Finsk skit

Jag visste ju redan att jag inte var helt nöjd med min finska telefon men jag förstod inte hur illa det var ställt förrän idag.

Jag skulle kopiera mina kontakter till den nya telefonen. Det är ju bara att gå in i telefonboken och välja att kopiera kontakterna via IR. Jag ägnade en bra stund åt att försöka hitta den där kopieringsfunktionen. Efter fem minuters pillande var det bara att konstatera att den inte finns. Den går i alla fall inte att hitta.

Jag fick sätta mig och kopiera kontakterna en åt gången. Jättekul! Tur att jag köpt en svensk telefon nu och inte ännu en finsk, så jag slipper göra detta igen. Den svenska mobiltelefontillverkaren har visserligen lierat sig med Satan, men det är OK. Jag har inget otalt med Satan. Jag har däremot något otalt med Nokia.


The bad taste of Bengal

Idag fick man igen för sin lättja. Det var kö på Punjab där vi skulle äta lunch, så vi åkte till en annan indier i området: The taste of Bengal.

Den lokala utfodringsanstalten här på Arendal kallas i folkmun Sunken, Snusket eller Greseboa. Detta har sina orsaker. Det är namn som förpliktigar. Man förutsätter liksom att det inte kan bli mycket sämre. Man har dock fel.

Indisk mat brukar karaktäriseras av hyfsat stark kryddning men den här vattniga bukfyllan har på sin höjd stått i samma lokal som kryddorna. Inte en tillstymmelse till smak. Möjligen hade situationen kunnat räddas om fett och salt funnits bland ingredienserna men inte ens det hade man bemödat sig med.

Såhär dåligt lunch tror jag inte ens Greseboa är kapabel att leverera.


Mellanmjölk fick på pumpen

Elva dagar över tiden tvingades mellanmjölken idag lämna kylskåpet.Det kom inte som någon överraskning. Missnöjet hade länge grott bland övriga mejeriprodukter och när till och med ketchupen och chilisåserna på andra hyllan började klaga var det spiken i kistan.
– Den bara stod där alldeles intill mig och luktade illa, säger minimjölken lättad.
Även bland övriga varor var lättnaden stor när man såg den illaluktande, klumpiga, vita vätskan hällas ut i vasken. Alla utom en var glada. Youghurten stod bara där i sitt hörn och var sur, som vanligt.


Fridhems Pizza

När jag skulle ta mig in genom porten tidigare idag blockerades min väg av några reklamutdelande barn. Jag orkade verkligen inte föra någon debatt med dem så jag tog lydigt emot vad som visade sig vara menyn för Fridhems Pizza, som verkar ha öppnat i ny regi. En snabb titt avslöjar att de håller till på Fridhemsgatan 27. Vad jag inte får veta är var någonstans Fridhemsgatan 27 ligger. Är det ens i närheten?

Normalt skulle jag väl bara slängt skräpet men det är ju så enkelt när man ändå sitter vid datorn, att kolla var det ligger och det är ju inte så konstigt att man inte känner igen det där gatunamnet. Stället ligger gissningsvis 20-30 minuters promenad härifrån. Det kan ju inte finnas mer än 20-30 pizzerior på närmare avstånd än så. Eller hur?

Ännu ett exempel på en näringsidkare som inte känner sin målgrupp.

Ännu en idé i papperskorgen

Jag hade en bra idé förut. Jag skulle skriva en krönika om hur jag blivit en kvällstidningsmänniska. En krönika om hur Punkt se vinner gratistidningskriget på sitt anslag och sin form. Jättebra skulle den bli. Som vanligt i framtiden.

Istället blev den jättedålig. Så dålig att jag var tvungen att slänga skiten och börja om. Tre gånger. Sen tröttnade jag på det och nu sitter jag här som ett fån.

Drevet på drevet

Jag tror det började någonstans i forntiden för ungefär tre veckor sedan med att Fredrik Reinfeldt avslöjade att ett par av ministrarna i hans regering hade anlitat svart arbetskraft.Detta gjordes naturligtvis för att förhindra ett massmediedrev. Sen gick allt åt helvete och så började det snokas upp obetalda tv-avgifter och ytterligare svarta tjänster och något fall av skatteplanering.
Plötsligt gick det inte att läsa morgontidningen längre. Den innehöll inga nyheter utan det var bara ett ständigt omtuggande av samma saker dag ut och dag in. Total fartblindhet bland samtliga inblandade. Efter ett par veckor verkar tidningarna själva ha vaknat och upptäckt att ingen var intresserad längre. Snabbt fram med dementiapparaten. Nu kör vi drevet på drevet och kritiserar oss själva och vår idioti en stund. Uppenbarligen ett ämne som berör med tanke på stormen av kommentarer.
Nu börjar nyhetsrapporteringen se normal ut. I många fall är det som rapporteras faktiskt nyheter. Återigen ställer jag mig frågan varför jag egentligen betalar för det här. Är det värt pengarna? Och varför betalar annonsörerna? Vet annonsörerna om att jag slängt tidningen åt helvete varje morgon i över en veckas tid i vredesmod över den fullständiga bristen på eftertanke på redaktionen.
Förresten undrar jag hur det står till med den egna intelligensen, eftersom jag ju själv just nu utbildar mig till journalist. Är det här verkligen en cirkus jag vill vara en del av?

Expedition Blekinge

Syrrans Granne besökte igår Peter Kullring, Sydnytts man i Blekinge. Att kliva in i SVT:s lokal i Karlskrona var inte likt något jag hade föreställt mig. En lokal på kanske 80 kvadratmeter med ett par skrivbord, ett konferensbord, en soffgrupp och ett rackskåp med datorer. Det såg ut som på vilket småföretag som helst.

Anledningen till besöket var att göra en intervju för mediaporträttet vi skriver i skolan. Man vet ju aldrig vad som händer men Blekinge höll sig på mattan denna dag så vi kunde hålla intervjun på plats som planerat och ställa våra frågor. Fast sanningen är att vi knappt behövde ställa några frågor. Intervjun gjorde sig nästan av sig själv. Det kanske alltid är så när man intervjuar journalister. Jag vet inte. Jag har aldrig intervjuat någon journalist förut.

Om jag skulle valt vinkel på förhand hade jag kanske valt att inleda med något om föreningen Kroppkakans vänner. Det är ju ganska speciellt. Nu blev det ju mycket intressantare än så. För oss i alla fall. Vi diskuterade public service och journalistik i en salig röra.

Min favoritfråga om vad som blir journalistens roll i en framtid när alla skriver och filmar förblir lika obesvarad som tidigare. Alla jag frågat hittills är övertygade om att redigerade nyhetsprodukter på något sätt kommer att finnas kvar och efterfrågas även i framtiden, om så varende människa på hela jordklotet startar sin egen blogg. Hur det skall fungera är föremål för spekulation, om ens det.

En som funderar över någon typ av framtida journalistik är Oscar Swartz, som verkar vara inne på någon form av kollektiv journalistik. Det är säkert inte den slutliga modellen, men en kombination av blogg och diskussionsforum tillsammans med rätt mix av intresserade kan nog bli spännande.

En sak Peter Kullring är säker på är att välutbildade journalister har en viktig plats att fylla i framtiden. Inte så mycket för att det krävs något speciellt för att skriva, filma och klippa. Det gör det i och för sig, men det är en annan historia. Framför allt behövs journalisten i rollen som researcher. Man måste vet hur man granskar makthavare, hur man tar fram information och dokument även när någon försöker dölja dem. Det är ingenting som man bara kan; det är något man måste lära sig. Vissa kommer förstås att bli bättre än andra. Naturbegåvning kanske.

Ett annat verktyg som han ser som vital är faktiskt redaktionerna. Jag har föreställt mig att alla kommer att bli frilansare, men enligt Kullring är det nödvändigt att ha en väl sammansatt grupp av människor man känner väl och litar på, i synnerhet när det händer dramatiska saker. När jag tänker på det nu så inser jag att han naturligtvis har rätt men att det inte hindrar att alla är frilansar. Det är bara en fråga om vad man menar med redaktion och vad det är som håller samman den.

Något slags sammanfattning av bloggstrejken

Nej det går inte! Hjärnan har smält. Jag skyller allt på den vedervärdiga korvstoppningskursen (det är jag som är korven) i Mediekunskap.

Bra föreläsningar + dålig planering = Ja, vad fan blir det egentligen? Bra och anus på samma gång. Branus helt enkelt. Man lär sig mycket, blir mycket frustrerad och får ett skitbetyg. Höjdpunkten kommer att bli att skriva kursutvärderingen. (Ilsken ton, max 4000 tecken inklusive blanksteg.)

Ja, det gick alltså bra på det där intagningsprovet. Tillräckligt bra. Men det vet ni ju redan, ni fem som läser här.

Gonatt!

Grannens nya kläder

Nu är det mycket längesen sist, Ja, det är så längesen att det nog var i självaste forntiden som jag senast var här och skrev.

Vad som hände? Det vanliga. Eller kanske inte riktigt det vanliga men det dog och det är åtminstone som vanligt.

Inom en vecka utlovas dock grannens nya kläder. Det blir stor urpremière med pompa och ståt.

Ärs! Vem är det jag försöker lura egentligen? Det blir ingen jävla pompa. Pompa är bortrest och har inte tid att dyka upp här bara för att jag fått tummen ur. Och utan pompa, vad skall man då med ståt? Nej, det blir mer blygsamt än så.

Jaja, nu måste jag i alla fall läsa litteratur och skriva tråkiga inlämningsuppgifter. Dystergökarna har inte upphört med sina försök att förstöra vardagen i alla fall. Någonting är alltså som vanligt.