Det gick bra till slut. Det jävla åbäket transporterades till skroten och byttes mot ett mottagningsbevis och tusen spänn.
Men det var inte lätt. Det började i fredags, då bilen egentligen skulle skrotas. Naturligtvis blev det inget. Jag var alldeles för lat och hade annat, roligare att göra. ”Jag gör det sen. På måndag…”
På måndagen kördes det jävla åbäket till kontoret. Jag skulle göra vissa ärenden under dagen och sedan skrota den. Någon dag i veckan.
Vid lunchtid gick den inte längre att köra. Kopplingen vägrade koppla ur och att lunchtrafiken med en sådan bil, dessutom lastad med hundratals kg kakel och skit lät inte som någon upplyftande aktivitet. Den fick stå.
På tisdag fick den också stå.
På onsdag eftermiddag tänkte jag att ”Vad fan!”, gick ut och startade åbäket. Cross-växla är ju inte så jävla besvärligt kanske, men inte så roligt om man måste stanna, så jag såg inte riktigt fram emot bilköerna på vägen. Men nu var jag redan på väg.
Egentligen var det väl ganska förutsägbart med tanke på hur bilar brukar bete sig, men plötsligt fungerade kopplingen igen. Det gick alldeles utmärkt att köra bilen. Raka vägen till skroten körde jag den, med andan i halsen och bara ångor kvar i tanken.
Så, nu står den där och blir strippad på sitt innehåll, för att sedan malas ned till en metallsörja eller kanske pressas ihop till ett litet rätblock. Tyvärr kunde de inte göra det medan jag väntade.
Nu är frågan: Vad skall jag göra med mina tusen spänn? Köpa ost, bränna på krogen eller handla 40 Triss-lotter.
Ge mig lite förslag nu! Ju tokigare desto bättre.