Göteborg: lavinrisk 3
Det har snöat i Göteborg i år. Det har vi märkt. Det ligger snö på marken, nämligen. Rätt länge verkade många inte riktigt veta vad de skulle göra med snön, men nu börjar det ordna till sig på många håll, efter att folk fått klart för sig att man flytta på, eller skotta som fackmännen säger, snö och lägga den där den är mindre i vägen.
Men nu kommer nästa problem. Snö lägger sig tydligen inte bara på marken, utan på andra, mer eller mindre horisontella ytor som till exempel hustak.
Där ligger snön bra, en stund. Några dagar ligger den bra där. Sedan börjar den lyda gravitationen.
Nu kan man ju frestas att tro att vi lärde oss något första gången, när snön blockerade trottoarerna. Men nej! Som vanligt när vintern drabbar Göteborg låtsas vi som om det regnar och beter oss i vilket fall som helst som om problemet strax ska lösa sig själv.
Vissa spärrar av lite. En del, som det kommunala bostadsbolaget Poseidon, demonstrerar tydligt sin ovilja mot all form av snöröjning genom att i vinterns början sätta upp skyltar som varnar för snö- och isras, på alla sina hus.
Andra bygger fysiska avspärningar av… Ja, precis vad som helst faktiskt. Vanligast verkar vara att luta ett par brädor mot fasaden. Det ska uppenbarligen vara en tydlig signal till alla om att man säkrast bör promenera på gatan istället. Andra bygger barriärer av gammalt skräp. Bord, stolar, lastpallar, varuvagnar, ja vad som helst kan tydligen ställas framför fasaden.
Därför ser centrala Göteborg just nu ut som en blandning mellan en skrotgård och en loppmarknad. Bord, brädor, lastpallar, varuvagnar och annan skit belamrar trottoarerna, bilarna belamrar gatorna och människorna tar sig fram där de kan och vågar.
Allvarligt talat: Hur svårt är det egentligen att luta sig ut genom närmsta fönster och banka på istapparna så de försvinner? Tydligen alldeles för svårt.
Läs också:
Polisen trakasserar fotografer
Det är inte bara i Storbritannien som polisen bedriver krig mot fotografer. Även svensk polis ägnar sig uppenbarligen åt sådan ljusskygg verksamhet.
Läs hela rapporten, inklusive video, hos Tuggarna.
Konsten att sprida ett rykte
Det är enkelt. Det är bara att uttala sig ungefär såhär:
– Person X, som jag inte tänker namnge, säger att Namngiven Person har sagt att månen är gjord av ost.
Sedan är cirkusen igång. Plötsligt är det i mångas ögon en sanning att Namgiven Person har sagt att månen är gjord av ost. Om det är verkligen har hänt är däremot högst osäkert. Namgiven Person kan förstås ha uttalat sig precis så, men det kan lika gärna röra sig om ett missförstånd.
Ett rykte kan med lätthet förlama en organisation under lång tid. Folk sitter och surar på varsin kant över det de tror är sant och vägrar lyssna på varandra, när allt egentligen beror på något som är ett missförstånd eller kanske lögn.
Ryktesspridning är därför ett kraftfullt vapen. Det kan användas av dina fiender för att förstöra för dig, men det kan lika gärna avfyras av misstag, av dig själv eller några av dina vänner.
Hur gör man då för att låta bli att sprida ett rykte? Det är ungefär lika enkelt.
Man ringer, eller kontaktar på annat sätt, helt enkelt Namngiven Person och säger: “Har du verkligen sagt till person X att månen är gjord av ost?”
Därefter kan man ägna sig åt att sprida information istället.
Att sprida rykten och skvallra är väldigt mänskligt och kan ge en trevlig maktberusning, genom känslan av att veta mer än andra. Det är dock alltid ett destruktivt beteende, som leder till obehag och irritation för någon.
Ju mindre tid vi ägnar oss åt rykten desto mer tid kan vi ägna oss åt att ta oss framåt, mot riksdagen. Det är dit vi ska.
Om månen faktiskt skulle vara gjord av ost så kommer inte himlen att ramla ned i huvudet på oss bara för att vi tar oss tid att kolla om det faktiskt stämmer.
Dagens lunch: Lite för mycket av det inte så goda
En portion nudlar kan man ju tänkas klämma i sig till lunch när fantasin och orken tryter. Inte världens mest fantastiska föda, men fullt ätligt.
Men två portioner alltså. Nej, jag vet inte. Den här lunchen känns inte riktigt hundra. Det blir nog lite för mycket av det inte så goda faktiskt.
Tar de fotgängare av daga?
Hur ska vi egentligen tolka det här? Vadå andra sidan? Tar de fotgängare av daga?
Storföretag klämmer åt konsumenter
En 25-åring avslöjas i tullen med sex par Nike-skor i bagaget. Tullen kontaktar Nike, som bestämmer sig för att skorna inte är äkta Nike-skor och stämmer 25-åringen för varumärkesintrång.
Vad är det som inte stämmer här?
Ja, till att börja med, vari ligger det rimliga i att konsumenterna ska vara ansvariga för varumärkesskydd? Är det verkligen så, menar politikerna, att jag som privatperson har någon som helst möjlighet att bedöma om en märkesvara är äkta eller inte?
Dessutom undrar jag hur det kan vara så att den part som ensidigt får bestämma om något är en piratkopia eller ej sedan har rätt att kräva skadestånd. Hur kan det, av någon betraktas som ett rättssäkert tillvägagångssätt? Tänk om Nike inte har koll och gör fel bedömning. Tänk om Nike helt enkelt ljuger.
Det vore ju ett lysande sätt för Nike att dra in pengar. Tillverka egna “piratkopierade” skor i egna fabriker, sälj dem till lågpris och stäm sedan skiten ur alla som åker fast i tullen. Det blir pengar i bägge ändarna och när lagstiftningen ser ut som den gör är det ett helt riskfritt beteende.
Hela det här lagstiftningen stinker. Den stinker därför att den på samma sätt som IPRED gör privatpersoner rättslösa mot kapitalstarka storföretag. Den stinker därför att den upphäver den rättssäkerhet som man har rätt att förvänta sig i en rättsstat.
Sex par skor är inte direkt någon kommersiell omfattning. Jag skulle lätt kunna ta med mig sex par skor hem från semestern, att ha för eget bruk och utan vidare skulle vem som helst kunna ta med sex par skor att ge bort till släkt och vänner.
Att vi har det såhär beror antingen på att våra politiker helt enkelt är dåligt pålästa om sina beslut eller på att de helt enkelt är veka och inte vågar hävda medborgerliga rättigheter när storföretagen gråter ut över hur mycket pengar de “förlorar” på den här typen av varumärkesintrång.
Tyvärr är det bara början. Vi vet att det pågår hemliga förhandlingar kring det som kallas ACTA. Det kallas ett handelsavtal men av det som kommit fram hittills vet vi att det är någonting helt annat.
ACTA är nästa steg i storföretagens strävan att kontrollera inte bara vad vi har i resväskan, utan vad vi har i våra datorer och MP3-spelare, och vad vi skickar till varandra på internet Gissa vem som kommer att ha bevisbördan när tullen ifrågasätter om musiken i din MP3-spelare är “äkta” eller “stulen”. Gissa om du kommer att få betala skadestånd och rättegångskostnader. Gissa om du kommer att få betala själv för att ha advokat.
Ständigt blir vi itutade hur detta är överdrifter och hur det aldrig skulle kunna gå så långt. Vi ska lita på de hemliga männen och kvinnorna som deltar i de hemliga förhandlingarna. De litar visserligen inte på oss. Det förstår man ju. Vi skulle ju kunna ställa till med ett jävla liv om vi på förhand fick veta vad som planeras.
Ta en titt på den här listan över människor som får läsa de hemliga dokumenten och fundera över om du tycker att företrädare för en massa storföretag är mer pålitliga när det gäller förhandlingar om dina och mina rättigheter än vi själva.
Det pågår en konstant nedmontering av dina och mina rättigheter till förmån för staten (teledatalagringen, FRA-lagen) och storföretagen (IPRED, ACTA). Denna nedmontering drivs i slutändan av dina och mina politiker. Trots att den ständigt tycks accelerera kan du och jag när som helst trycka på stoppknappen.
Det som krävs är att vi röstar in nya politiker i riksdagen. Det krävs att vi röstar in politiker som fattar vad som är på väg att hända och som står upp för våra rättigheter både på nätet och i köttvärlden. Det som behövs just nu är ett piratparti och din röst.
Piratpartiet finns redan. Det är bara din röst som saknas.
19 september är det val till riksdagen.
Att ge efter för sin inre nörd
Ojdå!
Jag hade ju bestämt mig för att jag skulle hålla mig borta från det förbannade nörderiet som omger alla typer av idrottsverksamhet.
Det gick ju bra en stund. Sen blev det svårt, mycket svårt, med motivationen.
Springa samma gamla uppmätta slinga på tid, dag ut och dag in. Det har funkat fint långa stunder, men nu gick det inte längre.
Så, nu kan jag löpa fritt över gator och torg och slippa oroa mig över att inte veta hur fort det går och hur långt jag sprungit.
Äntligen är jag fri!
Eller?
Antagligen går det åt helvete nu. Antagliten fastnar jag helt nörderiet och bara inte sluta titta på kartor, grafer och statistik. Och om inte det räcker kan jag säkert förstöra mitt liv genom att försöka få denna tingest att fungera i Wine.
Så jag är inte alls fri. Jag är fången, fast på ett annat sätt. Fången i apparaternas klor.
Hålögd och utan vänner kommer jag att sitta framför datorn och snöa in.
Men jag kommer i alla fall att vara jävligt vältränad.
Om vi inte hörs mer så vet ni varför.
