Noterat

Med 500 väskor flaxande efter sig, som en bromsskärm

Uppsala, måndag eftermiddag, runt 18 – av hannaholivia

Jag kommer med taxi, springer igenom stationen och får syn på tåget. Det står still. Jag ökar takten. Mina 500 väskor flaxar omkring mig som ett flaggspel en stormig dag.

Jag hinner fram till dörren och sätter foten på steget. Då dyker hon upp. Konduktören.

– Tyvärr, säger hon och vinkar. Sedan rullar tåget iväg.

Jag står kvar med mina 500 väskor, ett riktigt hästflås och inom mig ett växande hat. SJ skall dö! Så är det bara! Dö sa jag!

Noterat

Ett brev från SJ

Ett brev från SJDet kom ett brev från SJ idag. De beklagar att det tagit så lång tid att svara på mitt brev. Fast de svarar inte nu heller. Eller de svarar förstås, men i svaret skriver de att de egentligen inte har tid att svara på mitt brev eftersom de har fullt upp med att betala ut ersättning till folk.

Jag förstår dem. Det kan inte vara lätt alltid att hinna svara på alla dumheter som folk skickar in. Sen finns det väl en massa människor som hör av sig och klagar också, och vill ha ersättning.

Ersättning får jag. Naturligtvis inte pengar. Det hade varit alldeles för fantastiskt för att vara sant. Hundra spänn i värdecheckar får jag däremot, så att jag kan köpa ännu fler tågresor av SJ.

En fråga bara: Hur använder jag värdecheckarna på internet? Skall jag hålla dem mot skärmen när jag beställer min biljett?

Dagbok

En dator, ett säte i andra klass och alldeles för många kroppsdelar

Jag vet inte varför jag skyller det här på SJ. Allt är ju bevisligen mitt fel, men på något sätt tycker jag inte det är mer än rätt att skylla lite på SJ. De kanske är oskyldiga just den här gången, men jag vet nog.

Till att börja med hade jag bokat plats i andra klass. Det kan ju verka ekonomiskt och bra. Det är billigare ända tills man räknar med den lilla detaljen Internet. Tänker man vara uppkopplad hela resan blir det liksom bara dumt. Det kostar till exempel nästan lika mycket som första klass.

Inte bara var jag dumsnål, det var dessutom helt fullt på tåget. Jättemycket människor som skall till Stockholm samtidigt som mig och de skall dessutom sitta framför, bakom och bredvid. Lite som maddtre fast på ett jobbigt sätt.

Jag har kanske inte så bred röv, men jag har definitivt för långa ben och armar för att sitta så. I synnerhet armbågarna vållade problem eftersom jag hade fått för mig att jag skulle jobba lite med en dator på vägen.

Det hela var naturligtvis bara dumt och som gjort för att misslyckas. När jag insåg mitt misstag och bestämt mig för att fly till bistron och sitta där istället var det försent. Bistron var fylld av människor, inte som åt, men som läste tidningen, babblade och framför allt satt överallt. Minst hälften av människorna såg dessutom ut att inte behöva äta speciellt mycket mer på ett tag.

Jag fick sitta kvar i mitt trånga säte och lida ända tills det var tio minuter kvar till stängning. Då fick jag min chans.

Noterat

www.sj.se – Kontakta oss (helst inte)

Ett brev på väg till SJ

Allt började med en tågresa till Stockholm. Jag hade bokat biljett i första klass och tänkte arbeta lite under resan. På internet, tänkte jag arbeta. Det finns ju på tåget numer.

Eller fanns i alla fall. I ungefär fem minuter kunde jag nå internet från tåget. Sedan slutade det fungera. Det tog kanske tio minuter att ladda en ganska ordinär webbsida, om det ens gick. Oftast slutade det med timeout.

Sedan var det kört i två timmar. Mot slutet av resan började det fungera igen. Lite långsamt, sådär som man kan förvänta sig på tåget, men helt godtagbart.

Jag slängde iväg ett meddelande till SJ. Jag klagade över att internet inte fungerade. Jag passade också på att påtala att det faktiskt verkar som om det blir slöare och slöare. Kapaciteten börjar bli otillräcklig, helt enkelt, skrev jag. Det skulle jag aldrig gjort.

När man får svar från SJ:s kundtjänst får man alltid svar på det som är enklast att svara på. Ett långt svar får man som förklarar varför det är helt naturligt att internet går lite långsammare på ett tåg som rör sig i 200 km per timme än i en lägenhet som står still. Själva klagomålet – att internet inte fungerade alls – fick jag egentligen inget svar alls på.

Så jag sätter mig och svarar på mejlet från SJ. Skriver att ja, jag förstår att det går långsammare än hemma i lägenheten men att det faktiskt inte fungerat alls under min resa och att jag faktiskt vill ha ersättning för det jag betalt för men inte fått.

Sedan skall jag skicka mitt mejl.

Det är då jag upptäcker det. Avsändaradressen är noreply@sj.se. Det är inte meningen att jag skall kunna svara på det där mejlet. SJ är redan klara med mitt ärende och tänker inte bry sig mer. Lång näsa!

Men det finns ett ärendenummer, kommer jag på. Ett ärendenummer får man alltid när man skickar in ett meddelande via deras hemsida. Man får till och med ett mejl med det där ärendenumret.

För en vecka sedan fick man ett mejl med ärendenumret. Det mejlet finns förstås inte mer, men ärendenumret står väl i mejlet jag fått nu. Det måste det väl göra eller?

Det är verkligen inte meningen att jag skall kunna svara på det där mejlet. Inte någonsin skall jag kunna det, för något ärendenummer finns förstås inte. Ingenstans finns det.

Ett tag funderar jag på att rota fram biljettbokningen med alla tider och datum och fylla i SJ:s formulär en gång till. Men jag kommer på en mycket bättre lösning. Jag skriver ut mitt mejl, lägger i ett kuvert och skickar till SJ med posten. Skitsmart! Försök smita från det här nu då, om ni kan!

På måndag skall SJ:s kundtjänst att få! Ett litet vitt kuvert skall de få! Fem och femtio kostar det mig och någon ersättning lär det ju inte bli tal om, men de skall fan inte tro att de kommer undan med sina ormfasoner! Inte så lätt.

Dagbok

Oj! Nu ringer apparaten!

Tåget 12:44 från Stockholm

– av hannaholivia

12.44 tuffar tåget iväg från Stockholm central. Jag är tvungen att lämna mitt Stockholm än en gång. Jag slår mig ner, på den såklart bak- och framvända platsen. Jag sjunker ner och har planer på att sova eftersom de två senaste dygnen har saknat viss sömn.

Jag hör en konversation på långt håll. Det vill säga utanför tåget. Det är ett språk jag inte känner till. De talar högt och jag är osäker på om de är ett gräl eller om de bara pratar om vädret.

De kliver in i min vagn och slår sig ner en bit längre bort. De stimmar värre en 60 fulla dalmasar. Jag försöker trolla bort mig till första klass. Det misslyckas. Paret reser sig och väljer att byta plats. Pust tänker jag, tills de väljer platserna BAKOM MIG!

Min hjärna håller vid det här tillfället på att explodera. I Borlänge, cirka 2,5 timmar senare kliver de av. Då har de fortfarande inte slutat stimma. Jag funderar på hur man orkar. Om man inte blir torr i munnen, om man verkligen kan hitta ämnen att högljutt diskutera om i flera timmar. Något svar har jag såklart inte. Jag fattade inte ett ord.

Under resan har jag dock ett nöje. Två äldre herrar sitter på platserna bredvid mig. De har med säkerhet passerat 80. De har en varsin portfölj med sig. I den enas ligger tre gamla brev med frimärken. De tar upp dem, tittar på dem och lägger tillbaka dem. Den ena herren berättar att han brutit tre revben igår, i sitt kök. Den andre herren tar av sig skorna och lägger upp fötterna mittemot, det vill säga på platsen bredvid revbensherren. Min blick dras genast mot hans strumpor. Den ena än lysande grön, den andra är lysande orange. Konstigt. Revbensherren blir sugen på kaffe. Inte den andra. Tro inte att han flyttar på fötterna. Nej, herren med de brutna revbenen får klättra över den andra. En kollosalt rolig syn.

När han är tillbaka ringer det i en telefon.

– Oj, nu ringer apparaten. (jag kom genast att tänka på en helt annan apparat) Tänk att jag aldrig hittar apparaten när den ringer. De hinner alltid lägga på.

– Men kan du inte se vem som ringt då?

– Nej, det tror jag aldrig. Hopplös apparat.

Han hittar nu apparaten som visar sig vara en hyfsat ny Nokia. Han slår ett nummer, håller telefonen upp och ned och lyssnar noga.

– Nej, det är inte ens någon som svarar när jag ringer.

Dagbok

Vi har slut på luft! Vi kan inte åka längre.

– av hannaholivia

Jag är som vanligt sen till tåget från Stockholms central. Jag rusar in i vagnen, svettig och upprörd över att jag inte äger ett jetplan.

Jag hittar min plats – men den är upptagen. Där sitter en man. Jag förklarar att det är min plats.

– Dit ar min plats, svarar han.

– Nej, tyvärr det ÄR min plats.

– Dit ar min plats.

– Nej, det är min!

Han tar fram sin biljett.

– Hoppsan, fel vagn.

Jag suckar och ska precis kasta upp min väska på hyllan. Då reser han sig. Och *PANG* jag råkar slå till honom i huvudet.

– Aj, aj, aj, åmar han sig.

– Förlåt, det var verkligen inte meningen.

Folk skrattar åt mig.

Jag slår mig ner. Resan till Borlänge är en pest, som vanligt. Sen tågbyte.

Personalen på Tåg i Bergslagen informerar om att AC:n är sönder. HURRA! Det är ju bara 45 grader varmt. Jag svettas, jag är riktigt äcklig. Precis som alla andra, och stanken av korpenlag efter match sprider sig i vagnen. Jag vill spy.

Jag sneglar på en tjej som sitter bredvid mig. Hon ser bra ut där hon sitter med sin bok, så plötslig – börjar hon äta hårskorpor. Hon riktigt maler i sig. Jag vill spy.

Jag blickar framåt och försöker glömma det fruktansvärda. Två killar sitter framför mig. Med skön stockholmska snackar de om ditten och datten. Bakifrån har de snygga frisyrer, den ena har även en snygg klocka. Jag vilar ögonen på dem. Skönt, jag vill inte spy.

Sen ska de kliva av. De ställer sig upp och vänder sig. JESUS! Vilken katastrof. Den ena väger 250 kg och den andra ser ut som om han varit med om en bilolycka. Jag vill spy.

Jag gör ett försök att ringa Lina, som förövrigt ska hämta mig. Vad händer? Batteriet tar slut. Jag letar efter ett uttag. Det finns inget. Jag vill spy.

Rättvik, skönt, snart framme! Tio minuter från Mora gör tåget en tvärnit. *PANG* Vi väntar på att nån ska säga nåt i högtalarna, vi väntar, vi väntar och vi väntar… Värmen stiger till 800 grader. Jag vill spy.

30 minuter senare kommer en svettig lokförare ut.

– Vi har slut på luft. Vi kan inte åka längre.

KATASTROF!

Han hoppar ut och försöker mecka. Jag vill röka. Jag vill andas. Till slut öppnas dörrarna och passagerarna slänger ut sina näsor för att inte kvävas.

20 minuter senare förstår vi att det är kört. Vi får hoppa, två meter ner med packning. Väska efter väska – sen traskar vi. 250 meter genom skogen. Mallisresenärerna kånkar på STORA resväskor. Jag kånkar på mina 20 småväskor… Jag vill spy!

Ut från skogen, på riksväg 70 kommer 60 äckliga, upprörda och svettiga tågresenärer som vill SPY!

Noterat

Samtidigt i första klass

Nu vet jag varför affärsresenärerna väljer första klass. Det är inte för att de skall få plats med datorn och alla sina pinaler, så att de kan arbeta under resan, för jobbar gör de inte. Skälet är istället gratis kvällstidningar, godis och kaffe.

Det som brukar göra påstigningen bökig är att många skall baxa in sitt bagage och sig själva på en liten yta under kort tid, men här i första klass består hindret av en flock kostymklädda hyenor som praktiskt taget sliter godiset och tidningarna ur händerna på varandra.

Liknande beteende har jag tidigare observerat i business class på flyget. Mycket underhållande, eller möjligen deprimerande, beroende på hur man ser det. Precis som om godiset och tidningarna skall ta slut om man inte skyndar sig.

Det är naturligtvis bekvämt med extra plats, men så mycket utrymme krävs inte för att sitta och läsa tidningen. En del kanske reser på snålbiljett som jag, men något måste ha blivit fel när en massa företag betalar hundratals kronor extra för en kvälltidning, godis och kaffe.

Dagbok

Kaninmiddag med fotsvamp

En kaninbur med tillhörande kanin, och en IKEA-påse full med halm

Någonstans i Sverige, 11 april 2007 – av hannaholivia

Det blev en blixtvisit till sthlm. Igår drog jag iväg på tåget, idag kom jag hem. SJ har blivit som min bästa vän. Ja, det skulle kunna vara så. Men SJ är min värsta fiende.

Niklas och Zara åkte med till Uppsala. Det var skönt med lite sällskap. MEN: Jag satt vid ett fyrabord. Alldeles själv. De satt på andra sidan gången. Jag gick och köpte mig en lasagne och slog mig ned vid bordet igen. Jag tänkte göra mig mätt och läsa senaste Allt om Kök & Badrum. Håll i hatten nu!

Tåget stannar. In kommer två stooora ikeakassar följt av ett par. De slår sig lägligt ner vid mig. I Ikeakassarna finns hö, under höt två kaniner i en bur. Jag tar en tugga och sneglar lite på paret som slår sig till ro. Upp ut påsarna hoppar kaninerna. De hoppar runt på sin husse och matte.

Jag förflyttas från en ovanligt lugn vagn rakt in i värld à la Skansen-Jonas. Mina tankar snuddar vid ”Kommer kaninen hoppa i min mat” ”Kommer kaninen bajsa på bordet” ”Kommer kaninen smita iväg och hussen efter och min lasagne täckas av hö, kaninhö” Jag blundar och tar nästa tugga. Motvilligt.

Två nakna, svettiga fötter, som luftas i gången

Jag vänder på blicken för att tänka på nåt annat. *AHHHHHH* Jag hoppar till och slänger gaffeln ner i lasagnen. Där hänger två fötter. En typ av fjällvandrare har tagit av sina strumpor. Fötterna är röda, seniga, såriga, svampiga, långa naglar och vidriga. Fullkomligt oaptitliga. De hänger där, ute i gången.

Jag lägger min servett över lasagnen och funderar på att gå och spy.

Dagbok

SJ ber att få beklaga

Någonstans mellan Stockholm och Norrköping, en fredag eftermiddag

Vi är 16 minuter försenade på grund av ett tekniskt vagnfel. Jag undrar lite över det här. Finns det några icke-tekniska vagnfel som kan orsaka förseningar? Vilka är dessa egentligen?

Nåja, är det ju inte det som är poängen, utan det faktum att SJ ber att få beklaga. Det har SJ gjort minst tio gånger under den här resan. Det börjar bli lite, nej mycket tjatigt.

Undrar om SJ ber att få beklaga även detta. De har inte sagt något om att de ber att få beklaga att de ber att få beklaga så mycket, men nu ber åtminstone jag om att få beklaga mig lite inför er läsare. Går det bra? Tack!

För min del behöver inte SJ be. Det går bra att beklaga sig bara, rätt ut i luften, utan att be om lov.

Fast de behöver inte beklaga. Jag förstår att de beklagar. Jag tycker det räcker om de berättar att vi är försenade på grund av ett vagnfel. Inte för att jag egentligen bryr mig om det heller. Om tåget hade varit försenat på grund av att föraren var full, det hade varit något att komma med. Något att beklaga.

Eller om tåget varit en timme försenat, då hade jag nog undrat varför.

Nu är vi 16 minuter försenade och SJ ber att få beklaga. Och beklaga och beklaga och beklaga. Och beklaga lite till. Några gånger till bara.

Jag ber att få beklaga så hemskt mycket att jag beklagar mig så. Det är ju inte meningen att ni skall behöva lida för att SJ råkar ut för tekniskt vagnfel. Det blir nog med lidande ändå på grund av detta.

Nu drabbades ni i alla fall. Det var inte meningen. Jag ber att få beklaga.

Humor

"Jag kan se bakänden här"

Pendeltåget mellan Uppsala och Stockholm, 4 april – av hannaholivia

Mellan Uppsala och Stockholm idag så stannar tåget. Tro det eller ej.

– Vi har nu stannt på grund av ett signalstopp, ropar lokföraren ut i högtalaren.

En stund senare:

– Vi står dessvärre i en tågkö, jag kan se bakänden här. Men det kan inte ni.

Jag undrar vad de gör egentligen, lokförararna…

Dagbok

"Tåget står still. Vi måste göra en reset."

– Ett trafikmeddelande: Tåget står still eftersom vi måste göra en reset, men vi hoppas snart få igång tågsetet igen.

Informationen som når mina öron är begriplig, men ändå inte. Tåget har alltså stannat och måste nu startas om innan vi kan fortsätta färden. Exakt vad är det som måste startas om?

Är det så att tågpersonalen driver med oss; att de ligger och vrider sig av skratt i personalkupen? För det kan väl inte vara så att de väntar sig att vi skall förstå den där förklaringen på allvar?

Flygbolag har för vana att förklara alla problem som tekniska problem. Det kanske är att gå lite långt, men snälla SJ, om det nu är just ett tekniskt problem med tåget, som gör att det måste stanna, säg det då istället för att hålla på och prata obegripligheter!

För en stund sedan hände det en gång till. Jag börjar misstänka att SJ kör Windows Vista som operativsystem ombord.

Nåja, så länge jag inte sitter på ett flygplan som måste göra en reset är jag inte sååå bekymrad.

Dagbok

Hur får man in tio personer i ett rum?

X2000, Skövde, 14:08

Jag har efter vissa umbäranden lyckats ta mig till bistron och har just fått i mig min mat när uppehållet i Skövde ropas ut. Perfekt tillfälle att gå av tåget och sträcka på benen i ett par minuter.

Tyvärr är jag bara nästan tillräckligt snabb. Innan jag hinner till vagnsänden hinner det bildas en kö genom hela vagnen. Men jag är listig. Jag går till andra änden av vagnen. Där är det bistro, och ingen kö.

I utrymmet mellan vagnarna står två barnvagnar. Två enorma barnvagnar blockerar bägge dörrarna. Jag vet inte hur det är tänkt att det skall gå till att få av sitt bagage, men det kanske finns en plan för det. Mellan vagnarna befinner sig också en man och hans koffert. Det är nätt och jämnt att även jag kan pressa mig in i utrymmet.

Då dyker hon upp. Hon är ganska piffigt klädd, går i högklackat och släpar på en enorm koffert. Hon skall av i Skövde. Hon undrar om hon kan få hjälp. Det förstår jag. Människan stinker sprit och kan knappt stå på sina höga klackar.

Men hon vill inte bara ha hjälp att komma av tåget. Hon vill ha hjälp att komma ut i utrymmet mellan vagnarna, där det är fullt av barnvagnar, en man med jättekoffert och jag. Det finns ingen plats. Men hon vill ha hjälp ändå. Nu genast!

Hon pratar i telefon också. Pratar och ojar sig över att hon inte får hjälp av någon av herrarna. Nog behöver hon hjälp. Med sitt förstånd, först och främst. Jag bestämmer mig för att fly innan situationen ballar ur helt. I dörren möter jag två bastanta damer ur tågpersonalen. Det här kan bli spännande!

Ibland är jag glad att jag åtminstone inte jobbar på tåget. Eller på cirkus.

Humor

Hatten: På väg

Hatten - plats 19Vagn 2, plats 19. Äntligen på väg! Göteborg är mitt hem men ändå har Stockholm en alldeles speciell plats i mitt hjärta.

Det har inte alltid vara så. Som ung toppluva och senare keps hyste jag en slags aversion mot denna stad på andra sidan. Inte längre. Nu är det något som drar. Jag vet inte vad. Det bara är.

Och nu är jag äntligen på väg. Utan returbiljett och utan plan. Till Stockholm skall jag åka och bara vara. Kanske hittar jag något där som håller mig kvar och får mig att stanna. Kanske måste jag bara vara här en stund för att få i mig lite av det som är Stockholm, vad det nu är.

Se upp! Jag är en hatt från Göteborg och här kommer jag!

Hatten - Hick!

Lite senare kommer jag på att det finns en bistro och att de säljer vin, så jag tar mig en flaska, slår mig ned, häller upp och betraktar landskapet som far förbi utanför fönstret. Blir kanske lite fyllenostalgisk.

Fan! Såhär skulle man ha det jämt! Jag får lust att sjunga och dansa en sväng. Men jag tar mitt förnuft till fånga. Jag är ju en hatt. Hur skulle det se ut liksom?

16:50 landar jag på Stockholms central, bara några minuter försenad och bara lite full. Nu börjar det roliga!

Hick!

Dagbok

Kärringvarning!

X2000 från Göteborg till stockholm, 3 augusti, 15:48

Det är en rätt skön eftermiddag på tåget. Inga skrikande barn och inte en massa människor som har sitt bagage över hela tåget. Det går riktigt bra att arbeta eller läsa eller bara slappa.

Då dyker de upp. Två kärringar i kanske 40-årsåldern som har kommit på att de skall byta platser. Tyvärr skall de byta till just de två platser som är bredvid mig.

Nu sitter de där, i två säten bakom varandra och har ett ”förtroligt” samtal. Det är uppenbart att de just träffats, men det hindrar dem inte från att berätta allt för varandra. Eftersom vi sitter i samma tåg är det oundvikligt att vi andra också får del av alla detaljer.

Förresten är det mest den ena som berättar. Den andra ägnar sig mest åt att hälla i sig rödvin från bistron och tycka att allt är förskräckligt, och förstås åt att ge goda råd och berätta hur fantastiskt jobbigt allting är och kommer att förbli.

För all del! Sitt gärna och berätta om era liv för varandra, men sitta och oja sig över hur jobbigt allting är, skall det vara nödvändigt? Till slut funderar jag på om jag skall nita rödvinskärringen eller om jag skall ta livet av mig.

Som tur är går de av i Katrineholm.