Kundvård

Det här är en restaurang. Jag äter där ibland. De säger alltid hej när jag kommer in, men det är ju ingenting konstigt med att säga hej till sina kunder.

Idag gick jag förbi. De höll på och monterade staket och sopade upp skräp. Jag funderade inte så mycket på det där när jag passerade.

– Hej!

Det däremot, fick mig att haja till. Det hör inte till vanligheterna nämligen, att någon jag handlar av högst någon gång per månad känner igen mig ute på gatan.

Personalen på Cyrano känner igen dig och säger hej, inte bara när du kommer in för att äta, utan även när du passerar dem på gatan. Det kallas kundvård.

Att däremot göra som SvD, Tele2, Göteborgsvarvet, Göteborgs Filmfestival och en hel del andra företag och överösa sina kunder med epost och säljsamtal kallas kundmisshandel.

Du får räkna ut själv vilken metod som är mest framgångsrik för att tjäna pengar.

Kon som skrattar döden i ansiktet

La Boucherie - Restaurant

Här har vi en fransk köttrestaurang. De serverar väl biff, får man förmoda. Sån där mat som man gör av kor.

De har en skylt med en ko på i alla fall. Men det är något som inte stämmer. Kon ser väldigt glad ut. Men vad är det den är så glad åt?

De kanske ger korna lustgas innan slakt. Eller gräs…

Mental note

Om en trerätters middag går loss på €12 kan det vara ett tecken på att beståndsdelarna eventuellt inte håller högsta klass.

Rangliga bord med plasttabletter som slagit sig kan vara en annan indikator på att du eventuellt kommer att tycka att köttbiten mest av allt liknar en skosula.

Kyparsjukan

Du sitter på en restaurang. Du har ätit mat. Du har druckit vin. Du har fått kaffe och kanske tagit en cigg till. Du sitter där med all din disk och funderar lite smått på att gå därifrån, eller kanske ta en öl till, eller en drink.

Det kanske kommer någon och dukar av. Någon som plockar disk. Därefter händer… ingenting. Du kan sitta där en kvart, en halvtimme eller till och med en timme utan att någon i personalen kommer i närheten av ditt bord för att kolla om du vill ha något, typ mer sprit, eller notan.

Och notan vill du ha. Efter fem minuter vill du ha notan. Efter tio minuter vill du verkligen ha notan. Efter en kvart börjar du fundera på om det kanske skulle vara enklare med en springnota. För ingenting händer. Restaurangens personal är försvunnen.

Det måste vara någon allvarlig defekt i huvudet på serveringspersonal. De är som bergsbestigare med toppfeber, som inte inser att målet inte är toppen utan att komma ned till baslägret igen. De har liksom glömt bort att middagen inte är färdig bara för att maten kommit ut på bordet, utan att gästen kanske gärna vill komma därifrån också.

De kanske bara hatar nöjda kunder. Och dricks.

Caesarsallads trilogi

Det är Mölndal igen. Denna varböld till kommun som alltid skall vara med och lägga sig i.

Numer går det inte ens att hålla denna skitkommun borta från middagsmenyn.

Vart är världen, och framför allt, vart är Mölndal på väg?

Färdigrätter byggmaterial i Mannerströms butik

Sveriges första ätbara butik slår inom kort upp portarna i Nordstan i Göteborg. Det är Leif Mannerström som öppnar en delikatessbutik i Nordstan i Göteborg, helt byggd av färdiga måltider.

– Intresset är enormt. Vi räknar med succé. Att inte bara sälja delikatesser utan att sälja dem i en butik byggd av delikatesser kommer så att säga ge en helt ny dimension åt maten, säger Leif Mannerströms pressekreterare på en knastrig telefonlinje från Sälen.

Stjärnkocken själv har gjort sig onåbar och vill inte lämna några som helst kommentarer, varken kring hur färdiga måltider skall kunna ge rätt stadga och hållfasthet åt butiken, eller hur dessa måltider skall förhindras från att ruttna och sprida en obehaglig stank i butiken.

Intresset bland de förbipasserande var igår eftermiddag enormt. Flera var rent ut sagt skitnyfikna och ett gäng tillresta pensionärer från Båstad fick besviket vända på klacken då det visat sig att butiken ännu inte öppnat.

– Man undrar ju vad de menar med “våren 2008”. Det kan ju inte ha något med värme att göra i alla fall. Kanske har de överraskats av att våren är så varm och tvingats börja om för att maten ruttnat, sade Nils Karlsson, en av de tillresta.

Dålig service som affärsidé

Vad är grejen med alla caféer som verkar ha dålig service som affärsidé? Du kommer in, tränger dig fram bland 150 barnvagnar för att hitta en plats och får sedan vänta tio minuter på en kopp kaffe, att avnjuta i en varm, trång, bullrig miljö fylld av barnskrik.

Och det räcker ju inte med tio minuter. När du beställt får du ju vänta ytterligare fem minuter på att få ditt kaffe och sedan kanske ytterligare en kvart innan smörgåsen landar på ditt bord.

Och detta finner vi oss i! För det är ju trots allt fullt av folk på caféerna. Vilka är det, undrar jag alltid. Det kan ju inte vara de som är hungriga, eller de som har begränsat med tid.

Då återstår arbetslösa, föräldralediga och studenter. Välbeställda grupper med gott om pengar och tid. Eller vänta nu! Tid har de ju, men pengar?

Här någonstans kanske vi har förklaringen till att en kopp bryggkaffe kostar 30 spänn och en smörgås 69. En hundralapp alltså, för en i bästa fall hyfsad smörgås och en kopp kaffe som avnjuts i en närmast vidrig miljö.

Hundra spänn. Det får du en rätt hyfsad lunch för fortfarande. God mat i ofta ganska trevlig miljö. Kaffe ingår också förresten, och en kaka om du har tur.

Vad är det för fel på den här bilden? Varför är det ingen som gör uppror? Varför upphör inte hela cafénäringen att existera? Jag kan inte förstå…

Rekordet slogs nog idag förresten, när det tog 20 minuter att expediera fem beställningar. Jag tror knappast det tar 20 minuter att fika, men 20 minuter är den tid du får vänta på att börja i alla fall. Jag hade gått för länge sedan, om det inte vore för de där andra människorna jag kände, som redan börjat.

Jävla Morgan! Nästa gång blir det fika på BK. I bilen.

Vad är som är fel i den här historien?

En okänd man kommer in på en restaurang. Han äter och dricker för nästan 140 tusen kronor. Sedan vägrar han betala.

Nu åtalas han för bedrägeri. Och nog fan är han en bedragare. Men alltså, hur godtrogen får man vara om man driver en restaurang? Hur lätt får det egentligen vara att lura någon på 140 tusen kronor?

Eller finns det helt enkelt en värld här i Stockholm där en sådan konsumtionsnivå är helt normal?