– av Stellan Löfving
En hel dag utan Internet är på gränsen av vad jag klarar. Ibland kan jag dock göra undantag, särskilt om jag vet att dagen avslutas med en tretimmars tågresa i total ensamhet tillsammans med massor av andra ensamma människor.
Det finns ju Internet på tåget, så under de där tre timmarna hinner jag göra alla viktiga saker som en viktig affärsman som jag behöver göra hela tiden, överallt. Internet på tåget har jag betalt för. Det är därför jag åker tåg istället för att flyga, som riktigt coola personer gör.
– Vi måste tyvärr informera om att Internet inte fungerar i hela tåget, meddelade tågvärden i högtalarna medan vi rullade ut från spår 10.
Jag börjar ana osande katt, men bestämmer mig för att tänka positivt. Här funkar det väl i alla fall. Första klass. Viktiga elitmänniskor som betalt extra för ynnesten att surfa i snigelfart samtidigt som man färdas ett par hundra knyck.
Någonstans i tåget kanske Internet fungerar. Men ska en viktig person som jag tvingas vandra in bland plebejerna i andra klass för att få det jag betalt för?
Otänkbart!
Under stigande irritation inser jag att jag nu måste skjuta upp allt arbete till imorgon. Då har jag redan massor av andra viktiga saker att göra. Jag känner starkt för någon form av bärsärkagång, men lyckas oväntat nog att tygla mig. Lika oväntat klarar jag av att låta bli att skälla, ut alternativt strypa tågvärden när han kommer för att knipsa biljetten.
Han inser sannolikt inte själv hur nära döden han är när han klipper min biljett och förbindligt meddelar att det ”ingår kaffe”. Det är med uppbådande av min yttersta självbehärskning som jag hindrar mig själv från att med blottade tänder kasta mig mot hans strupe, skrikande ”DET INGÅR INTERNET OCKSÅ!”
Jag är egentligen en närmast dumsnäll person. Jättesnäll! Så länge jag har tillgång till Internet.
