken föreställning jag var på igår! Nio personer som tävlade i improvisationsteater. Jag visste inte att man kunde tävla i det och jag visste absolut inte att man kunde skratta såhär mycket. Fantastiskt!

Nu undrar ni säkert hur det gick på jobbet. Eller, ni skiter nog i det, men i alla fall så tänker jag berätta att det gick bra och att jag nu är en fri man igen. Skall bara räkna ut hur äckligt mycket pengar jag kommer att få så att jag kan bli förbannad över hur groteskt mycket skatt det blir och sedan gå ut och shoppa skor för resterna.

Imorgon kommer min soffa. Om den skall få plats här behöver jag flytta på en del grejer. Det är nog lämpligt att skura golvet där den skall stå också, så inte skiten blir kvar för evigt.

Nej. Ut i solen!

Blogga över

Idag bloggar vi över. Som en direkt följd av incidenten som ledde till slips på jobbar vi nu groteska mängder övertid i ett försök att rädda situationen åt vår stackars kund, som försatt sig själv i denna knipa genom vansinnig planering. Vad gör vi då, under tiden vi jobbar över? Jo, vi ägnar oss åt att vänta på att andra skall göra saker. I princip har vi väntat sedan 16:00 igår, men vi var hemma mellan 17 och 08 för sömn, m.m. Den här dagen liknar dock ingenting jag varit med om tidigare. Officiellt har vi inte producerat ett skit. Det har skickats en hel del email och vi har ringt ganska mycket, men vi har inte kommit någonstans med vårt arbete än. Vi väntar fortfarande. Om vi har tur får vi börja jobba framåt 22 och om vi har ännu mer tur blir vi klara före midnatt, men jag skulle inte svära på det.

Det värsta är att det finns ingenting att göra mer än att vänta. Vi tog en tvåtimmarsrast mellan 18 och 20, men nu får vi nog sitta här.

Undrar vad jag skall köpa för min övertidsersättning. Någon sportbil lär det ju inte bli, men kanske 15 par skor…

Sova får man göra när man gått i pension.

Slips på!

Efter den gångna helgens misslyckade uppgradering ligger vi nu så brunt till här på jobbet att det är slips på som gäller. Det gäller att nyttja alla psykologiska trick och det vet ju alla att en kille i slips kan man ju egentligen inte skälla på. Inte heller kan man ge honom en massa arbetsuppgifter. Han har ju slips, så han är säkert redan upptagen.

Vissa kollegor har fattat, men de flesta verkar helt borta när det gäller orsakssambandet mellan att ligga brunt till och att uppvisa överdrivet korrekt beteende.

Kiosktanterna hävdar att det bara är skitprat och att de minsann behandlar alla lika men det går jag på så mycket jag vill.

Makrill i tomatsås – ett livsmedel som berör

Det är något med makrill i tomatsås. Detta livsmedel lämnar ingen oberörd. Efter tips från fadern bestämde jag mig för att prova detta, på havreknäcke, som mellanmål på jobbet. Ja, jag äter mellanmål på jobbet. Jag måste äta mellanmål vid tre, annars blir jag sur och grinig. Jag är som ett barn.

Anyway så upptäcker man ganska snabbt att detta verkligen är ett livsmedel som berrör. Vissa vill bara berätta att den numer finns på tub. Någon kallar det för kattmat och rätt många säger ”Urs, vad äckligt!” när man tar fram dagens burk. Någon enstaka person tyckte att det är ”som ketchup fast med bitar i.” Några verkar tycka att det är gott eller till och med världens käk, men ingen, absolut ingen är oberörd.

Hur blev det såhär?

Vad skall vi göra?

Grannfejd!

Grannen, alltså inte syrran, utan grannen under mig, har tidigare ägnat sig åt s k nattrenovering. I samband med denna pratades det även i telefon i den helt kala och tomma lägenheten. Att han har en bullrig röst hjälpte förstås också till, men när renovering och telefonbabblande pågick för tredje natten i rad gick jag ned och klagade. Kände mig gränslöst gubbig över detta, men det gick genast över när jag möttes av en attityd av typen ”Jag pratar väl i telefon hur mycket jag vill och när jag vill i min lägenhet.”

Renoveringen gick dock över och eftersom människan jobbade på sjön försvann problemet. Bara för att återkomma denna höst. Inte i form av renovering men i form av ständigt nattsuddande åtföljt av högljutt prat, högljutt bullrigt skrattande, springande i trappuppgången åtföljt av ännu mer störande prat i trappuppgången och smällande i dörrar. Dumma jag trodde att det var någon ny tillfällig nyck och att det skulle gå över.

När jag ligger i min säng och försöker sova mitt i natten och är som ett åskmoln av ilska över de ständiga störningarna är inget bra tillfälle att försöka föra en dialog med den som redan tidigare visat en avig attityd. Vid andra tider på dygnet är människan knappast hemma, så problemet är ju uppenbart. Alltså blev det inget klagande. Förrän idag. Jag skrev ett litet vänligt vykort och påpekade att huset är lyhört (alla vet detta redan, men ändå) och att jag skulle uppskatta lite lägre ljudnivå på kvällar och nätter. Uppskatta. Så skrev jag. Inget annat.

Lite senare ikväll när jag satt och titta de på TV fick jag en lapp i brevlådan. Jag var hemma. Det måste ha framgått väldigt tydligt genom det lyhörda golvet och ljuset i brevinkastet. En lapp alltså. Inte ringa på.

Tydligen är mitt resonemang befängt. Att man inte skulle få klampa runt i sin lägenhet och prata eller skratta vid valfri tid på dygnet är befängt tydligen. Så tolkade jag svaret. Han är också noga med att påpeka att han inte vill starta en grannfejd och det är väl ungefär exakt när han gör detta som han bekräftar att detta nu blivit en grannfejd.

Nästan rond. Syrrans granne, efter att ha laddat en ordentlig stund, (Jag blir alltid så upprörd i sådana här lägen och det är ju inget bra utgångsläge för den typ av samtal jag hade tänkt mig.) Går jag ner och knackar på. Blir mycket artigt inbjuden, till och med erbjuden att sitta i soffan. Jag väljer förstås att stå i hallen. Frågar om han verkligen menar detta. Attityden är sig lik från förra mötet, men jag är lite mer påstridig nu. Jag får veta att han pluggar väldigt mycket nu och då måste man tydligen ringa folk mitt i natten och prata med sin bullriga röst i sin fortfarande kala lägenhet. (Där finns förvånande nog en soffa och en säng, men sen är det väl slut på textilier. Mottagligheten för budskapet är väl sådär. ”Jag har muckat nu och bor inte på ett logement med släckning 22:30” är ett favoritcitat när jag påpekar att det faktiskt finns regler för flerbostadshus och störande ljud. Sen får jag veta att jag klampar i golvet också. Närdå? När han är uppe och pratar i telefon. Stör det? Vore jag uppe och klampade om det vore tyst så man kunde sova? Frågorna hopar sig men jag finner för gott att inte ställa dem.

Jag lämnar människan med ett löfte om att han minsann får ringa folk när han vill, vare sig det sker klockan tolv, två eller fem på natten, men att han skall försöka visa hänsyn.

Nu är det märkligt tyst en våning ner. Undrar hur länge det skall hålla i sig. Jag får väl vänta några dagar och se om kriget fortsätter. Då blir det skriftväxling med styrelsen. Jag älskar skriftväxling. Det är min paradgren. Jag piskar skiten ur vem som helst. Nåja, kanske inte proffessionella talskrivare och liknande, men annars. Jag har ett fungerande minne och jag har tack vare min grannes beteende fått tillgång till en massa fakta som knappast kommer att framställa mitt ärende i en sämre dager. Dessutom är jag läskunnig och det kan ju vara av värde när man öppnar lagboken.

Jag är förberedd. Jag är laddad. Om kriget kommer. Jag älskar krig. Pennkrig, that is. Jag får energi av pennkrig. Jag kan hålla på länge. Så länge det roar mig. I det här pennkriget gör det mig inte så mycket om det skulle råka bli mos av motståndaren, till skillnad från de där besvärliga pennkrigen på jobbet där man måste vara diplomatisk och ta hänsyn till en massa politik och annan skit.

Nu jävlar! Men i slutändan slipper jag gärna, hur underligt den än kan låta efter denna proklamation. Jag vill inte göra mos av folk. Jag vill ha det trevligt och dricka pilsner och tjuvröka tillsammans. Det kanske vi kan göra om den här situationen normaliseras. Men attityden är utmanande, tonläget är högt och vapnen vässade. Vad som helst kan hända.

Over and out!