Humor

Tio saker att testa när datorn krånglar

Vi vet alla hur det är. Plötsligt bara vägrar datorn fungera. Det susar i fläktarna och på ytan ser allting bra ut men ingenting fungerar. Men det finns hjälp att få! Med syrrans grannes tiopunktsprogram är du snabbt på banan igen.

  1. Kolla efter virus – Kanske inget revolutionerande tips, men oväntat många kör utan antivirusprogram och är du en av dem kan du vara säker på att burken snart kryllar av elakartad kod som gör sitt bästa för att förstöra.
    De flesta antivirusföretag erbjuder någon form av gratis virusscanner som du kan köra direkt från deras hemsida. Börja där och se vart det leder. Eller installera Avast. Det är gratis!
  2. Kolla efter spionprogram. Fler program än du tror installerar inte bara det du tror utan även någon form av spionprogram som kollar vad du gör och skickar information om dig till annonsföretag och spammare. Till slut tar de över helt.
    Programvaran Adaware från Lavasoft finns i en gratisversion som du kan ladda ned och använda hemma.
  3. Installera om skiten! Till slut blir det bara för mycket. Hur mycket du än rensar från virus och spionprogram hjälper det inte.
    Windows ruttnar. Det är ett faktum. I synnerhet om du håller på och installerar en massa program hela tiden. Det är inte meningen att du skall installera program på din dator. Den skall bara stå där och fungera.
    Mata in installationsskivan och låt den göra sitt jobb. Glöm inte att spara undan all musik och film du slangat ned först. Sååå roligt är det ju inte att sitta och leta på the Pirate Bay.
  4. Köp ny dator. Snabbt och lätt. Ut med det gamla och in med det nya. Vips har du en helt ny dator att sabba. Enjoy!
  5. Byt till Linux. Du slipper spionprogram. Du slipper virus. Åtminstone sådana du kan hitta och göra något åt. Du slipper också det mesta av alla gamla program du är van att använda. Och spel. Du slipper spel. Helt!
    Du får också chansen att ägna timmar åt att sitta, frustande av vrede, framför ett terminalfönster. För du vill ju utnyttja ditt fina grafikkort till fullo. Och din skärm. Och ditt tangentbord. Och gärna musen också.
    Sen får du lägga en massa tid på att installera patchar också. Något för den händige.
  6. Skrivmaskin – Du har en Remington. Den står i källaren. Trygg och säker mekanik som aldrig krånglar. Garanterat virusfri. Och allvarligt talat, du använder ju bara datorn till att skriva brev ändå. Glöm inte att köpa nytt Tippex för din gamla flaska, från 1992, har torkat ihop vid det här laget.
  7. Papper och penna – Till och med utan skrivmaskin klarar du dig. För det är ju trots allt vad man gör på sin dator. Skriver. Läsligt och ibland helt oläsligt. Men det som kommer ur skrivaren ser alltid lika snyggt ut. Skriver du för hand kan du välja själv. Inga drivrutiner att konfigurera och inga tonerkasetter att byta. Du kan till och med rita om du vill – utan en crackad version av Photoshop.
  8. Etch a scetch – Din dator har ett minne som enkelt kan tömmas. Men det finns enklare sätt att förstöra information. Det kostar dig högst en hundralapp. Sen är det bara att rita loss. Tröttnar du och vill börja om är det väldigt enkelt att radera. Man bara drar i en spak. Eller vrider på en ratt.
  9. Telefon – Du måste inte skicka epost. Du får ringa. Det går faktiskt. De flesta har fortfarande telefon.
    Du märker direkt om någon lyssnar i andra änden och får svar direkt, istället för att behöva vänta fem minuter. Eller fem timmar. Eller kanske fem år.
  10. Skrik! Du har en hals. Den har hängt med ett tag. Produktutvecklad under miljontals år. Ganska buggfri vid det här laget. Bara att använda. Enda nackdelen är att du måste befinna dig ganska nära den du vill kommunicera med. Men allvarligt talat: Hur många måste du egentligen prata med åt gången?

Fortfarande vilse. Jag är ledsen, men i så fall är det kanske lika bra att du låter bli att kommunicera med människor. Det verkar inte vara din grej. Starta en blogg istället. Det är ju ändå ingen som lyssnar på dig.

Noterat

www.sj.se – Kontakta oss (helst inte)

Ett brev på väg till SJ

Allt började med en tågresa till Stockholm. Jag hade bokat biljett i första klass och tänkte arbeta lite under resan. På internet, tänkte jag arbeta. Det finns ju på tåget numer.

Eller fanns i alla fall. I ungefär fem minuter kunde jag nå internet från tåget. Sedan slutade det fungera. Det tog kanske tio minuter att ladda en ganska ordinär webbsida, om det ens gick. Oftast slutade det med timeout.

Sedan var det kört i två timmar. Mot slutet av resan började det fungera igen. Lite långsamt, sådär som man kan förvänta sig på tåget, men helt godtagbart.

Jag slängde iväg ett meddelande till SJ. Jag klagade över att internet inte fungerade. Jag passade också på att påtala att det faktiskt verkar som om det blir slöare och slöare. Kapaciteten börjar bli otillräcklig, helt enkelt, skrev jag. Det skulle jag aldrig gjort.

När man får svar från SJ:s kundtjänst får man alltid svar på det som är enklast att svara på. Ett långt svar får man som förklarar varför det är helt naturligt att internet går lite långsammare på ett tåg som rör sig i 200 km per timme än i en lägenhet som står still. Själva klagomålet – att internet inte fungerade alls – fick jag egentligen inget svar alls på.

Så jag sätter mig och svarar på mejlet från SJ. Skriver att ja, jag förstår att det går långsammare än hemma i lägenheten men att det faktiskt inte fungerat alls under min resa och att jag faktiskt vill ha ersättning för det jag betalt för men inte fått.

Sedan skall jag skicka mitt mejl.

Det är då jag upptäcker det. Avsändaradressen är noreply@sj.se. Det är inte meningen att jag skall kunna svara på det där mejlet. SJ är redan klara med mitt ärende och tänker inte bry sig mer. Lång näsa!

Men det finns ett ärendenummer, kommer jag på. Ett ärendenummer får man alltid när man skickar in ett meddelande via deras hemsida. Man får till och med ett mejl med det där ärendenumret.

För en vecka sedan fick man ett mejl med ärendenumret. Det mejlet finns förstås inte mer, men ärendenumret står väl i mejlet jag fått nu. Det måste det väl göra eller?

Det är verkligen inte meningen att jag skall kunna svara på det där mejlet. Inte någonsin skall jag kunna det, för något ärendenummer finns förstås inte. Ingenstans finns det.

Ett tag funderar jag på att rota fram biljettbokningen med alla tider och datum och fylla i SJ:s formulär en gång till. Men jag kommer på en mycket bättre lösning. Jag skriver ut mitt mejl, lägger i ett kuvert och skickar till SJ med posten. Skitsmart! Försök smita från det här nu då, om ni kan!

På måndag skall SJ:s kundtjänst att få! Ett litet vitt kuvert skall de få! Fem och femtio kostar det mig och någon ersättning lär det ju inte bli tal om, men de skall fan inte tro att de kommer undan med sina ormfasoner! Inte så lätt.