Det märks verkligen att folk inte haft några pengar sen före jul. Jag har visserligen också varit på stan och shoppat men det får ju finnas vissa gränser. En sån här dag är får man vara bra desperat om man faktiskt skall köpa något.
Frågan är om det finns några reavaror av intresse kvar på måndag, när hyenorna slutat slåss.
Dagens ord, en favorit i repris, gör nu comeback! Denna gång i elektronisk upplaga. Publiceras så ofta jag har lust hos bloggfamiljen.
Vinter håller i sig. Så många år har vi varit utan vinterväder nu att jag blir förvånad varje morgon. Imorse stod jag där vid bilen som ett fån, utan handskar och med frost såväl in- som utvändigt på vindrutan. Frosten på insidan gjorde mig något förvånad då jag inbillat mig att detta var något som hörde ungdomen till. I vilket fall som helst så stod jag nu där utan handskar. Det är ju inte direkt första vinterdagen i år så jag borde väl ha vant och anpassat mig, men det är som om hjärnan vägrar acceptera situationen.
Jag antar att den dag man verkligen vant sig vid det här så är det dags för det gamla hederliga regnet igen. Vi får väl se vad som håller ut längst, vanan eller vintern.
Jag har problem. Nu är väl det knappast något nytt, men ändå. Idag kom jag plötsligt att tänka på det. Jag kan inte bestämma mig för vad jag egentligen tycker om mitt jobb. Är det roligt eller tråkigt? Bra eller dåligt? Det går inte att svara på. Eller, det går, men svaret blir olika hela tiden. Jag kan helt enkelt inte bestämma mig.
Det vore mycket lättare att bestämma sig för om man skall fortsätta med det här eller inte om man kunde få en konsekvent känsla i kroppen, men det går verkligen inte. Sabla dilemma! Eller kanske dagens ilandsproblem. Inte ens det kan jag bestämma mig för.
Jag kände mig pigg. Jag kände mig stark. Jag kände mig laddad. Så fel jag hade. Det visade sig att jag var helt orkeslös.
Undrar om detta är början till slutet.
Bäst att blogga medan jag åtminstone klarar av det.
Förresten så lät jag mig själv slippa förut. Vi pratar träningspass alltså. Jag lät mig själv slöa tills det var alldeles för sent. Så illa är det idag.
Imorgon blir det andra bullar, hoppas jag.
Jag har ett förslag. Vi döper om söndag till slödag. Det är ju ändå så det alltid slutar.
Jag är så slö att jag inte ens har något att skriva om egentligen.
Det kan ju knappast vara vattnet och jag har allvarliga tvivel på att det är maskinerna som är kass. Nej, det måste nog vara själva kaffepulvret som ligger bakom att det bruna vatten som kommer ur de s k kaffeautomaterna här på kontoret mest av allt liknar diskvatten.
Jag är trött på det här nu! Jag har fått nog. Nu är det jag som köper en pressobryggare och riktigt kaffe! Nu i helgen måste det ske. Sen skall jag dricka riktigt kaffe på jobbet istället. Det här går inte längre.
En sak bara: Jag förstår inte varför.
Nu är det bestämt. Jag kommer återigen att besudla Kongliga Hufvudstaden med min närvaro. Beklagar att detta kommer lite hastigt, men kring månadsskiftet bär det av.
Ryck inte till om skrikande människor plötsligt springer nakna över stadens gator och torg. Detta är helt normalt och väntat beteende på alla sätt under dessa omständigheter.
Jag vågar påstå att vi nu fått en ny religion i Sverige. Den här gången heter den ”Fullkorn”. Det är bara att titta några minuter på TV så förstår man. Först är det hamburgerkedjan som nu kan erbjuda hamburgare med fullkornsbröd (Vem fan vill ha det?) och omedelbart därefter får vi se hur en hel stad stämmer upp i gospelsång om att vi skall byta bröd, givetvis till ett som innehåller 100% fullkorn.
Vi har ju haft religioner som Atkins och GI rätt nyligen så jag antar att det här med fullkorn är en naturlig följd av detta. Vi vet ju alla numer hur fullständigt livsfarligt det är med vitt bröd. Bäst att byta till fullkorn.
Jag har bara några frågor: Om det nu vore så bra med fullkornsbröd till hamburgaren och korven, varför har vi inte kunnat få detta tidigare? Kan det ens vara gott med fullkornsbröd till burgaren, eller är detta bara en ny typ av självbedrägeri? Är det verkligen brödet som är det stora problemet med hamburgaren? Är det någon som går på det här???
Tillbaka efter 45 minuter. Man får nog kalla det urban löpning, det vi håller på med, jag och Daniel. Vi sätter timern på fem minuter och sedan springer en av oss först och bestämmer väg och tempo. Efter fem minuter byter vi ledare. Sådär håller vi på och springer kors och tvärs över stadens gator, torg och parker. Hittar på små hyss. Ett av favorithyssen är trappor och branta backar. Vi har vår beskärda del här i stan. På fem minuter kan man hinna både en och två gånger uppför samma trappa. Helt idiotiskt! Det skulle man aldrig klara ensam, men är man två som hetsar varandra går det hur bra som helst.
Efter en kvart är man ganska trött. Sen, efter 20 minuter är man ganska trött igen. Och efter 25. Och 30. Sen springer man rakt fram en stund och upptäcker hur lätt det går när man låter bli trappor i några minuter.
Sedan, när vi tröttnat måste vi ta oss upp på berget igen. Givetvis via någon rejäl trappa. Det blir som en fin liten present på slutet.
Jag misstänker att man kan bli ganska vältränad utan att märka det på det här sättet. Vi får väl se framåt våren när det är dags att vässa formen inför varvet.
Efter att ha varit dödssjuk i förkylning i en hel vecka har jag nu återvänt till de levande. Men det är knappt. Efter elva dagars träningsuppehåll är man inte så jävla stark. Nu kan man ju tro att det skulle vara en bra idé att mjukstarta efter ett sånt fruktansvärt uppehåll, men epitetet fysmongo vore ju inte ens i närheten av rimligt med dylik måttlighet.
Så, istället kör man boxpass två dagar på raken. Det var längesen jag kände mig såhär klen och svag. Men jag har i alla fall träningsvärk. Sedan igår. Imorgon kommer den riktiga träningsvärken från igår. Sen, på torsdag kommer den riktiga träningsvärken från idag. Om jag ligger i ordentligt nu kan jag ha träningsvärk resten av veckan. Det vore ju inte så dumt.
Över två timmar sedan jag tränade sist. Vad är det här för förfall?
Jag läser ett par sidor ur Erlend Loes bok Expedition L och inser till min fasa att den här boken redan är skriven. Samma stil. Exakt samma. Samma tilltal. Och samma meningslösa dravel.
Jag har inget emot Erlend Loe. Han är grym! Men jag undrar om världen är stor nog för oss båda. Bara tiden kan ge svar.
Nu kommer jag efter dig Erlend! Var redo!
Men Erlend har fel. Han är ute och cyklar. Han påstår att inget han byggt har påkverkat bruttonationalprodukten. Det stämmer inte. Allt han byggt har påverkat bruttonationalprodukten. Lite.
Jag vet inte om vi skall skylla på förkylning, ålder eller bara allmänt dekadent leverne, men idag är andra dagen på en vecka när det känns som om jag egentligen borde stannat i sängen. I torsdags kände jag mig som ett febrigt ras (med med ytterst tveksam feber.) På kvällen hade det gått över, men två dagars festande rådde raskt bot på saken och igår kväll var det dags för frossa. Det här dagen har väl varit sådär. Jag har ju lyckats jobba men boxningen fick ställas in.
Fem vilodagar på raken. Dekadensen är fullständig!
Vad är det här för dumheter egentligen? Jag är ju, som alla vet, aldrig sjuk.
Jag kanske inte är i klass med the Original Fysmongo, men nog är jag lite efterbliven när det gäller träning. Dagen började med att jag åt frukost vid 12 eller så. En ganska hyfsad frukost men inget överdådigt. Klockan 15 skulle jag på dejt. På väg dit insåg jag att jag var på väg in i ett smärre födoproblem och tog därför en hamburgare på BK. Sedan fikade vi i två timmar.
När jag kom hem var klockan 17:30 och det var dags att sticka iväg till dagens träningspass. Någonstans fanns tanken på att jag kanske egentligen hade missat att äta ordentligt inför detta och att det kanske skulle bli lite jobbigt, men lät jag mig själv slippa? Nejdå! Inte det minsta! Mycket riktigt höll jag också på att dö under passet. Jag skyller allt detta på maten, eller snarare bristen på mat.
Nu har jag precis, med darrande fingrar, tryckt i mig en rejäl skål med flingor, youghurt och rikliga mängder socker i ett försök att bli människa igen. Känner mig dock tämligen energibefriad fortfarande, men om jag lägger mig ned en stund kanske det ordnar till sig.
Det bästa är att jag har lovat Daniel att vi skall springa klockan 21. Där om någonstans finner vi nog det slutliga belägget för att jag faktiskt är totalt efterbliven. Jag menar, hur tänker jag egentligen???
Dessutom är det kallt och halt ute.