Dagbok

Vi har slut på luft! Vi kan inte åka längre.

– av hannaholivia

Jag är som vanligt sen till tåget från Stockholms central. Jag rusar in i vagnen, svettig och upprörd över att jag inte äger ett jetplan.

Jag hittar min plats – men den är upptagen. Där sitter en man. Jag förklarar att det är min plats.

– Dit ar min plats, svarar han.

– Nej, tyvärr det ÄR min plats.

– Dit ar min plats.

– Nej, det är min!

Han tar fram sin biljett.

– Hoppsan, fel vagn.

Jag suckar och ska precis kasta upp min väska på hyllan. Då reser han sig. Och *PANG* jag råkar slå till honom i huvudet.

– Aj, aj, aj, åmar han sig.

– Förlåt, det var verkligen inte meningen.

Folk skrattar åt mig.

Jag slår mig ner. Resan till Borlänge är en pest, som vanligt. Sen tågbyte.

Personalen på Tåg i Bergslagen informerar om att AC:n är sönder. HURRA! Det är ju bara 45 grader varmt. Jag svettas, jag är riktigt äcklig. Precis som alla andra, och stanken av korpenlag efter match sprider sig i vagnen. Jag vill spy.

Jag sneglar på en tjej som sitter bredvid mig. Hon ser bra ut där hon sitter med sin bok, så plötslig – börjar hon äta hårskorpor. Hon riktigt maler i sig. Jag vill spy.

Jag blickar framåt och försöker glömma det fruktansvärda. Två killar sitter framför mig. Med skön stockholmska snackar de om ditten och datten. Bakifrån har de snygga frisyrer, den ena har även en snygg klocka. Jag vilar ögonen på dem. Skönt, jag vill inte spy.

Sen ska de kliva av. De ställer sig upp och vänder sig. JESUS! Vilken katastrof. Den ena väger 250 kg och den andra ser ut som om han varit med om en bilolycka. Jag vill spy.

Jag gör ett försök att ringa Lina, som förövrigt ska hämta mig. Vad händer? Batteriet tar slut. Jag letar efter ett uttag. Det finns inget. Jag vill spy.

Rättvik, skönt, snart framme! Tio minuter från Mora gör tåget en tvärnit. *PANG* Vi väntar på att nån ska säga nåt i högtalarna, vi väntar, vi väntar och vi väntar… Värmen stiger till 800 grader. Jag vill spy.

30 minuter senare kommer en svettig lokförare ut.

– Vi har slut på luft. Vi kan inte åka längre.

KATASTROF!

Han hoppar ut och försöker mecka. Jag vill röka. Jag vill andas. Till slut öppnas dörrarna och passagerarna slänger ut sina näsor för att inte kvävas.

20 minuter senare förstår vi att det är kört. Vi får hoppa, två meter ner med packning. Väska efter väska – sen traskar vi. 250 meter genom skogen. Mallisresenärerna kånkar på STORA resväskor. Jag kånkar på mina 20 småväskor… Jag vill spy!

Ut från skogen, på riksväg 70 kommer 60 äckliga, upprörda och svettiga tågresenärer som vill SPY!