Här ligger ankungarna, eller kanske anktonåringarna – Jag kan tänka mig att det rör sig om tonåringar eftersom de ligger och sover mitt på dagen – och sover i högar.
Det är rätt svårt att se var en anka slutar och var nästa börjar där de ligger i högarna. Det är som om varje hög bildar ett ank-kontinuum, eller kanske ett ank-Bose-Einstein-kondensat där alla svänger likformigt, som en massa.
Ankchefen struttar omkring i närheten och försöker jaga bort alla som blir lite för närgångna, med ett ilsket kvackande, som vi dock blir föga imponerade av.
Vi behövde inte leta så länge för att förstå skälet till ankornas slöhet. Det verkar ha festats ordenligt igår.