Etikett: Microsoft

Windows backup – när du bara vill ha kvar vissa filer

Jag gjorde det verkligen. Jag markerade alla filer i min Documents-katalog, tryckte shift-delete och sedan enter.

Deleting 417 files from Documents

Ojdå! Det var ju inte det där jag skulle göra. Jag skulle ju bara ta bort en underkatalog, inte hela innehållet.

Nåja, detta blir ett utmärkt tillfälle att se vad Windows Vistas inbyggda backupverktyg kan vara värt. Om jag har riktig tur kanske jag kan få tillbaka filerna som de såg ut igår, inte som de såg ut för en månad sedan, eller kanske två, när jag började använda den här datorn.

Väl i hemmanätverket drar jag igång Backup and Restore Center och provar. Det går bra nästan direkt, men jag tycker det är lite underligt att jag måste gå till olika dialoger för att välja kataloger och enstaka filer. Vad är grejen?

Hur fungerar det då?

Jo, det inbyggda backupverktyget i Windows Vista fungerar, nästan. Men det är ju som vanligt i Windows att Microsoft har fuckat upp allting på något bisarrt sätt.

Det normala, eller åtminstone det jag förväntar mig, när jag gör backup av något är att allt ingår. Det kan möjligen finnas någon systemfil som alltid är öppen och som därför måste hanteras på något speciellt sätt, men när jag gör backup på min hemkatalog så räknar jag faktiskt med att jag får en backup av allt som ligger där.

Så funkar det förstås inte i Windows Vista. Nej, där har Microsoft bestämt att bara vissa filer får vara med. Så jag får tillbaka det mesta av mina dokument, men det där shell-scriptet, vars namn slutar på .sh, finns inte med över huvud taget.

Nu sitter jag här och undrar hur det står till med andra filer. Har Microsoft till exempel bestämt att php-filer inte heller ska finnas i min hemkatalog? Hur blir det då när olyckan är framme och mina bloggteman plötsligt inte finns?

Nej, den här backuplösningen åker ut nu genast, med öronen före. Från Redmond levereras bara en jävla massa opålitligt skräp, precis som vanligt.

(Ja, nu kommer det någon beskäftig idiot och berättar om hur fantastiskt allt ska bli i Windows 7. Hur det blir i verkligheten kan det hända att vi får veta inom kort, om inte Windows Vista hinner åka ut innan dess…)

Lär dig ljuga om Linux!

Gör som tusentals radiohandlare redan gjort och genomgå Microsofts “utbildning” i varför Windows 7 är bättre än Linux.

Det vore väl en sak om de faktiskt hade gjort en saklig jämförelse mellan Windows 7 och någon specifik distribution av Linux. Att jämföra Windows 7 med “Linux” är ungefär som att jämföra en Toyotamotor med en Scanialastbil.

Linux är inget operativsystem, utan en kärna som du kan bygga ett operativsystem kring. Den går naturligtvis att jämföra med kärnan i Windows 7, men jag misstänker att det kanske skulle bli lite svårare för Microsoft att använda resultatet i sina “utbildningar”.

Precis som om jag behövde fler argument för att inte ge mer pengar till Microsoft…

Windows Vista – början till slutet, av livet

Jag har tidigare skrivit om Linux här på bloggen och hur det är en bra väg till personlig olycka. Det var då det. Jag trodde att jag var finurlig och hade kommit på något om hur världen är beskaffad.

Det var innan jag provade Windows Vista.

Jovisst, jag har kört Windows Vista några gånger. Flera minuter säkert. Kanske en timme sammanlagt. Jag har använt det för att det råkat vara installerat på någon dator jag lånat eller blivit ombedd att fixa.

Att gränssnittet och navigationen var en katastrof visste jag redan. Det märker man ganska fort när man ska hjälpa någon med ett krånglande nätverk, att det helt enkelt är omöjligt att navigera i soppan. Men alltså, nu har jag använt det på riktigt, på min egna dator. Försökt har jag i alla fall.

Windows Vista fungerar inte.

Även om navigationen och gränssnittet i allmänhet är en katastrof trodde jag ändå att det faktiskt fungerade rent tekniskt, på en grundläggande nivå. Dumma mig!

Windows Vista kan inte kopiera filer.

Jag har en hemkatalog. Den ligger på en server som delar ut den via Microsofts eget protokoll, SMB. Där ligger filerna, åtkomliga. Jag kan se dem, öppna dem, spara dem och göra allt annat jag förväntar mig. Men de går fan inte att kopiera.

Jag har en hemkatalog på kanske 20 GB. Det är ju en löjligt liten mängd i dagens läge, men så är det ju bara en liten del av mina filer som ligger där. Dessa 20 GB vill jag kopiera från servern till min lokala hemkatalog. 20 GB och ja, rätt många tusen filer är det men ingenting konstigt.

Så jag markerar, drar och släpper. Tjoff! Så! Bara att vänta. Så börjar Windows räkna upp hur många filer och hur mycket data den ska kopiera.

1000 filer… 2000 filer… 3000 filer… 4000 filer… *poff*

Borta!

Dialogen som räknar upp filerna försvinner.

Sedan händer ingenting.

– Hmmm… Det där var konstigt. Jag är rätt säker på att den inte borde göra sådär. Jag provar en gång till.

1000 filer… 2000 filer… 3000 filer… 4000 filer… *poff*

Borta!

OK, nu börjar det bli löjligt, men jag provar några gånger till, med samma resultat. Ingen filkopiering, inget felmeddelande, bara poff borta.

Till slut tvingas jag inse det omöjliga, nämligen att Windows Explorer faktiskt kraschar när jag försöker använda den för att kopiera filer från nätverket.

Jag vet inte vad ni andra tycker men för mig är filhantering den kanske mest grundläggande funktionen i ett operativsystem om man bortser från kommandoprompten men den har ju Microsoft hällt ut med badvattnet för länge sedan.

Som jag minns det bestod Microsofts första operativsystem, MS DOS, ursprungligen av de två komponenterna kommandoprompt och filsystem och inte ett jävla skit mer faktiskt. Det var inte så avancerat på den tiden, men man kunde åtminstone kopiera filer.

Det går uppenbarligen inte längre.

Nej, vill du föra över filer till en dator som kör Windows Vista gör du nog bäst i att använda en portabel hårddisk. Då kanske det fungerar.

Nu vet jag bara inte om jag ska känna mig lättad eller besviken. Från början skulle Windows Vista bara bli en parentes. Jag skulle testa lite. Men sen blev det lite för krångligt med Linux på grund av vissa drivrutinsproblem, så jag bestämde mig för att köra Windows Vista i alla fall. De flesta program jag använder finns portade och jag gör inte så underliga saker.

Men nu alltså. Jag vet verkligen inte om det kommer att gå. Det är för dåligt. Det funkar ju inte. Filhanteringen är inte toppen på isberget. Det är själva fundamentet till isberget och funkar inte den detaljen är toppen på isberget faktiskt ganska ointressant.

Det här var fanimig det sämsta jag sett på länge. Den personliga olycka jag skaffat mig genom Linux är ingenting mot det här. Windows Vista gör ont att använda. I själen.

Dyslexi i uppgraderad telefon

Telefonen föreslår ordet "Th" istället för "Vi"

Jag uppgraderade min telefon härom dagen. Det är alltid ett äventyr, som man aldrig kan vara säker på hur det slutar. Den här gången slutade det med dyslexi.

Min telefon kan inte längre ordet ”vi”. Eller, den kan, men den tycker inte att det är ett så viktigt ord längre, utan föreslår det betydligt mer exotiska ordet ”th”. Jag vet inte vad det är för ord. Jag tror inte att th är ett ord över huvud taget.

Det räcker alltså inte med att jag ska behöva kopiera alla mina kontakter före och efter och att jag blir av med alla inställningar och alla ord jag lärt telefonen. Nu ska jag dessutom bli av med helt vanliga ord.

Vad blir nästa grej? En uppgradering som byter språk så att telefonen bara kan finska?

För övrigt noterar jag med stor förvåning att Windows 7 sålt slut. Jag trodde Windows 7 var ett datorprogram som bestod av ettor och nollor, som man kan kopiera i det oändliga, men uppenbarligen har detta tagit slut. Jag förstår nog inte…

Det är en Macintosh. Eller en Microsoft. Eller en Microtosh. Eller…

Vad får man om man korsar ett Microsoft-tangentbord med en Mac Book?

En Microtosh? En Macinsoft? Kanske en Mac Softbook? Eller en Microbook?

Vi har ingen aning, men vi tänker göra det ändå.

Kanske kommer vi att kunna blogga efteråt. Kanske inte. Vi får se. Antingen hörs vi på andra sidan eller också inte. Om inte upplevelsen i sig tar kål på oss finns ju alltid risken att arga Mac-fans gör slut på oss, så att säga i förtid.

Allt för vetengalenskapen!

Livsfarligt tangentbord

Health Warning - Do not remove this tag

Vi har prylat lite här på redaktionen idag. Bland annat blev det ett nytt tangentbord. Ett fint, svängt och ergonomiskt tangentbord.

Men det finns en hake. Tangentbordet är farligt. Så farligt är det att det är försett med varningsetiketter som inte får avlägsnas.

Exakt vad som är så farligt vet vi inte. Vi har inte kollat. Vi ids verkligen inte vända på tangentbordet bara för att få en massa näsvisa varningar om alla fasor som kommer att drabba oss om vi använder det där tangentbordet. Vi hånskrattar döden och Microsoft rätt i ansiktet!
Vi hoppas bara att vi skall komma undan; att inte tangentbordet har en sensor som registrerar att vi inte läst och att det sedan börjar pipa på ett irriterande sätt. Det vore fruktansvärt! Det vore som att äga en Volvo…

Tanke i uppgraderingstider

Att arbeta för ett storföretag är lite som att vara kund hos Microsoft:

Du får ideligen nya uppgraderingar och program installerade i sin dator, utan att du har någon aning om vem som beställt dem, vad de skall användas till eller vad de förväntas göra för nytta.

Slutresultatet är som vanligt: Fler funktioner du inte behöver och en dator som blir allt segare.

Forskare: Mörk logik bakom räknefelet i Excel

En svensk matematikforskare går idag ut med ett skakande besked: I senaste versionen av Excel använder sig Microsoft av mörk logik.

Avslöjandet förra veckan, att Microsoft Excel 2007 räknar fel under vissa omständigheter, väckte misstankar.

– Att formler som beräknas till 65 535 istället får resultatet 100 000 kan kanske se ut som en märklig slump, men vi som är mer insatta vet att talet 65 535 egentligen skrivs 0xFFFF och är datorvärldens motsvarighet till 666, säger forskaren, som vill vara anonym.

Nyheten gav nytt liv åt misstanken om att Microsoft på något sätt är lierade med djävulen, något som det spekulerats vilt om i många år. En del har till och med hävdat att grundaren Bill Gates är djävulen själv, om än förklädd. Dessa spekulationer lär nu få ny fart.

– Jag har granskat resultaten av andra formler, exakt vilka vill jag inte gå ut med, och allt pekar åt samma håll. Om inte det här är resultatet av mörk logik kan vi nog avskriva dess existens helt.

Senaste nytt från Apple: iMyth, iFantasy och iLie

Jag vet inte vad det är med Mac-kollektivet egentligen, men jag vet att de lever i en fantasivärld, en sagovärld med kungar, riddare, prinsessor och troll.

Jag vet detta för att jag har wallraffat. I två månader nu har jag wallraffat som Mac-ägare. Jag har ägt en Mac, jag har använt min Mac till arbete. Jag har observerat andra Mac-ägare och jag har fått höra både det ena och det andra om Macen och dess förträfflighet.

“Mac har inga virus.” “En Mac hänger sig inte.” “Mac är bättre än PC.” I all oändlighet håller det på.

Problemet är att alltihop är lögn. Det är ett luftslott som Apple fått Mac-ägarna att bygga upp och som man vårdar varsamt. Hela varumärket Mac bygger på detta luftslott.

Jag vet inte vad dessa Mac-frälsta gör med sina datorer för att upprätthålla myten, men kan berätta vad de inte gör: De kopplar aldrig upp sig.

En Mac-ägare kanske ansluter sin dator till internet. Helst bara via Apple Airport men i undantagsfall kan Mac-ägaren tänkas koppla in sin dator via annan hårdvara, även om det tar emot.

Där någonstans tar det slut. En Mac-ägare skulle aldrig få för sig att springa omkring med sin dator och koppla upp den tjugo gånger per dag via minst tio olika nätverk. En Mac-användare håller absolut inte på och ansluter sig till internet via mobiltelefonen.

Även om Mac-ägaren skulle göra allt det där finns det andra gränser. Mac-ägaren tar hellre livet av sig än nedlåter sig till att dela filer i ett nätverk. Undantaget att ansluta sig till en annan Mac via Appletalk, det är riskfritt, men hellre låter sig Mag-ägaren slitas i stycken av vilda hästar än han eller hon använder sig av suspekta protokoll som Samba eller ännu värre, NFS, för att dela filer.

Skälet till att Mac-användaren låter bli alla dessa saker är att det annars skulle uppdagas att Mac kanske inte fungerar så felfritt och är så perfekt som myten gör gällande.

En Mac hänger sig. Jo, jag lovar! Den hänger sig. På riktigt. Man måste göra norsk reset för att få liv i den. Ibland hänger den sig bara för att den lagt sig i viloläge. Det är mycket imponerande av Apple att lyckas mörka detta.

En Mac ballar också ur. Speciellt ballar nätverket ur med jämna mellanrum. Alldeles nyss, till exempel, fick min Mac för sig att file servern hade gått och lagt sig. Så var det förstås inte. Istället var det macen som behövde startas om för att bli vettig igen.

Sådär håller det på och det finns liksom ingen gräns för hur länge jag skulle kunna hålla på och tala om exakt hur mycket Mac OS X inte på något sätt skiljer sig från något annat operativsystem i stabilitetshänseende.

En sak till som en sann Mac-ägare aldrig gör. Han eller hon installerar aldrig någonsin några program vars namn börjar på något annat än i. Då skulle man ju kunna göra något med sin dator och eventuellt upptäcka att den inte fungerar så perfekt som man gärna vill tro.

Linux – En bra väg till personlig olycka

Linux-pingvinen TuxDet finns många bra sätt att göra sig olycklig. Att byta till Linux i datorn är definitivt en bra metod.

Det börjar alltid likadant. Man kör Windows men är inte riktigt nöjd med tillvaron. Vissa saker funkar inte riktigt och eftersom det är Windows man kör går det inte att göra något åt saken. Har man riktig otur går saker sönder efter någon uppdatering, eller så blir datorn obeskrivligt seg av alla uppdateringar Microsoft skickar ut

I det här läget är man som mest mottaglig och eftersom Linux finns där hela tiden dröjer det inte länge förrän man börjar fundera på att kanske byta operativsystem.

Om man inte gör alltför speciella saker med sin dator finns en uppsjö program att välja mellan. Ja, till och med för vissa ytterst speciella användningsområden finns lämpliga programvaror för Linux, så vad är då haken?

Det är numer lätt att komma igång. Det känns nästan som fusk att använda en distribution som Ubuntu men det funkar ju, så vafan? Jag skall ju bara testa. När man efter en stunds testkörning väljer att installera är det början till slutet. Det finns ingen reell väg tillbaka till Windows men vägen framåt är kantad av så mycket problem och vedermödor att hade jag känt till dem i förväg hade jag gett upp direkt.

Problemet är att alla som kör Linux vet att allt, precis allt kan konfigureras att bete sig precis så som man önskar. Om du vill att datorn skall beställa pizza när du pluggar i ett USB-minne på en tisdag med fullmåne så går det att ordna. Om jag bara installerar de här programmen och konfigurerar dem såhär så kommer allt att bli perfekt.

Givetvis är det omöjligt i verkligheten men illusionen finns där hela tiden och det är hur lätt som helst att fastna och tänka att: ”Bara ett par dagar till. Sen funkar det.” Drömmen är inte sann och det förstår man snabbt men lika lite som man kan peta in kaviaren i tuben igen går det att ta bort vetskapen om att det faktiskt är möjligt.

Nu sitter jag här och har bjudit in till födelsedagsfest och har ingen aning om det kommer att vara möjligt att spela någon musik under kvällen. Om jag bara hade haft ett par dagar till på mig hade det kanske gått. Om jag försummat livet och suttit vid datorn och svurit lite till.

Allt jag ville ha var en multimedia-PC, som jag kan styra med fjärrkontroll, för att titta på film och lyssna på musik. Vad jag fick var någonting helt annat. Många är de tillfällen då jag funderat på att ge upp och helt enkelt köpa en ny dator med Windows Media Center, men det skulle kännas så snöpligt nu när jag kommit så långt.

Om jag lägger bara två dagar till blir det nog bra.