I ett futilt försök att hålla mig borta från soffan och undvika att ännu en kväll slutar med att jag somnar framför någon dålig film har jag ikväll valt att bli kvar framför datorn.
Skärm som skärm kanske men här håller jag mig åtminstone vaken. Nåja, kroppen sover i alla fall inte, men hjärnan lägger av och den är omöjlig att återuppväcka.
Något jävla bloggande blir det i alla fall inte. Inte ens en lista över kasserade idéer klarar jag av att producera. Det är nog faktiskt helt kört ikväll. Du kan sluta läsa nu.
Sluta läs sa jag ju! Gå och lägg dig! Nothing here to see.
Skyll dig själv då! Du kommer att ångra dig när du har läst klart och du kan inte skylla på mig. Jag har varnat dig och ändå fortsätter du läsa. Du har om möjligt ännu mindre motivation än jag att ta dig för något vettigt och det vill inte säga lite.
Du sitter uppe till två inatt bara för att läsa den här smörjan. Imorgon när du skall gå till jobbet kommer du att ångra dig! Du kanske jobbar på ett kärnkraftverk och får sparken för att du kommer försent och orsakar en härdsmälta, bara för att du måste sitta uppe och se vart det här leder.
Är det värt det?
Det leder ingenstans. Jag skall sluta skriva nu. Mitt i en mening kommer jag att lägga av och trycka på Publish. Jag orkar inte ens korrekturläsa det här. Ingen läser det ändå. Förutom du. Du kan inte låta bli. Det här är som heroin för dig.
Imorgon klockan nio när jag sitter och känner mig bedrövlig kan jag åtminstone glädjas åt att du är värre däran. Det kommer kanske inte att hjälpa så mycket egentligen, men det kommer att vara en tröst att veta.
Nu skall jag sluta. Mitt i en mening skall jag sluta. Helt utan förva