Lögner från Stasis Järnvägar

Det är med viss vämjelse och en stor skopa obehag som jag numer bokar biljetter hos Stasis Järnvägar som börjat registrera vem som reser vart och när, tydligen för min trygghets skull. Det är visserligen ingenting som jag bett om eller kan välja, men tydligen är det något jag behöver eftersom jag annars kan bli bestulen på min biljett.

Exakt hur detta skulle gå till är mycket oklart. Det är rätt längesen jag förbeställde en pappersbiljett av SJ. Jag kan till och med tänka mig att jag skulle få betala extra om jag ville ha min biljett på papper.

Om det nu verkligen vore för min trygghet som denna registerföring infördes skulle det förstås vara helt frivilligt och för den delen belagt med en extra avgift. Om det verkligen vore något som någon av SJ:s kunder vill ha alltså. För om det är något som någon är intresserad att betala för så vore det naturligtvis oansvarigt av SJ att inte erbjuda denna tilläggstjänst.

Så är nu inte fallet och inte heller är det för min trygghets skull som SJ infört personliga biljetter.

Nej, det verkliga skälet till att SJ nu registrerar sina kunder och deras resvanor är att man säljer tågbiljetter alldeles för billigt. Det har helt enkelt varit lönsamt att köpa biljetter på spekulation och sedan sälja dessa till högre pris, närmare avresedatum. Detta är tydligen ett problem för SJ, men inte ett problem som de löser på ett marknadsmässigt sätt genom att sätta marknadsmässiga priser. Nej, istället införs obligatorisk registrering av kunderna och deras resvanor och i slutändan väljer SJ att ljuga kunderna rätt upp i ansiktet om orsaken.

Slutresultatet blir naturligtvis tomma platser på tågen. Det blir tomma platser därför att resan jag köpt med två månaders varsel kanske inte blir av. Tågbiljetten jag köpt är personlig och kan därmed slängas i soporna.

Slutresultatet blir förstås också att jag tvekar att ta tåget. Jag vet att SJ säger att de bara registrerar människors namn för att biljetterna är personliga. Det kanske är sant men det spelar ingen roll för när världens regeringar lägger en allt tätare filt av övervakning över samhället måste var och en välja att vara en del av övervakningen eller att vara en del av alternativet.

SJ har valt att vara en del av övervakningssamhället. De har valt att börja registrera sina kunder och deras resvanor när väl informationsinsamlingen börjat har den en tendens att utökas till allt mer information som sparas allt längre. En vacker dag kan SJ:s register över resor vara en del av statens övervakningsapparat, tillsammans med Västtrafiks register över resor och flygbolagens register över resor.

SJ vet hur man bygger badwill och olust. Det kan SJ göra eftersom de i praktiken har monopol på sina tågsträckor. Riktiga företag på riktiga, konkurrensutsatta marknader måste måna om sina kunder på riktigt.

Om betalmotorvägar drevs av flygbolag

Har ni tänkt på hur världen vore om alla transporter vore som flyget? Vi här på redaktionen har tänkt på det ganska mycket. Vi har tänkt lite extra mycket på hur det vore om betalmotorvägar drevs av flygbolag. Så mycket har vi tänkt på det nu att vi bestämt oss för att skriva ned det och det kanske inte kan anses vara någon välgärning, men i alla fall. Här kommer vår fria tolkning av hur betalmotorvägar skulle te sig om de drevs av flygbolag.

Incheckningen

Du har bokat tid för att köra på motorvägen klockan 11:15, men vägbolaget rekommenderar att du är där minst två timmar före avgång för att säkert hinna med incheckningen och alla kontroller och för att du ska vara säker på att få behålla din plats på vägen. Det är nämligen inte alls säkert att det verkligen finns plats på vägen eftersom vägbolaget säljer fler biljetter än vad det finns platser på vägen.

Fortsätt läsa Om betalmotorvägar drevs av flygbolag

SJ visar nästa generation snabbtåg

SJ prämiärvisade idag nästa generation snabbtåg för allmänheten. Visningen skedde i samband med att tåget för första gången provkördes i ordinarie trafik, på sträckan Stockholm – Göteborg.

De nya snabbtågen får en ny, läcker design och färgsättningen blir poppigt brun. De ersätter nuvarande X2000 och kommer att få namnet X2000 och en halv.

SJ:s biljetter 40 procent dyrare

Öresundståget från Köbenhavn H till Göteborg C, 16:23

Det finns flera sätt för två personer att ta tåget mellan Köpenhamn och Göteborg. Ett är att helt enkelt ta tåget. Det kostar 818 kronor. Ett annat sätt är att ta tåget, färjan, och därefter tåget igen. Det kostar 644 kronor och tar på sin höjd 10 minuter längre tid och det är ju tid som SJ lätt spiller bort på transmissionsfel längs vägen.

Det är ju lite märkligt att det skall vara sämre att utnyttja samma operatör för hela transporten än att använda sig av tre olika operatörer som var för sig måste ta betalt och tjäna pengar på just sin del.

Men det blir strax ännu märkligare. Tåget går mellan två länder. Det går alltså att köpa biljetten i två olika länder. Och naturligtvis är priserna olika. Inte lite olika, utan mycket olika.

Biljett köpt av SJ i Sverige: 818 kronor

Biljett köpt av DSB i Danmark: 588 kronor (omräknat från 462 danska kronor)

En biljett köpt av SJ kostar alltså 40 procent mer. För samma tåg.

Vad är grejen?

SJ-bloggen

Vissa projekt hinner knappt komma igång innan de självdör, men en bra idé slutar inte att vara en bra idé bara för att man inte har tid.

Jag gör ett nytt försök att väcka liv i SJ-bloggen – en blogg om tåg och tågresor.

Men jag behöver din hjälp. Ja, just din hjälp faktiskt. Visst har väl även du någon gång åkt tåg och upplevt något som förtjänar att berättas om? Någonting vedervärdigt, kul, konstigt, roande, oroande, idiotiskt eller kanske alldeles underbart?

Skriv genast ned din historia i ett mejl och skicka till sj-bloggen@hotmail.com. Du behöver inte vara författare. Du behöver inte skriva långt. Bara skriv!

Med spårvagn till Skåne

Öresundståget från Göteborg till Köpenhamn, 12 augusti 11:40

Jag skall till Helsingborg ett par dagar. Jag brukar oftast ta bilen, mest för att det är praktiskt att kunna transportera sig på resmålet. Men inte den här gången. Nu vill jag åka tåg. Eller ville i alla fall. För om jag insett vad det skulle innebära hade jag nog till och med hellre tagit bussen.

Det här är inte ett tåg. Det är en spårvagn. Den kanske kör lite fortare än en spårvagn, men allt tyder ändå på att det är en spårvagn. Den stannar till exempel ungefär lika ofta som en spårvagn (just nu i Mölndal.) Den ser också väldigt mycket ut som en spårvagn och komfortmässigt är bekvämligheten till och med under spårvagnens nivå.

Det finns flygplanstyper där jag ogärna sitter på fönsterplats, eftersom jag är över 180 cm lång. Den rundade väggen svänger nämligen in och skär av golvutrymmet så det blir extra lite plats för fötterna. Det blir trångt och jävligt, vilket är ganska typiskt för flyget. Tydligen gäller det även tåget numer. Åtminstone Öresundståget.

För övrigt noteras vibrationer på spårvagnsnivå. Förutom att det gör arbetet med att skriva denna klagosång betydligt svårare (konspirationsteori, någon?) så bättrar det också på chanserna att jag skall kräkas. Sen undrar jag över det här med fällbara säten. När, SJ, ouppfann ni fällbara säten?

Jag kanske är bortskämd. Jag har väl åkt lite för mycket med X2000 på senare år. Till Stockholm. Dit går det det tydligen att köra riktiga tåg. För den som reser till eller från andra orter än huvudkommunen är det uppenbarligen spårvagn som gäller. En spårvagn som till och med har sämre komfort än ett modernt pendeltåg, hur nu det kan vara möjligt.

Det är ju tur att jag åtminstone har en kort fru.

"Vi hade tre förare, men nu är alla borta"

Stockholms central, 4 februari, vid 10-snåret

Jag skall åka tåg idag. Men tåget rör sig inte. Det bara står på stationen.

Så äntligen hör vi någon i högtalaren:

– Vi ursäktar. Vi hade tre förare, men nu är alla borta. Vi har alltså ingen som kör tåget. Vi återkommer.

Fem minuter går…

– Tyvärr hade inte föraren utbildning för det här tåget. Men vi skall hitta en ny och kommer snart att rulla från Stockholms central.

Ska man bli rädd nu?

Tryck på knappen för att öppna

Tryck på den röda fyrkanten för att öppna dörren

Jag trycker på knappen.

Ingenting händer.

Jag trycker på knappen lite till.

Ingenting händer igen.

Jag tar och trycker lite till på knappen…

Jag börjar undra över de här små röda knapparna vi skall trycka på. Är de några knappar över huvud taget? Eller är det bara små röda fyrkanter, målade på dörrarna för att driva med oss resenärer?

Det slutar som vanligt. Jag sliter upp dörren med handkraft.

Om jag bara inte haft två vattenglas och två clementiner att bära på…

"De vill inte vänta. Detta beror på dålig planering."

– av Ica Hermansson

I staden här där mitt andra hem är, i Norrland, har det vart mycket snack om tågtrafik de senaste dagarna. Jag har följt det nerifrån Småland via kurren på nätet, msn och galna sms. Det sprängs i tunnlar som innebär förseningar och det körs över älgar som också innebär förseningar.

Själv kände jag mig relativt säker i Småland och bokade biljett hem för en resa under fredag förmiddag så jag skulle ha tid att efter ankomst strax efter 11:30 äta lunch, ha möte med min chef och avsluta hos sjukgymnasten innan jag for hem för att sedan vila mig och munnen.

Resan började med en stressad mamma vid klockan 7:40 då hon plötsligt fick för sig att det tar tjugo minuter att köra från vårt hus till stationen i byn. Storleken på byn är sådan att om man blinkar när man kör igenom missar man den. Med andra ord: det tar inga 20 minuter. Efter tio minuter hade vi packat ut alla mina väskor samt en hund i bilen, kört till stationen, lyckas spräcka axelremmen på min bokväska och göra en provisorisk men effektiv lagning, säga hej då till vovven och gå till perrongen. Med andra ord tio minuter innan tåget skulle gå klockan 8:00.

Genast rullade det fram på skylten (ja, i Hultet har vi fortfarande snurrande skyltar och inte digitalskyltar med tågtider) att tåget från Malmö inte tänkte anlända förrän 8:15. Vid 8:20 hade det fortfarande inte kommit och plötsligt susar X2000 förbi oss på perrongen. Det X2000 som jag ska ta en tågresa senare eftersom snabbtågen inte stannar hos oss. Därefter kommer dock vårt tåg puttrande och vi far iväg.

Jag hugger konduktören direkt vid start och frågar om X2000 väntar på oss. Han pustar och säger att det är för tidigt att säga. För tidigt? FÖR TIDIGT?! Det skulle lämna perrongen vid halv nio och vid fem i halv var det för tidigt att säga? Fem minuter senare förkunnas följande i högtalarna:

– *knaster* Jaaaooo… Ni som ska med *skraaaap* X2000 mot Stockholm…. Jaaooo… Jag har pratat med mina överordnande… *knaaaaaster* och jaaao… De vill inte vänta. Ni får ta nästa tåg… *glapp*… Och detta beror på…. att vi kom försent iväg från Malmö… Och anledningen till det är…. jaaaoooo… Dålig planering. *over and out*

Så var det med det. Inget tåg och för dig som ska byta: pilutta dig, din dagsplan spricker. Vi stackars småbysinvånare fick ta vårt pick och pack och vandra till stationen för nya biljetter. Enligt mina nya biljetter blev det en timme väntan i Alvesta till 9:35 och sedan en timme och tjugo minuter i Norrköping till sisådär 12:30. Jag försökte göra en Lotten och smygsurfa på något trådlöst nät nånstans. Inte då. Här kom det enbart upp något man fick betala för. Det tog dessutom bort mitt egna förval samt bytte startsida, men inget surfande. På det hela bestämde sig en ovanligt cool 45-plusare att visa alla funktioner på sin mobiltelefon för en femtonårig finnig sak med bullrigt respektive skärande skratt. Med andra ord fick man sitta i ett stationshus med snus i taket, dator som inte ville surfa och lyssna på Här kommer sommaren med Balsam Boys.

Till min glädje fick jag åka i en tyst vagn. Till min sorg fick jag sitta vid plats med bord och gången. Snett framför mig satt ett brynäsfan *ryyyys* med ryckningar i benen och mitt emot satt en äldre man som var tvungen att ljuda allt han läste. Dessutom kunde jag inte smygläsa hos grannen eftersom hans litteratur var på kinesiska och det enda jag kan läsa på det språket är ordet målvakt. Min egen bokväska vågade jag ju inte öppna på grund av dess krassliga hälsa.

Bara fem minuter försenade ankom vi till Norrköping, och det spelade ju inte mig särskilt stor roll eftersom jag hade relativt gott om tid. Jag satte mig i lugn och ro helt ensam i en sidoväntsal. Anledningen till att jag var ensam fick jag höra när ett gäng tonårsbrudar kom in och skrek:

– Här stiiiiinker de jö piiiiiiissss!

Sedan vände de och gick ut. Tack min täppta näsa sa jag och filosoferade vidare. Tillslut fick jag ändå sällskap av två 100-kilos kvinnor som talade finska. När de satte sig i andra änden av min bänk nådde plötsligt fötterna inte längre ner till golvet. Efter ett par minuter vände en av dem sig till mig och sa med brytning att ursäkta, men fick hon störa, samtidigt som hon höll en tidning mot mig. Naiv som jag är tänkte jag ”Aha, språkproblem. Hon behöver hjälp.” Jag log, nickade och lutade mig dit.

– Vi tänkte bara om vi fick dela ut ett provnummer.

Mot mig slår ordet ”VAKTTORNET”

– Nej tack, inte om du vill få den läst, sa jag känsligt nog.

Kvinnan ville inte riktigt ge sig och det hela slutade med att jag förkunnade att jag trodde inte på någon gud, hade försökt blivit övertalad av massa kompisar att försöka tro på något men ändå vägrat hämta ut barnens bibel som sexåring då jag redan i dessa år var väldigt principfast. Tanten vände sig bort igen.

Resterande delen av resan föll sig ganska smärtfritt utom när en relativt välklädd herre med ny mobil höll på att begå självmord när han ville kasta sig efter sina ölburkar som flytt ur hans väska och rullade mot spåret. Att han kastade sin datorväska fem meter upp i luften bekom honom dock föga.

Slutligen vaknade jag ur min halvslummer på tåget av att något kör ner ett solskydd i tågfönstret rakt i min skalle. Förvirrat såg jag upp och upptäckte att jag däremot inte såg ut. Då visste jag ju inte vart jag skulle hoppa av. Då tog batteriet i min MP3 slut och jag fick reda på att de visst ropar upp varje station i högtalarna innan varje stopp. Smart.

Istället för att hinna luncha och allt det hann jag innanför dörren, slängde väskan, högg cykelnyckeln, ut igen, upp på cykeln, till sjukgymnast som släppte mig redan efter en halvtimme med orden om att jag var dimmig, till chefen, möte möte, och äntligen hem. Vid 17:00 var jag väldigt sugen på lunch.

Dagens trevligaste inslag är ju dock att jag kommer bli ersatt för tågresan då jag blev så sen. För en fattig Ica kan det vara värt påhopp från Jehovas, pinnar i huvudet och ett rykte i Norrköping att det antagligen var jag som pissat i väntsalen då jag ju kunde stå ut med doften.

Jag vill åka till Sköve om två dagar… kanske

Tågen är för tomma och måste fyllas. Därför satsar SJ nu på auktioner där överblivna platser säljs, med ett utropspris på en krona.

Auktionerna startar två dygn före avgång och stängs när sex timmar återstår.

Frågan är förstås vilken typ av resenärer som kommer att nappa på det här. Finns det verkligen en massa människor som är intresserade av att kanske åka tåg om två dygn men som kan vänta till sex timmar före avgångstid med att bestämma sig för om det är värt pengarna?

Vi här på redaktionen kommer att följa experimentet med stort intresse och förstås att göra egna försök med denna biljettform. Rapport kommer.

Recipe for disaster

X2000 från Göteborg till Stockholm, 08:42

Jag blev väckt vid sex. Kanske inte helt självvalt, men ändå. Det har varit en seg morgon. Och nu skall jag åka tåg. Med pöbeln i andra klass. Det kan aldrig gå vägen.

Just idag skall jag tydligen sitta i dagisavdelningen. Två små fylltrattar raglar omkring på golvet i det krängande tåget och säger ”Ba ba ba!” till varandra. Och kör rally på tågets golv. Och äter banan med hela ansiktet. Och håller på, som bara små barn kan.

Det går bra. I nästan två timmar går det bra. Sedan går det åt helvete. Det är dags att vara grinig och skrika. Det ena barnet sitter precis bredvid, på andra sidan gången och vill bara springa iväg, men får inte och skriker istället.

Jag försöker fly till bistron. Men något är fel. Bistron är inte någon bistro utan som ett slags bar, utan sittplatser. En sådan bistrovagn har jag inte sett på flera år, men på just denna avgång när jag verkligen behöver sitta där så dyker den upp.

Tur att jag har öronproppar. Det kanske inte dämpar ljudet helt, men jag slipper åtminstone avlida. Lyckas till och med vila lite. Barnet skriker, vägrar sova, springer iväg, blir tillbakahämtat och skriker lite till.

Vad är grejen med det här? Kan inte någon av de tre kvinnorna i sällskapet ta en liten promenad med barnet genom tåget, så slipper vi skrik. Jag trodde det var grejen med tåget; att man kunde promenera runt lite och slippa sitta still.

DET INGÅR INTERNET OCKSÅ!

– av Stellan Löfving

En hel dag utan Internet är på gränsen av vad jag klarar. Ibland kan jag dock göra undantag, särskilt om jag vet att dagen avslutas med en tretimmars tågresa i total ensamhet tillsammans med massor av andra ensamma människor.

Det finns ju Internet på tåget, så under de där tre timmarna hinner jag göra alla viktiga saker som en viktig affärsman som jag behöver göra hela tiden, överallt. Internet på tåget har jag betalt för. Det är därför jag åker tåg istället för att flyga, som riktigt coola personer gör.

– Vi måste tyvärr informera om att Internet inte fungerar i hela tåget, meddelade tågvärden i högtalarna medan vi rullade ut från spår 10.

Jag börjar ana osande katt, men bestämmer mig för att tänka positivt. Här funkar det väl i alla fall. Första klass. Viktiga elitmänniskor som betalt extra för ynnesten att surfa i snigelfart samtidigt som man färdas ett par hundra knyck.

Någonstans i tåget kanske Internet fungerar. Men ska en viktig person som jag tvingas vandra in bland plebejerna i andra klass för att få det jag betalt för?

Otänkbart!

Under stigande irritation inser jag att jag nu måste skjuta upp allt arbete till imorgon. Då har jag redan massor av andra viktiga saker att göra. Jag känner starkt för någon form av bärsärkagång, men lyckas oväntat nog att tygla mig. Lika oväntat klarar jag av att låta bli att skälla, ut alternativt strypa tågvärden när han kommer för att knipsa biljetten.

Han inser sannolikt inte själv hur nära döden han är när han klipper min biljett och förbindligt meddelar att det ”ingår kaffe”. Det är med uppbådande av min yttersta självbehärskning som jag hindrar mig själv från att med blottade tänder kasta mig mot hans strupe, skrikande ”DET INGÅR INTERNET OCKSÅ!”

Jag är egentligen en närmast dumsnäll person. Jättesnäll! Så länge jag har tillgång till Internet.