Utelekar

Allmän ysterhet utbröt imorse över upptäckten att solen sken från klarblå himmel. Nu skulle vi alla ut och leka på Hönö och snabbt skulle det gå. Tre timmar senare hade vi lyckats lokalisera och hämta upp alla barnen och var så äntligen på väg ut.

När man tar sig ut i Göteborgs skärgård bör man betänka en sak: Det blåser. Nästan alltid blåser det i Göteborg och följdaktligen blåser det än mer ute i skärgården. Ingenting märkligt med detta. Det märkliga är hur man liksom förtränger detta faktum. En varm sommardag är det förstås inte så farligt men när temperaturen är två grader blir det inte så jävla kul när man kommer ut och vågorna slår så skummet yr.

Solen gjorde sitt bästa men när man trippat omkring i trånga klätterskor en stund och lagt händerna på ett svinkallt berg som stått ute hela vintern så är man inte så varm längre, oavsett antal lager av långkalsonger. Dessutom tappade jag nästan brallorna.

Vissa dagar önskar man att man hade ett badkar.

MQ – För dig som ser ut som en påse skridskor

Det där alldeles för stora huvudet igen. Dessutom har de rotat fram en manlig motsvarighet med liknande attribut.

Alltså, jag har både muskler och underhudsfett på kroppen. Inte så att jag är fet men det finns något att hänga upp kläderna på. Den där reklamen funkar inte på mig. Inte alls. Förmodligen funkar inte kläderna heller, så det är väl lika bra.

Just idag känns det som om hela klädbranschen är ganska navelskådande och töntig. Det finns massor av snygga kläder. En hel del av dem är ganska dyra. Massor av människor undviker säkerligen dessa kläder just därför. De tycker inte det är värt pengarna. Men jag har ett annat problem. Jag skiter väl inte i priset men jag har råd med en del i alla fall. Problemet är ett annat. De insnöade töntarna i 20-årsåldern som jobbar i butikerna är mitt problem. De förstår liksom inte att det krävs lite säljarbete. Inte mycket men lite. Initierat, kunnigt och uppmärksamt. Så lätt det är att göra av med 5000 spänn utan att känna sig det minsta missnöjd. Men det finns ju inte en chans eftersom butikerna knappt har någon personal och den personal som finns står i kassan, för det är ju där försäljningen sker och pengarna kommer in. Eller?

Naturligtvis skulle man kunna handla alla sina kläder på Ströms och Holmens herr. Man skulle också kunna köra XC90 och ägna sin fritid åt att jaga och spela golf. Men det vill jag inte. Istället vill jag shoppa. Men jag är inte tillräckligt modekåt för att springa benen av mig efter svindyra designerkläder.

Problemet är förresten inte nytt, men det är ingen som lär sig något. Någonsin.

Lönesamtal

Idag hade jag bokat lönesamtal. Lönerna skall uppenbarligen sättas under vecka 10-12 så jag misstänkte att det var hög tid. Inte riktigt. När det gäller årets lönerevision är mycket lite känt. Inga lönesättningsprinciper har kommunicerats. Förra året introducerade man en ganska bra matris där man utifrån resultatet av olika bedömningar kunde läsa av ungefär i vilken ända av det allokerade utrymmet man hörde hemma. Tydligen var detta inte lika bra som det verkade, för i år skall någonting annat, oklart vad, gälla. Inte heller är utrymmet känt. Det skall ju först ”förhandlas” fram med de tvenne fackföreningarna. Jag kan på förhand meddela att det blir identiska resultat med undantag för att CF:s golv kommer att ligga 0,1 eller 0,2 procentenheter högre än SIFs. Varför man håller på med detta skådespel fortfarande begriper jag inte.

Ingenting är klart med andra ord. Hur bra som helst för mig. Jag har nämligen bytt befattning sedan sist och naturligtvis måste jag därmed få en helt ny (högre) lön satt, oberoende av revisionskriterierna. När jag tänker på saken så måste detta vara första gången i mitt arbetsliv som jag har en tydlig befattning med tydligt ansvar. Detta är ju bra eftersom ansvar betyder pengar. Givetvis måste jag få mer pengar nu när jag har en fin och viktig befattning. Det fattar ju vem som helst.

Det är ju nästan omöjligt att säga hur det går nu, men jag har ju angett vad jag tycker vore rimligt (högt) i alla fall. Sen får väl cheferna försöka reda ut vad företaget tycker är rimligt och sedan blir det väl vad det blir. Men jag har gjort mitt för stunden i alla fall. I efterhand, efter att ha smygtittat på lite statistik upptäckte jag att mina anspråk inte ens är groteska utan bara lite väl tilltagna och det är ju positivt. Inte för att det har någon större betydelse i slutändan i alla fall, men det är ju skönt att veta att man inte helt tappat fingertoppskänslan i alla fall.

Nu tänker jag boxas lite. Efteråt kanske man måste springa också. Fysmongo var det ja!

Älskade papper!

Det är något speciellt med anteckningsböcker. Man kan kladda fritt, utan att känna sig bunden. Inget datorprogram jag sett hittills kommer ens i närheten. Det är datorn känns så hämmande. Men inte bara när man kladdar utan även när man bara skriver. Det är lite konstigt faktiskt. Samtidigt är det ju omöjligt att producera några större mängder text för hand. Det tar i alla fall väldigt lång tid. Det här till exempel, vet jag inte om jag hade orkat skriva för hand. Och varför skulle jag gjort det? Sitta och svamla i en anteckningsbok helt planlöst utan några som helst möjligheter att nå en läsekrets större än några enstaka individer.

Nu var det ju inte läsekretsen jag skulle skriva om utan anteckningsböcker. Jag satt alltså på en ganska trist och seg kurs i onsdags och kunde då inte låta bli att bara kladda lite i min anteckningsbok. Plötsligt hade jag plitan ned en mind map och lite annan ostrukturerad information om min nya karriär. Det gick riktigt bra att hälla ut tankarna där på papperet.

Dagen efter insåg jag att jag kanske inte vill ha de där privata anteckningarna i en anteckningsbok jag använder på jobbet. Det kändes fel att blanda. Så jag rev ur sidan och tog en ny anteckningsbok och stoppade in den i. Det var nog dumt. Den ny anteckningsboken känns alldeles steril och stimulerar inte alls till planlöst kladd. Kanske är det bara en fråga om att jag måste komma igång, men kanske, kanske innehöll den där jobbanteckningsboken precis lagom mycket kaos för att den faktiskt skulle fungera som en hjärnöppnare. Eventuellt måste jag blanda jobbanteckningar med högst privata grejer för att över huvud taget fungera. När jag tänker på saken blir ju de där anteckningsböckerna ändå en jävla gegga till slut. Det är ju inte direkt så att man kan slå upp och hitta grejer i efterhand. Eller man kan förstås, men det tar ju en stund. Men man kan följa sina tankar. Kanske. Ibland.

Dessa svårigheter. Jag måste nog sätta mig och kladda lite planlöst och se om det händer något. På återhörande!

Kåmmitment, gejt, sajnoff och tjäjntj

Jag har suttit av en utbildning hela dagen. Själva utbildningen hölls på svenska, åtminstone ytligt sett, men all skriftlig information är förstås på engelska. Svårt från början alltså. Naturligtvis var föreställningen fullständigt besudlad med engelska ord såsom commitment, gate, change, signoff, change och performance.

Jag inser naturligtvis att svenskan antagligen förlorat för längesen. Det lär finnas hela ämnesområden som det är omöjligt att prata eller skriva om på svenska, men dagens utbildning handlade alltså om projektledning. Med lite ansträngning tycker jag att man borde kunna prata om projektledning på svenska. Men jag antar att föredragshållaren (eller skall vi kanske kalla honom PowerPoint-uppläsaren?) har gått i samma fälla som nästan alla andra i IT-branschen. Vi håller ju på med IT och det är nytt och fräckt och framför allt jätteamerikanskt och det svenska språket hänger liksom inte med.

Det är i det här läget det är viktigt att komma ihåg den där konsulten från Cell som berättade om sin far, grävmaskinisten. Köra grävmaskin verkar inte ha mycket med IT att göra vid en snabb anblick, men vad är likheten mellan grävmaskinisten och IT-arbetaren? Jo, bägge jobbar i projekt. Just det! Projekt! Det är inte vi i IT-branschen som har uppfunnit projekt. Projekt fanns långt innan 1980-talet. Det tror jag alla grävmaskinister vet. Jag är också rätt säker på att de flesta grävmaskinister i Sverige använder svenska när de pratar om sina projekt.

Inte för att jag tror att svenska går att rädda på lång sikt. Det är inte det som är min poäng. Min poäng är att oaktat vilket språk vi väljer att använda för dagen så kan det kanske vara värt tiden att faktiskt försöka uttrycka sig väl.

Förlåt!

De står i kö nu, ministrarna. De står i kö för att säga förlåt. Förlåt oss! Det var dumt det här med Tsunamin. Vi gjorde inget. Vi åkte på semester. Det var dumt. Vi ber om ursäkt! Nu skall allt bli bra.

För helvete! Här skall inte bes om ursäkt! Här skall tas ansvar! Ansvar för dåligt (obefintligt) ledarskap. Men nejdå! Vi ber om ursäkt istället. Vi är så jävla dåliga att vi inte ens fattar när vi har gjort bort oss fullständigt.

Det är i krislägen det visar sig vilka som är de verkliga ledarna. Nu vet vi vilka det inte är. De kallar sig regering. Ledarskapskatastrofen kunde inte varit mer total.

Men jag antar att vi förlåter. Till nästa val är allt glömt och förlåtet. Så går det till. Man ber om ursäkt. Då försvinner allt det obehagliga.

Damm i kåpan

Vissa dagar är det som om någon hade öppnat mitt huvud, tagit ut hjärnan och bara lämnat dammet kvar. Hur man än ruskar så händer det liksom ingenting. Möjligen kommer en lätt rökpuff ur öronen, men sedan ingenting mer.

Jag funderar nu över om det är vid dessa tillfällen man bör hålla sig på arbetet eller om det är arbetet som är orsaken till detta tillstånd och att det därmed är ett symptom på arbetets skadlighet. Jag gissar på det senare.

Finns det några jobb där man inte blir sån här, utan kan gå hem med förståndet i behåll? Det vore trevligt faktiskt, med ett sådant jobb. Man kanske inte skulle få lika mycket betalt, men värdet av att kunna lämna arbetsplatsen vid arbetsdagens slut med bibehållen hjärnfunktion skall inte underskattas.

Jag har dock inte varit helt improduktiv under min dammkoma. Jag har tagit reda på att högskoleprovet går av stapeln 1 april (intressant datumval) och att det fortfarande går att anmäla sig. Blotta tanken på att anmäla sig till högskoleprovet ger dock upphov till vissa frågor, främst gällande min allmänbildning. Det är inte så att jag tvivlar på min bildning generellt, men hänger jag verkligen med? Läser jag tidningen? Tittar jag på nyheterna på TV? Har jag egentligen koll på vad som pågår i världen? Förvisso är det säkert 14 år sedan jag gjorde högskoleprovet sist men som jag minns det fanns det ett helt delprov som bara handlar om sånt där. Eller är det avskaffat?

Sen kommer vi förstås till nästa lilla problem, nämligen frågan om det finns något program eller någon kurs på universistetet som jag är intresserad av att komma in på, men det skall man ju söka till först senare, så det kanske är lika bra att anmäla sig.

Nä, vem försöker jag lura egentligen? Jag gör som jag är van och skjuter upp det så kanske jag glömmer bort och slipper helt och kan fortsätta leva mitt liv som smått missnöjd IT-slav.

Myndigheternas kvarnar mal……..låååååååååångsamt!

Jag trodde verkligen att en parkeringsbot hade försvunnit. Givetvis var detta önsketänkande, vilket visade sig idag.

16 december förra året dabbade jag mig och glömde bort att det var städdag. När jag insåg mitt misstag var det givetvis alldeles för sent och jag kunde glatt konstatera att jag spenderat 600 spänn på att arbeta hemma i tre timmar. Ganska dyrt hemarbete faktiskt; normalt sett får man betalt men så icke i detta fall.

Nu är jag ju inte så lydig att jag betalar parkeringsböter med en gång. Nej, mina böteslappar har en tendens att försvinna, så att jag måste vänta på påminnelsebrevet som brukar dyka upp efter högst två veckor. Två veckor gick. Fyra veckor gick. Till slut hade en och en halv månad gått. Tji påminnelse. I det läget börjar jag bli ömsom nervös, ömsom glad. Nervös därför att jag börjar misstänka befordringsfel och att jag plötsligt skall överraskas av inkassokrav eller, än värre, betalningsanmärkning. Glad därför att jag börjar tro att P-boten på något underligt sätt försvunnit i hanteringen; att P-vaktens handdator kraschat; att hela datorsystemet gått i backen; helt enkelt att ett mirakel har inträffat.

Fel fel fel fel fel! Jättefel! Idag, 7 februari nås jag av en påminnelse från Vägverket, utskriven 2006-01-31. En och en halv månad för att skriva ut påminnelsen och sedan sju dygn för att befordra den per post. Det är svårt att anklaga myndigheten för snabb handläggning och extrem girighet. Det bästa av allt är betalningstiden. Sista betalningsdatum är sista februari, dvs två och en halv månad efter att boten utfärdades. Annat är det med de privata parkeringsbolagen som bara är i branschen för pengarna. Där är nog skulden utmätt och klar efter så lång tid.

Kära, trygga Vägverk! Du skall genast få betalt. Nåja, 28 februari får du betalt. Jag skall sluta gå runt med falska förhoppningar, nu när jag insett vilken trogen vän du är. Du glömmer aldrig bort. Aldrig någonsin. Du är nästan som döden!

Och Skatteverket…

Att skotta snö är att avlida en smula

Jag och ä bestämde oss för att jobba lite mer på vår hjältestatus här i föreningen, dvs skotta snö. Nu har det ju varit minusgrader inatt så snön som föll är väldigt lätt kallsnö. Därmed skulle man ju kunna tro att snöskottningen skulle gå lätt, men ack vad man bedrar sig i så fall. Våra hjältar var nämligen inte ute efter senaste snöfallet. Det var väl annat emellan kan jag tro. Följden blev att andra tog saken i egna händer efter ett par dagar och skottade upp smala gångar genom snötäcket. Det fungerar ju alldeles utmärkt första gången, men när det snöar igen blir det hela mer problematiskt eftersom de uppskottade gångarna blir smalare och smalare. Lika bra, med andra ord, att göra det ordentligt.

Att skotta undan några centimeter nyfallen kallsnö är inget arbete. Att däremot försöka flytta på två veckor gamla tillfrusna snövallar som stått ute i värmen ett antal dagar är något värre. Var man dessutom ute och slarvade halva natten och gick upp för tidigt kan det bli ett riktigt slit. Nu vet jag hur det måste kännas för den där kategorin personer som inte borde skotta snö. De där som utlöser sin hjärtinfarkt och sitt ryggskott på detta sätt.

Nu skall jag lägga mig i soffan och avlida lite i väntan på nästa snöfall. Det har redan börjat utanför fönstret. Om man är riktigt hurtig går man upp vid femsnåret imorgon och skottar undan morgonsnön innan de andra vaknar.

VM i haschrökning eller bistert

Jag är lite kluven nu till vad jag egentligen skall blogga om. Var på väg att skriva något om vädret men hur fantasilöst vore inte det på en skala? Kanske bättre att ta upp idén till VM i haschrökning. Men jag tror att inte heller det vore lyckat. Förvisso var det ett fantastiskt koncept när det presenterades på Solrosen, men idén kanske klarar sig bäst så; som ett roligt minne.

Idag har jag köpt tryckknappar och en papperssax. Bägge var sedan länge försummade inköp som det nu äntligen fanns utrymme för.

Lyckat besök på ostkusten

Men det var då självaste fan vad svårt det skulle vara att blogga idag då!

Nåja, det känns skönt att ha fått frottera sig med journalisteliten från hufvudstadens två aftontidningar. Tyvärr är en tisdag en tisdag även i Stockholm och då blir det inte så vilt, men jag är i alla fall ytterst tacksam för våra två ciceroner som kunde visa oss förbi krognattens alla bottennapp.

I vanlig ordning är jag ytterst kluven inför frågan om jag gillar Stockholm eller inte. Förvisso finns den där känslan av stad som man kanske inte hittar här i krokarna, men sen upptäcker man efter ett tag att det är lite småkallt och trist. Men det är säkert bara för att jag hänger i fel stadsdel. Jag är övertygad om att allt måste vara mycket bättre på Söder…

Väl tillbaka i Göteborg inser jag att jag saknar alla dessa små torg som ligger i gatukorsningarna, även om stockholmarna av någon anledning valt att kalla alla sina torg för plan. Detta leder mig förresten in på en intressant egenhet hos dessa två städer.

Göteborg: gator och torg
Stockholm: vägar och plan

Hur blev det såhär egentligen?

Miss k kan för övrigt notera att dimman har återvänt och att ja, jag vet, luften är giftig här i Göteborg. Ingenting för amatörer. Men smog, det har vi faktiskt inte.