I en skriven text kan jag snabbt läsa igenom inledningen (Vi journalister envisas med att kalla den ingress) och se om innehållet verkar vara intressant. Med en skriven text framför mig kan jag prata i telefon eller kolla nyheterna samtidigt som jag skumläser den för att hitta de intressanta bitarna. En skriven text kan jag läsa i flera omgångar. Jag kan hela tiden se var jag är och vad jag läste senast.
Med video däremot, eller webbteve som det heter den här veckan, är det en annan sak. Med webbteve måste jag titta och lyssna i 20 minuter för att kanske, bara kanske, hitta något intressant. Det finns i allmänhet ingen ingress, ingen innehållsförteckning och inga käcka bookmarks eller länkar att snabbspola till, ifall jag bara är intresserad av en liten del av inslaget.
Naturligtvis går det att åtgärda flera av de där bristerna. Rent tekniskt finns lösningarna, men ingen producerar någonsin webbteve på det sättet.
Jag har länge tyckt att webbteve är ett undermåligt och ganska ointressant sätt att sprida information, men jag har tidigare haft svårt att sätta fingret på problemet.
Eller så är jag bara gammal. Så kan det vara.
Tills motsatsen är bevisad tänker jag fortsätta producera text och bilder. Det är också så jag tänker ta del av information. Tills någon gör något bättre.
…är att langa dem, en våning i taget. Det verkar i alla fall så.
