– av hannaholivia
12.44 tuffar tåget iväg från Stockholm central. Jag är tvungen att lämna mitt Stockholm än en gång. Jag slår mig ner, på den såklart bak- och framvända platsen. Jag sjunker ner och har planer på att sova eftersom de två senaste dygnen har saknat viss sömn.
Jag hör en konversation på långt håll. Det vill säga utanför tåget. Det är ett språk jag inte känner till. De talar högt och jag är osäker på om de är ett gräl eller om de bara pratar om vädret.
De kliver in i min vagn och slår sig ner en bit längre bort. De stimmar värre en 60 fulla dalmasar. Jag försöker trolla bort mig till första klass. Det misslyckas. Paret reser sig och väljer att byta plats. Pust tänker jag, tills de väljer platserna BAKOM MIG!
Min hjärna håller vid det här tillfället på att explodera. I Borlänge, cirka 2,5 timmar senare kliver de av. Då har de fortfarande inte slutat stimma. Jag funderar på hur man orkar. Om man inte blir torr i munnen, om man verkligen kan hitta ämnen att högljutt diskutera om i flera timmar. Något svar har jag såklart inte. Jag fattade inte ett ord.
Under resan har jag dock ett nöje. Två äldre herrar sitter på platserna bredvid mig. De har med säkerhet passerat 80. De har en varsin portfölj med sig. I den enas ligger tre gamla brev med frimärken. De tar upp dem, tittar på dem och lägger tillbaka dem. Den ena herren berättar att han brutit tre revben igår, i sitt kök. Den andre herren tar av sig skorna och lägger upp fötterna mittemot, det vill säga på platsen bredvid revbensherren. Min blick dras genast mot hans strumpor. Den ena än lysande grön, den andra är lysande orange. Konstigt. Revbensherren blir sugen på kaffe. Inte den andra. Tro inte att han flyttar på fötterna. Nej, herren med de brutna revbenen får klättra över den andra. En kollosalt rolig syn.
När han är tillbaka ringer det i en telefon.
– Oj, nu ringer apparaten. (jag kom genast att tänka på en helt annan apparat) Tänk att jag aldrig hittar apparaten när den ringer. De hinner alltid lägga på.
– Men kan du inte se vem som ringt då?
– Nej, det tror jag aldrig. Hopplös apparat.
Han hittar nu apparaten som visar sig vara en hyfsat ny Nokia. Han slår ett nummer, håller telefonen upp och ned och lyssnar noga.
– Nej, det är inte ens någon som svarar när jag ringer.