2.0

Sådärja! Nu behöver jag aldrig mer göra högskoleprovet. Jag vågar nog aldrig mer göra högskoleprovet. Nu kan det bara gå utför.

Men ni behöver inte buga för mig. Det räcker med att ni erkänner min överlägsenhet när det gäller begåvning och intelligens. Det vore trevligt om ni beströr min väg med rosenblad och kysser mina fötter också.

Bortsett från detta kommer jag att försöka fortsätta leva ett normalt liv. Gå till jobbet som alla andra. Gå på dass som alla andra. Äta som alla andra. Sova som alla andra. Nästan som alla andra. Bara lite bättre.

Jag hade egentligen tänkt vara omåttligt dryg och helt outhärdlig i flera veckor framöver, men jag orkar inte. Detta, kära läsare, är allt. Jag nöjer mig med att Daniel verkar lite störd över sina 1,9 och funderar på att göra om. Det räcker för mig.

Att mista det ena är att vinna det andra

Universum fyller blixtsnabbt alla tomrum som uppstår med något nytt. Man kanske inte förstår med en gång, men efter en stund kommer insikten smygande. Det tog inte mer än ett dygn från att jag fått iväg bilen tills jag istället hade något annat i mitt liv som tog plats istället. Förvisso inget materiellt ting utan mer en känsla men det är ju trots allt känslor som tillvaron är fylld av även om vi ibland använder oss av materiella ting som katalysatorer. Det är märkligt hur man så snabbt kan finna en helt ny situation naturlig efter så lång tid. Det är som om det bara väntade på att hända.

Nu vet jag inte om jag vågar köpa ny bil. Då kanske hon går sin väg. Men så kan det väl ändå inte vara?