Hella lagret utaktioneras

De som beställde skylten kunde uppenbarligen inte stava så bra. Det är en sak. Man måste ju inte kunna stava bra för att sälja grejer. Det är ju ett plus men knappast något krav.

Men de som tillverkade skylten?

Är det verkligen OK att hålla på med skylttillverkning när man inte ens kan stava till ”hela”? Jag bara undrar alltså.

Det är en Macintosh. Eller en Microsoft. Eller en Microtosh. Eller…

Vad får man om man korsar ett Microsoft-tangentbord med en Mac Book?

En Microtosh? En Macinsoft? Kanske en Mac Softbook? Eller en Microbook?

Vi har ingen aning, men vi tänker göra det ändå.

Kanske kommer vi att kunna blogga efteråt. Kanske inte. Vi får se. Antingen hörs vi på andra sidan eller också inte. Om inte upplevelsen i sig tar kål på oss finns ju alltid risken att arga Mac-fans gör slut på oss, så att säga i förtid.

Allt för vetengalenskapen!

Vem fan är kille?

Jag och knullfrun sitter och tittar på film. Plötsligt händer något konstigt i en omklädningsrumscen.

– Vafan? Tar han talk på pungen?
– Ja, det blir väl lite mindre svettigt.
– Men alltså. Svett och talk. Det blir ju som gegga.
– Jag vet inte. Jag är inte kille.
– Inte jag heller.

???

UPS förföljer bloggare

De har bruna uniformer, de finns över hela världen, och nu visar det sig att de förföljer människor som skämtar om dem.

Det började ganska allvarligt. Dan avslöjade hur UPS fuskar med moms- och tulldeklarationerna. Ja, han kostade på sig att skämta lite om UPS också. Men allvarligt talat, vad fan väntar man sig egentligen när man väljer brunt som firmafärg, har bruna uniformer och kör runt i bruna bilar? Kan det bli mer upplagt för nazistskämt?

Tydligen har de ingen humor på UPS och inget förstånd heller för det bruna fraktföretaget bestämde sig för att bussa sina advokater på Dan. Inte för att han avslöjar deras moms- och tullbluff, utan för att de inte gillar hans skämt.

UPS är ett stort fraktföretag med gubbar i bruna uniformer – och de förföljer människor som skämtar om dem.

Jag kanske inte behöver förklara hur associationerna går nu….

Piraterna är politikens slime

Om någon hade berättat för mig 2005 att jag inom ett år skulle vara en engagerad politisk aktivist hade jag antagligen betraktat den personen som rubbad, och inte på något bra sätt heller. Det var helt enkelt en löjlig tanke, att jag skulle lägga en massa tid och pengar på att kämpa för politiska frågor på gator och torg. Fullständigt otänkbart faktiskt.

Sedan hände något.

Plötsligt fanns det ett parti. Ett litet menlöst underdogparti startat av vad man nog måste betrakta som datornördar fanns plötsligt. Tre frågor hade partiet på sitt program. Det var inte många frågor det, men det var viktiga frågor och framför allt var det rätt frågor.

Egentligen hade det nog hänt ganska länge. På ett mer eller mindre undermedvetet plan hade något hållit på att hända länge, inte bara i mitt, utan i mångas huvuden. Frågorna fanns där och bara väntade på att bli formulerade och plötsligt var de formulerade på en webbsida.

Nio månader kvar till riksdagsvalet. Då uppstår ett parti. Fullständigt vansinnigt. Fast värre ändå, för i fem månader satt rätt många och sov.

Sedan bestämde sig polisen för att tömma ett webbhotell i jakten på en, vid det här laget välkänd sökmotor för torrent-filer. Det var inte bara jag som blev medlem just då. Det var ett uppvaknande.

Sedan ritade jag några affischer. Och några till. Det blev ett 20-tal affischer i A3-format som jag var ganska nöjd med. Jag tror att de var ganska uppskattade.

Plötsligt hade jag lagt flera tusen kronor på att trycka affischer och flygblad och vid det här laget kan man ju börja undra vad som gått snett med att inte vara politisk aktivist.

Sedan var jag plötsligt en av de där som traskar stan runt och sätter upp affischer.

Plötsligt hade jag rätt många kartonger med valsedlar hemma också, som distribuerades över hela Göteborg. Jag tapetserade bilen med dem. Det måste ha sett ganska konstigt ut men vad gör man inte för att synas?

Någonstans på sluttampen, alldeles för sent egentligen, dök det upp en gigantisk laddning foldrar i fyrfärg och sedan stod jag plötsligt ute på gator och torg och kämpade för politiska frågor.

Nu är jag en sån där som tycker att det är en bra idé att åka upp till Stockholm för att frysa arslet av mig på en demonstration. Det betraktar jag numer som väl använd tid.

Det är ju någonting som inte stämmer bara, för enligt den gängse bilden skulle jag ju gjort det här för sådär 20 år sedan, när jag var ung och energisk. Jag kunde varit en sån där förvirrad tonåring som gammelpartierna bara längtar efter att få fånga i sitt garn och lotsa rätt i tillvaron. Men det gick ju inte. Jag var alldeles för bångstyrig för att kunna ledas rätt. Jag är uppenbarligen fortfarande alldeles för bångstyrig.

Det måste vara här som gammelmedia och gammelpartierna har begått sitt stora misstag. De har hela tiden utgått från att FRA-motståndarna är den vanliga skocken bråkiga ungdomar som snabbt och enkelt skall tystas ned och fås att tänka på något annat.

Det är klart att man kör åt helvete då, när man använder en taktik anpassad för 15-åringar för att bekämpa en rörelse där en stor del av de ledande personerna är 30+. Ingenting av det man tänkt sig som motmedel fungerar. Ja, i själva verket är det tveksamt om det finns något motmedel över huvud taget som fungerar.

Det kan inte vara roligt att vara partistrateg när man plötsligt upptäcker att man missat en hel generation, ja ett helt folklager med engagerade människor som både har mål och medel att få debatten dit de vill och att man dessutom gett dem debattsegern gratis genom att först försöka köra över dem med lagstiftning för att sedan sedan, när det misslyckats, ge dem hela sommaren att vässa sina argument i fred.

Allt det här skulle inte hända. Jag skulle inte bli politisk aktivist och FRA-frågan skulle aldrig få någon uppmärksamhet. Men det hände ändå, eftersom gammelpartierna helt enkelt inte klarade att hålla fingrarna i styr. De var tvungna att peta i allt och genom sin klåfingrighet väckte de björnen. Och han har inga som helst planer på att gå i ide igen på ett bra tag.

Vi är många. Vi är i alla åldrar. Vi kommer från alla politiska läger. Vi är bildade. Vi är experter på att kommunicera. Vi har tid ork och resurser och vi har en gemensam dagordning. NI kan försöka tiga ihjäl oss, men vi kommer att fortsätta prata. Ni kan försöka splittra oss men vi kommer bara att omgruppera. Ni kan försöka krama ihjäl oss men vi kommer bara att slippa ut mellan era fingrar.

Vi är som slime. Ett kladdigt, lila slime. Ni kan försöka peta tillbaka oss i burken men det kommer inte att gå. Vi tänker inte lyda.

Riv upp! Gör om! Gör rätt!

Syrrans granne granskar: pungen

De flesta män har en pung. Den hänger i skrevet och används som förvaringsplats för testiklarna. De förvaras där, har jag fått höra, för att de inte ska bli för varma. På det hela taget verkar det ganska smart uttänkt av naturen.

Men något måste ha blivit fel, för varmt blir det. Få ställen på kroppen blir så svettiga som pungen och dess omgivningar. Svetten frodas där och luktar förstås, men det märker man ju inte så mycket av på dagarna när man har byxorna på sig.

Något som däremot märks är hur klistrig pungen blir av all den där svetten. Den klibbar fast vid benen och hamnar fel och måste justeras. Om man befinner sig på något avskilt ställe är detta lätt ordnat, men är man någonstans där det av någon anledning inte är lämpligt att stoppa handen i brallan får man försöka att medelst mycket hjulbent gång få påsjäveln att lossna från benet. Inte bara ser det jättekonstigt ut, det fungerar dessutom sådär halvbra.

Mycket besvärligt är det, alltihop. Och tro för all del inte att det hjälper att byta bort boxershortsen. Då får man snabbt en massa andra problem med att kalsongerna drar ned pungen och gör det hela ännu mer obekvämt.

Pungen får en medelmåttig trea på en femgradig skala. Med några mycket enkla förbättringar från naturens sida hade betyget kunnat bli mycket bättre.

SJ visar nästa generation snabbtåg

SJ prämiärvisade idag nästa generation snabbtåg för allmänheten. Visningen skedde i samband med att tåget för första gången provkördes i ordinarie trafik, på sträckan Stockholm – Göteborg.

De nya snabbtågen får en ny, läcker design och färgsättningen blir poppigt brun. De ersätter nuvarande X2000 och kommer att få namnet X2000 och en halv.

Men vem tömmer datorns soprum?

De flesta har nog en papperskorg på datorns skrivbord, eller på något annat lämpligt ställe. I papperskorgen hamnar alla filer som tas bort. Sedan ligger de där, tills man tömmer papperskorgen.

I vadå?

Vart tar filerna vägen sen? Slängs de i ett sopnedkast och hamnar i soprummet? Och vad händer sen, i så fall?

Finns det en hel armé av små datorsopåkare som kör runt på internet och vittjar datorernas soprum???

Obs! Tappas ej!

Jag har köpt ett nytt kylskåp, som levereras i kartong. Det tycker jag inte är så konstigt. Det finns en massa symboler på kartongen som talar om var det är lämpligt att lyfta och vilken sida som är uppåt. Sedan finns det en text också:

DO NOT DROP

Är det vanligt annars, att människor tänker att kartongen med det nya kylskåpet nog bör tappas i golvet?