Det står en hel välkomstkommitté och väntar på mig när jag kliver in på gymmet. Snabbt inser jag att passet jag tänkt gå på är fullt och att välkomstkommittén består av andra som, liksom jag inte bokat plats. Efter att ha tvekat hela dagen om jag skall träna eller inte är det alltså såhär det skall sluta.
Just nu råder det högkonjunktur för gymbranschen. Det råder nog högkonjunktur för de som säljer träningskläder också, liksom för viktminsknings- och rökavvänjningsbranscherna. Det är omöjligt att förneka att julen är slut och nu måste alla nyårslöften infrias.
För oss som tränat hela hösten är det plötsligt trängsel och platsbokning som gäller. Vi har sett det förut. Den värsta trängseln håller i sig någon månad. Sedan försvinner några stycken, men det är inte förrän i april som den verkliga avmattningen märks. När vi avslutar terminen någon gång i maj med det hårdaste passet i mannaminne kommer det att vara mycket glest i leden.
Nu är det ju inte bara nackdelar med den plötsliga rusningen. Efter en hel termins nötande är det svårt att se några egentliga framsteg, men plötsligt behöver jag bara jämföra mig med de stackare som just börjat träna för att få lite bättre självförtroende och inse att det nog har hänt ganska mycket på ett halvår.
Naturligtvis har jag jordens tur. När bokningarna släpps tio minuter före passet finns det exakt två platser kvar. En till mig och en till min sparringpartner. Just idag är jag tacksam att jag har en sparringpartner så jag slipper banka skiten ur någon stackars lönnfet julfirare som just hittat till gymmet för första gången på tio år. Det skulle vara bortkastat både för honom och mig.
Ännu en möjlighet att äta chipsmiddag. Om jag bara hade chips hemma! Skall jag alltså bli tvungen att äta riktig mat efter träningspasset?
Så träffande!
Upplever samma fenomen, förstår inte varifrån alla kommer,till och med i den vanligtvis glesa spinningsalen slåss man om favoritcykeln.
Men som sagt, det går ju som bekant över!